Prs tippest & JustAFriend

Det kändes inte som att Seb snappat upp det skämtsamma i det som sagts. Nu var det väl sant, men ändå. Det hade kanske landat lite fel. Nåväl.
"Hmm, du har en poäng", svarade han, återigen med snett leende. Jo, det där var väl också sant. Elliot sög dessutom på att släppa saker. Dock ett perfekt tillfälle att slipa på den egenskapen.
"...fast vi har ju lyckats med det andra gånger", fortsatte han. Jo, det första besöket på avdelningen hade väl inte direkt börjat med solsken, men sedan hade de ju legat. Vilket definitivt känts betydligt bättre. Nu var det inget krav att det skulle ske nu, men poängen kvarstod.
Han kom närmre igen för att dra in den yngre i en kram. Började lämna små pussar i nacken. "Min min min", mumlade han.

Seb besvarade den äldres kram. Slöt ögonen när de perfekta läpparna kom i kontakt med sin nacke. Tja, Elliot verkade verkligen vilja lätta på stämningen. Ville sätta punkt för deppet. Det var bra.
”Din”, svarade han tyst. Lät ena handen vandra upp till Elliots stökiga, kastanjebruna lockar och behöll ögonen slutna.
Det var som om Elliot lämnade stjärnor över hans hud när han gång på gång satte läpparna mot nacken. Stjärnor som tindrade och dröjde sig kvar.

Det kändes fortfarande som att Elliot var i fel sinnesstämning. Förut hade han varit för exalterad över badet och rummet. Nu hade försökt för mycket. Varit för desperat att få bort deppet. Han var liksom bara för mycket. Och det sög. Grovt. Hjärnspökena tyckte det var något som var helt perfekt att grotta ned sig i. Som vanligt. Vilket var väldigt motsägelsefullt med tanke på att det varit Elliots förslag att försöka lätta på stämningen. Suck.
Den yngre bekräftade i alla fall Elliots små mumlanden, vilket han förhoppningsvis inte skulle gjort om det inte stämde. Lite betryggande ändå. Pussandet fick ett avslut när han istället bara grävde ned ansiktet, där i nacken. Herregud, vad jobbig du är Elliot.

Nej, Elliot var inte för mycket. Det hade varit fint att han blivit exalterad över rummet. Det var fint att han ville förändra stämningen i rummet. Han ville att de skulle ha det bra och Seb såg inte det som något dåligt.
"Elliot", mumlade han tyst samtidigt som han försiktigt försökte flytta bort den äldres huvud så att han skulle kunna titta honom i ögonen, något som han förhoppningsvis lyckades med med lite hjälp från Elliot. I så fall blickade han in i de gröna ögonen en kort sekund innan han lutade sig framåt för att trycka sina tunna läppar mot hans.
"Jag är trött", mumlade han sedan, efter att han dragit sig undan igen. Lutade sig tillbaka och landade med huvudet på en av de fluffiga kuddarna i sängen. Hoppades att Elliot skulle följa hans exempel.

"Mm?". När Elliot hörde sitt namn var han övertygad om att det var den yngre som liksom ville ha bort honom. Eller tala om hur jobbigt klängig och på den grönögde var. Att han bara var för snäll för att säga det rakt ut. För rädd att Elliot skulle gå sönder då. Till hans stora lättnad var det dock inte det han möttes av, när han drog sig undan en aning. Nej, han möttes av en kyss och det var ju en miljon gånger bättre. Verkligen bara bra. De negativa tankarna blev lite enklare att putta bort.
Trött? Elliot blickade bort mot de lysande små siffrorna under teve-skärmen. Klockan var bara strax efter fyra. Alldeles för tidigt för att sova, men Sebastian var inte ensam om att vara trött. Och en tupplur skulle försvåra nattsömnen en hel del. Men...om båda två var trötta så var det ju ingen mening med att försöka vara sociala. Hmm, lite vila skulle väl inte skada ändå.
Han följde med den längre ned på madrassen. En liten bit ifrån. Fortfarande med huvudet fullt av tankar på hur för mycket han var.

Strax efter fyra. Tja, det var tidigt - men Seb hade inte sovit så värst länge natten därinnan. Som vanligt. Hur som helst var det mysigt att gosa ner sig i sängen tillsammans med Elliot. Och Elliot verkade inte ha jättemycket emot det för han protesterade i alla fall inte.
”Varför så långt borta?” frågade han tyst, men väntade inte på ett svar från den äldre innan han kasade sig närmre. Så nära att kroppskontakten ännu en gång var ett faktum. La armarna runt honom och gosade in huvudet vid hans axel. Mysigt.

