Prs tippest & JustAFriend

Detta sög ju. Att de uppenbarligen inte kommit längre än så i sin kommunikation. Denna gång låg ansvaret helt klart hos den äldre. Först be den andre berätta så fort något kändes fel och därefter själv göra precis tvärtemot. Nej, det var verkligen inte optimalt. Atmosfären var inte heller något att älska. Elefanten i rummet kändes mer som en blåval. Nåväl, Elliot tänkte då inte säga något. Varför? Tja, han var rädd. Kaosig. Och jäkligt besviken på sig själv. Lyckades förstöra absolut allting. Någonsin.
Handen på axeln var okej men just då ökade det bara på tankekaoset ännu mer. Elliot var i den stunden övertygad om att han inte förtjänad någon närhet alls. Samtidigt var närhet alls han behövde och ville ha. Trygghet. Mm. Fast så blev det när en var som Elliot. När en fick små ryck och blev extra blyg/mesig/osäker om vartannat. Hans eget fel. Bara kollade när den yngre reste sig upp och gick för att beställa. Lung och fin, Elliot.

Han la på luren igen efter att ha beställt.
"Hon sa att det kanske kommer ta lite längre tid för att det är många som beställer just nu", informerade han Elliot innan han satte sig ner på sängen. Undrade hur kaoset inom den äldre egentligen såg ut. Hur många gånger hade han undrat samma sak? Alldeles för många gånger. Undrade ständigt hur de där hemska tankarna stormade runt inom den där lilla, hjälplösa killen bredvid honom. Det var egentligen inte rättvist. Själva tankarna då, självklart, men att Elliot inte fick en pojkvän som hade det enklare med att förstå. Som inte var helt socialt handikappad och inte förstod sig på grundläggande känslor och inte ens hade en chans att förstå någon ätstörning. Kanske skulle Elijah varit bättre för Elliot ändå. Inte för att det var något mellan dem... Eller? Okej Seb, tänk inte så. Den där tanken har du tänkt allt för många gånger och det slutar aldrig väl. Herregud.

”Okej”, svarade han. Längre tid kunde både vara en positiv och negativ sak. Positiv för att tankarna kanske kunde hinna lugna ner sig. Negativ för att det andra inte var ett realistiskt scenario. Nu hade kaoset bara mer tid att eskalera och stöka. Något att distrahera sig med var verkligen på sin plats. Elliot blickade upp på den yngre. Den yngre som också verkade tänka en hel del. Olycksbådande mycket.
”Vad tänker du på?”, fick han tyst fram efter en stunds tystnad.

Var det verkligen så tydligt att han tänkte? Fast det var inte så konstigt egentligen. Om du stirrar ut i det tomma intet finns det inte så mycket annat att anta än att du tänker. Jäkligt hårt. Och då var det bara dumt att förneka det och bara ”va nej jag tänker verkligen inte på någonting överhuvudtaget vad snackar du om?” så Seb undvek det alternativet. Och sen var det ju det där med ärligheten. Att förneka tankarna helt och hållet var minst sagt oärligt. Att svara ingenting speciellt, som han däremot övervägde, var ju också oärligt. Fan Seb, kan du inte bara lyssna på Elliot? Han ville ha ärlighet och det ville du med. Bara var ärlig då.
”Jag tror inte du vill veta”, kläcker han till slut ur sig.

Det där var inte speciellt lugnande. Inte alls. Visst styrde det delvis tankarna bort från maten men det drog även igång en storm av nya tankar. Vadå inte vilja veta? Vad betydde ens det. Uppenbarligen ville ju Elliot visst veta, annars hade han ju inte frågat. Vad kunde det vara som sextonåringen tänkte på? Det kunde ju vara något tråkigt och att det var därför som det inte kändes nödvändigt att berätta. Men Elliot tvivlade starkt på det. Det var något annat. Försökte den yngre dölja något? Inte helt oväntat, men definitivt olyckligt, poppade en viss Emmas ansikte upp i Elliots huvud. Var det henne Seb tänkte på? Ja, han kanske slutligen insett hur hopplös den äldre var. Att han borde lämnat för länge sedan. Sluppit all skit som relationer med en sådan som Elliot förde med sig. Kaoset i huvudet gjorde att artonåringen övertygade sig själv om att teorin var rätt. Rummet föll i tystnad.
”Snälla lämna mig inte”, viskade han tillslut. Tyst tyst. Blicken for ner på händerna i knät. Så oerhört desperat. Och rädd.

