Prs tippest & JustAFriend

Inte jobbigt? Hmm, Elliot visste inte vad han skulle tänka. Vilket väl visade att de fortfarande hade en hel del att jobba på. I alla fall Elliot. Snacka om trust issues.
”Om du säger det så”, svarade han efter ett tag. ”Men säg bara till om något blir jobbigt”, lade han till. Ett förtydligande. För Seb skulle väl berätta det för Elliot, eller hur? Ja, snälla övertänk inte det. De kunde prata om sånt. Helt klart...right? Nåväl, han flyttade ner från kudden för att kunna luta huvudet mot den bara bröstkorgen. Mycket bättre. Nära. Mysigt. Tills dess att artonåringens mage började knorra missnöjt. Ett tecken som han, för inte alls många veckor sedan, hade ignorerat. Inte nu längre dock.
”Jag är hungrig”, mumlade han.

Han nickade. Säg till om något blir jobbigt. Såklart att han skulle göra det. Eller? I och för sig var det svårt att säga just då. Situationen kanske inte skulle tillåta Seb att säga till. Äh, det spelade ingen roll just då, nu när de låg där i sängen och myste. Sådär kunde Seb gärna ligga resten av dagen, trots att han skulle låta tråkig om han sa så, men det var ju inte realistiskt. Det var många timmar kvar på dygnet... Och det märktes av när Elliot plötsligt sa att han var hungrig. Just det. Mat, alltså. Det hade Seb inte ens tänkt på, för själv var han inte alls hungrig. Det betydde dock inte att han inte skulle kunna äta - för hallå, mat är ju ändå mat.
”Okej”, svarade han. ”Ska vi beställa någonting till rummet då?”

Beställa till rummet? Var inte det typ svindyrt? Jo. Även om det var långt ifrån en vanlig händelse så hade ändå hans år som elevrådsordförande bidragit till en del hotellnätter. Inga lyxhotell givetvis, men sängar var bra nog. Nu hade Elliot aldrig ätit på hotell för 1) det kostade pengar och 2) ensamma hotellnätter hade varit ypperliga tillfällen att slippa äta. Men det klart han hade bläddrat igenom menyer ändå. Och billigt var det då inte.
Han bet sig löst i läppen. Fast det var ju bara dumt att tänka på det där. Sebastians familj var ju rik. Jätterik. Och om den yngre inte velat bjuda Elliot på mat så hade han ju inte heller frågat om det, right? Nej precis och dessutom kändes det där med att lämna rummet långt ifrån lockande. Och mat behövde ju de båda två äta.
Elliot nickade. ”Eller vi kan ju vänta. Eller strunta i det för den delen”, började han sedan. Herregud, dumma tankar som aldrig försvann. Nyss hade det ju känts helt lugnt, men nu? Verkligen en berg- och dalbana. Förhoppningsvis snappade den yngre inte upp något av det.

Att det var dyrt att beställa mat till rummet visste inte Seb. Alltså, han visste väl vad det kostade - men att det räknades som dyrt var han inte medveten om. För det hade alltid varit standard att göra det (såvida föräldrarna inte hittat någon fin restaurang eller nåt) och... Tja, det var ju gott. Så gott att han gärna skulle trycka ner det trots att han inte var hungrig. Så Elliots kommentar om att de kunde vänta - eller strunta i det helt, gick inte hem. Och sen tänkte han att de kanske var de där ätstörda tankarna som talade och Seb tänkte inte låta dem vinna. För vem visste hur lång tid det skulle ta innan Elliot fick komma hem på riktigt då?
”Nej”, svarade han bara kort. Visade typ att det inte var någon diskussion, innan han drog sig undan från den äldre för att kunna snappa åt sig menyn som han sedan räckte fram till Elliot.

Tack Seb för att du inte lät den äldres hjärndemoner vinna. Kanske handlade det mer om maten men ändå, tack.
Elliots tankar lät dock inte så. Istället växte sig en klump till i magen. Varför? Nej, det förstod han inte. Ibland sköljde verkligen tankarna bara över. Som stora vågor. Nåväl, ingen återvändo. Även om det var tungt så var det rätt.
Han bet sig löst i läppen igen och blickade försiktigt upp på Sebastian innan han tog emot menyn. Öppnade den. Hamburgare, pannkakor, champagne, chips...ja, en salig blandning. Efter att ha skummat igenom sidorna blickade han med stora ögon upp på den yngre ännu en gång. Väldigt osäkert även om det var något han försökte dölja. ”Vad vill du ha?”.