'Varför så långt borta?'. För att jag är alldeles för mycket. Är ju på dig hela tiden och tänk om du inte vill, men inte heller vill typ såra mig? Vi har inte sovit tillsammans på flera månader och jag vill bara vara nära hela hela tiden, men även om du tycker om mig, så kanske det också var lite skönt? Att ha lite space och så? Åhhh, jag är så osäker Seb. Inte på vad jag vill, utan på vad du vill. Eller snarare hur mycket av mig som du står ut med. Fast givetvis behöll Elliot allt det där för sig själv. Besvarade inte frågan med ord, utan kramade istället om den yngre och lutade sitt huvud mot den andres. För ibland räckte väl det, va? Om han inte ville ha närhet hade han ju dragit sig undan. Nu ville han ju ha mer.
"Jag har saknat det här så mycket", mumlade han efter en stund, in mot de mörka och lite mindre lockiga lockarna. Ögonlocken började redan bli lite tyngre. Ibland var det ju så, av tröttheten gjorde sig påmind först när en lät den. Den hade ju varit en anspänning innan, men nu var har ju liksom där. Nära nära. Och det var bara bara bra.

Elliot hade rätt i att Sebs fråga inte krävde något svar. Inte ett muntligt i alla fall. Ett kroppsspråkligt svar var mer än nog. Det var till och med bättre än ett muntligt svar. Det kändes bra att Elliot hade bidragit till en ökad närhet. För då kändes det som att han också ville ha det. Att det inte bara var Seb som trängde sig på. Och visst var det en dum tanke, för om Elliot inte ville ha närhet skulle han säkerligen inte vilja sova med honom, men det var så svårt att tänka logiskt. Särskilt när de var ifrån varandra hela tiden. För tänk så ändrade sig Elliot helt plötsligt? Tänk så insåg han att nej, den där Seb var nog bara någon jag gillade när jag var nere i skiten. Tänk så skulle han bestämma sig för att tycka om Elijah istället. Ja, den tanken knackade på ibland. Tydligen skulle den göra det nu också.
Men Elliots mumlande ord lugnade ner honom. Dämpade tankarna, föste bort dem i källaren och låste dörren.
"Jag med", svarade han tyst och sträckte någon ynka millimeter på halsen för att kunna placera en puss på Elliots axel. Allt var som vanligt mellan dem. Det var bra. Lugna dig nu, Seb.

Om Sebastian nu skulle tyckt att Elliot var så jobbig som han själv tyckte, ja då var den yngre förfärligt dålig på att visa det. Tankarna på att det ändå var så Seb tänkte försvann såklart inte, men de blev lite lättare att gömma undan. Närheten var underbar och den gjorde att den svaga, men inte längre lika plågade, kroppen började återfå värmen efter stunden utomhus. Det var skönt. Gjorde det ännu lättare att fokusera på hur bra allt faktiskt var. Deppet hade lyckats försvinna nästan helt och för första gången på en evighet skulle han få spendera en natt med den han älskade. Ensam. Hjärnspöken och annat var inte välkommet.
Och där i sängen låg han kvar ett bra tag. Med varandras armar slingrade runt sig i ett perfekt trassel. Väldigt mysigt. Så småningom svävade dock Elliot iväg någon annanstans. Tja, inte fysiskt givetvis, men han somnade. Välbehövt. Förhoppningsvis var det inte heller något som störde. Det hade ju trots allt varit Sebastian som sagt att han varit trött.

Jo, Seb somnade nog före Elliot. Trött hade han definitivt varit. Och sedan var det otroligt lätt att bara sluta ögonen och somna när han låg så nära Elliot. Även känd som världens bästa människa. Världens finaste. Snällaste. Bästa bästa bästa. Och kanske var det också så att Seb var världens käraste människa.
Och eftersom Seb nog somnade innan Elliot var chansen också stor att det var han som slog upp ögonen först efter den lilla tuppluren. Så där låg han, i tystnaden och tittade på den ljuvt sovande Elliot där framför sig. Var det möjligt att bli kärare än vad han redan var? Kärare än världens käraste människa? Nej, det kändes alldeles för orimligt.