Vadå lämna? Nej okej Seb, det där var dumt sagt. Visserligen ett försök till ärlighet men det öppnade upp för jävligt många missförstånd. Ett missförstånd som detta; ”Snälla lämna mig inte”. Vad trodde Elliot att han tänkte på? Hur snabbt han skulle lita ut ur hotellet, eller vadå? Han tänkte ju snarare på att det i slutändan skulle vara Elliot som insåg sitt eget värde och lämnade honom, men det hade han förståelse för att den äldre inte visste om. Ingen av dem var någon tankeläsare.
”Vad... nej va? Jag kommer inte lämna dig”, orden tränger sig ut ur munnen och orsakar nästan ett stort svammel, men som tur var var självbehärskningen någorlunda fungerande. ”Vad... trodde du att jag tänkte på?”

Ännu ett missförstånd? Jösses. Detta var inget annat än patetiskt. Parterapi nästa?
Blicken höjdes osäkert till de mörka ögonen, som så många gånger förr. Kanske låtsades bara Sebastian att det handlade om något annat, men samtidigt så kändes det äkta. Som att den äldres ord faktiskt inte var väntade.
”Att du typ insåg att du inte orkar med...”, började han lite högre än innan, men fortfarande tyst. Ena handen viftade lite över honom själv, som för att visa på vad han menade. ”...det här längre”.

Seb skulle aldrig kunna tröttna på Elliot. För Elliot var så jäkla bra samtidigt som det fanns aspekter av honom som krävde tålamod. (Ha. Tålamod! Säg inte det högt Seb - du vet hur det blir.) Om han någonsin, mot förmodan, gav upp deras förhållande för att det blev för honom (vilket skulle vara rent patetiskt) skulle han ha begått sitt livs största misstag. Så att Elliot satt där och oroade sig för att han funderade på att lämna var bara dumt. Vilket den äldre inte kunde veta om då han inte kunde läsa Sebs tankar, men ändå.
”Nej, nej, verkligen inte”, svarade han snabbt. Tvekade inte en sekund. Nej, för det var han säker på. Att han inte inte orkade med Elliot mer. Herregud, hur orkade Elliot med honom? Jisses. ”Det kommer aldrig hända.”

Elliots blick vandrade runt i den yngres ansikte. Granskade varje drag. Försökte hitta tecken på lögner. Det klart han ville att Sebastians ord skulle vara sanna, men det kändes desperat att tro det. Den yngre hade all anledning att säga upp all kontakt med Elliot och bara dra. Säga att det fick vara nog. Men ändå satt han, till synes hyfsat lugnt, kvar där bredvid. Sa ord som verkligen inte stämde överens med verkligheten som Elliot gjort upp med sig själv.
”Okej...bra”, svarade han efter ytterligare en tyst paus. Jösses. Att hålla en konversation med artonåringen kunde inte vara annat än utmanande. Antingen gick det i snigelfart eller så kom alla ord på en och samma gång.
Åh, hela Elliots kropp skrek efter närhet. Trygghet. Stöd. Samtidigt kände han verkligen inte att det var något han förtjänade. Alltså, vad fan?! De hade ju haft det bra nyss. Var det verkligen nödvändigt för tankarna och osäkerheten att bara attackera så där?. ”Så jag behöver inte vara orolig?”.

Jovisst gick deras konversation allt annat än snabbt. Visserligen skulle det kunna vara drygt och frustrerande för normalt funtade personer - men nu snackar vi om Seb och Elliot här. De är inte normala!
"Orolig för vad?" frågade han först, med pannan aningen rynkad, trots att det var väldigt enkelt att förstå kontexten till Elliots ord. Det insåg han dock samtidigt som orden trillade ur munnen - så de fick rada sig upp prydligt och Seb fick verka trög också. Härligt! "Att jag ska lämna dig? Verkligen inte." Han tystnade och tittade ner på ena handen vars fingrar hade börjat trumma försiktigt på låret.
"Ärligt nu. Vad tror du att jag hade gjort utan dig?" för svaret på den frågan hade Seb personligen ingen aning om. Han var helt vilse utan Elliot - vem var han ens utan den äldre?