Seb sneglade på menyn samtidigt som den äldre bläddrade igenom den. Så många valmöjligheter. Så mycket gott.
”Carbonara”, svarade han efter någon tids eftertänksamhet. ”Och cola. Och kanske... champagne?” Rummet stod ju trots allt i Brandons namn, och han var 21. Det där med alkohol var väl egentligen inte jättepassande sådär runt Elliot men - champagne, för att fira en fin stund - var det opassande? Seb tyckte inte det. Och förhoppningsvis skulle Elliot inte bli upprörd av förslaget.
”Och du?”

Pasta Carbonara hade Elliot i princip bara ätit på avdelningen. Eller tja, någon variant av en carbonara. Troligtvis var den inte i närheten av hotellets. Men pasta var absolut inte en lätt sak att få i sig när tankarna dragit igång. Varför nu? Åh, varför varför varför?
Och champagne? Hade inte den yngre förstått att det där var en känslig grej? Fine att det fanns värre saker att föreslå men att dricka med en minderårig var inget Elliot gick igång på. Han valde dock att inte kommentera alls. Det blev nog bäst så.
”Jag...”, började han tvekande och lät blicken återigen fladdra över bladen. Leta efter något som inte var omöjligt att få i sig. Jäkligt sorgligt fokus men det var som det var. Efter en (lite för lång) stund fortsatte han; ”...en halloumiburgare blir bra”. Ja, vegetariskt var bra och så borde det ju gå att få utan pommes, tryffelmajonäsen och allt det andra som verkade ingå. ”Bara burgare, inget mer”, förtydligade han. ”Och vatten”. Kul middag Elliot, bra att du passar på att njuta. *suck*

Ingen kommentar om champagnen. Betydde det att det var okej eller inte då? Seb antog att det var okej. För om någonting inte var okej skulle väl Elliot ändå säga till? Det verkade ju vara väldigt viktigt för Elliot att Seb sa till när något inte var okej, och då borde väl samma sak gälla fast omvänt? Jo, det tyckte han faktiskt. Champagne it is.
Och en halloumiburgare med ”bara burgaren” och vatten? Vad betydde ens bara burgaren? Att Elliot inte ville ha något bröd eller att Elliot ville ha hamburgaren utan såsen och de andra tillbehören? Seb, du är en riktigt smart kille ibland.
”Är du säker?” frågade han och tittade på den äldre med rynkad panna. Kanske var det inte bra att försöka övertala honom att ta något, tja, fetare, men genom att ta en halloumiburgare och vatten kändes det som att Elliots vistelse på boendet aldrig skulle ta slut.

Det var ju rätt vrickat det där. Att Elliot förväntade sig att den yngre skulle säga till om något kändes fel och så gjorde han inte det själv. Det var väl så med en hel del saker. Helt ärligt tänkte han inte ens på det. Allt fokus föll på menyn och maten som han själv, dumt nog, bett om.
’Är du säker?’. Ja du Elliot, kan du svara på det? Nej, det var svårt. Eller det simpla svaret var väl nej. För om en googlade ordet ’osäker’ så hade Elliots fräkniga ansikte utan tvekan upp som första alternativ. Det blev liksom kortslutning i huvudet. Det blev sällan det längre. Men ibland så och givetvis prickade hjärnan in ett sådant moment just denna dag. Elliot visste ju egentligen att vatten och en burgare utan sås inte skulle imponera på personalen på avdelningen. Att de inte skulle räkna natten som lyckad även om artonåringen skulle äta upp allt. Nej. Samtidigt så blev det bara rörigt och tankarna hade liksom tagit över utan att han insett det själv. Åh.
”Jag-”, började han ännu en gång och fortsatte gnaga sig i läppen. Han stängde igen menyn och la den på täcket. Ögonen var klart stressade. ”Jag tar samma som dig...fast utan champagnen”, fick han ur sig och kastade en snabb blick på den yngre, innan fokuset for till de stackars händerna som nu attackerades av deras fiender naglarna. Aj. Stackars hud.

Det kändes bättre. Mycket bättre. Dock påpekade den äldre att han inte ville ha champagne vilket väl tydde på att det där med alkohol inte var helt okej ändå. Samtidigt har ju Seb druckit samtidigt som han var med Elliot förut och det var väl inget större problem. I alla fall inte vad den äldre berättade. Det verkade vara okej så länge han inte blev full. Så champagne skulle han fortfarande beställa. Ett glas för att fira skulle han dricka, trots att han fick fira själv. Töntigt kanske. Jo, såklart.
”Okej”, svarade han tyst och la märke till den äldres tydligt stressade blick. La handen på axeln, nästan utav ren reflex. De ätstörda tankarna var definitivt elefanten i rummet. Skulle han kommentera det eller låta det vara? Det kändes ändå som att Elliot vunnit kampen, eller i alla fall en del av den, och då var det kanske bäst att låta det vara? Hm, dilemma. Han bestämde sig för att vara tyst. Drog tillbaka handen efter en stund och reste sig upp för att lyfta på telefonluren och beställa.