Prs tippest & JustAFriend

Var det inte rätt uppenbart vad Elliot hade syftat på? Tydligen inte. Hur det nu än var så övertänkte artonåringen allting som sades. Hans egna ord och den yngres. Ett underbart kaos. Han nickade. Ja, det var rädslan av att bli lämnad som han hade syftat på. Och svaret var tydligt. Oklart varför Elliots hjärna vägrade banka in det hela.
”Sluppit stödäta smörgåsar och hitta avsvimmade kroppar i ditt badrum i alla fall”, svarade han med ett lätt sorgset leende. Fast det där kanske bara upplevdes som bittert. Det var inte så Elliot menade det. Det var ju bara fakta. ”Jag tror det hade funkat utmärkt, Seb...men du är det bästa som hänt mig och jag försöker förstå att du vill vara med mig trots allt”.

Det hade han förvisso sluppit. Men att stödäta smörgåsar var ingenting han hade emot och att hitta avsvimmade kroppar i badrummet var inget han hoppades få göra igen.
"Det finns... mindre positiva saker i vårat förhållande", började han, aningen trevande. Ville banka in budskapet att han aldrig skulle lämna Elliot så tydligt och bra som det bara gick. "I alla förhållanden jag har haft har det funnits det." Och tja, "alla" var ju bara han och Emmas men... Whatever. Han ville inte namedroppa henne och riskera stämningen ytterligare så då fick han formulera sig som han gjorde.
"Och grejen med det är att de är inte tillräckligt negativa för att överskugga det positiva. För visst skulle jag kunna leva utan att hitta avsvimmade kroppar men jag skulle inte kunna leva utan vetskapen om att du är min."

Jovars, mindre positiva saker fanns det gott om i förhållandet. Elliot stod för i princip hela den biten. Tillsammans med Emma. Trodde den yngre verkligen att det där oskyldiga lilla ordet skulle undslippa Elliot? För nope, så var inte fallet. ”Alla” betydde många. Fler än två. Han sa ”alla” och inte ”båda”. Jupp, Elliots övertänkarhjärna satte i ytterligare en växel. Det gick liksom inte att kontrollera. Vad som däremot gick att kontrollera var vad han själv skulle säga. Så artonåringen valde att inte nämna det, Inte just då. Förhoppningsvis var det ett klokt val.
”Det där var nästan tillräckligt klyschigt för att komma från mig”, svarade Elliot med ett lätt retsamt leende. Men det var också fint sagt. ”Jag är din och du är min för alltid. Deal?”, han höjde på ett ögonbryn och lät blicken vandra runt bland de skarpa ansiktsdragen.

Klyschigt? Jo, det kanske det var. Men orden han yttrat hade varit... Genomtänkta. Eller så genomtänkta ord nu kunde vara i en konversation. I en så långsam som Elliots och Sebs gick det bra med eftertänksamhet. Det påverkade inte det sega tempot så mycket. Att det långsamma blev ännu långsammare var liksom svårt att reagera på.
”Tyst med dig”, mumlade han aningen generat. Att vara klyschig var ingenting han ville vara - det var ju Elliots grej! Det var okej för den äldre att vara klyschig; det passade honom. Hans personlighet.
”Deal”, svarade han dock, utan någon som helst eftertanke.

Okej, då var det bestämt. Nu hade det väl varit det sedan innan med men Elliot behövde få det bekräftat igen och igen oavsett hur irriterande det nu än var. Tank som om vad den yngre tänkt på innan och vilka han menat med ”alla” och så vidare, stormade runt i skallen men han försökte pressa bort kaoset. Det kaoset åtminstone.
Elliots blick fann sin väg till de mörka ögonen. Stannade där ett tag. Sökte ytterligare bekräftelse.
”Kan vi bara...”, började han och lät ena handen vandra upp till den yngres bröstkorg, tätt följt av den andra, som dock vandrade bak till ryggen istället. ”...vara nära en stund?”, han lutade huvudet mot sin hand, den på bröstkorgen givetvis. Ja, närhet behövde han. Av många många anledningar. Förhoppningsvis kände Sebastian något liknande. Eller gick med på det i alla fall.

Närhet var inga problem. Inte för Seb i alla fall. Och nu var det väl återigen bevisat att han inte kunde läsa Elliots tankar men eftersom det var han som bett om närhet var det väl rimligt att anta att han ville vara nära. Ha Seb, om du analyserade såhär mycket i skolan skulle det kanske kunna bli något av dig också!
”Mm”, svarade han bara. Tänkte lägga till något i stil med ’jag vill alltid ha din närhet’ men det skulle förmodligen inte vara helt sant för ibland var närhet det värsta som fanns. Inte specifikt Elliot-närhet såklart, men all sorts närhet. Så han bet sig mentalt i tungan för att inte låta några vita lögner undslippa ännu en gång. Framsteg.

Närheten var nog välbehövlig för de båda två. Även om det här skulle bli den längsta tiden de kunde vara tillsammans på flera månader, så betydde inte det att de hade all tid i världen. Nej, tid var värdefullt och absolut nödvändig att ta tillvara på. Så han stannade där med armarna kring den andre ett bra tag. Lät rummet falla i tystnad. Försökte få tankarna att göra det samma, även om det verkade vara en i princip omöjlig uppgift.
Att de redan lyckats bli deppiga flera gånger under de få timmar de spenderat i hotellsängen, bådade väl inte supergott. Men framstegen var ändå påtagliga. Fyra månader tidigare hade något av dem definitivt störtat ut genom dörren eller förvärrat allt ytterligare. Nu hade de ju åtminstone sansade konversationer. Antagligen hade de väl bara lärt känna varandra ordentligt. Mmm, hur det nu än var så kändes deras relation mer stabil nu. Och det kändes bra.

Ja, att allting inte hade spårat ut fullständigt var definitivt ett (eller flera) stort steg framåt. Ett omåttligt stort steg framåt! Att de nu bara kunde sitta där, nära nära med armarna slingrade runt varandra i tystnad, var rent ut sagt fantastiskt. Hur hade de kunnat komma så långt? Inte för att Seb hade något emot det - usch nej - men han kunde inte överhuvudtaget förstå sig på det.
Men de kunde inte sitta sådär hur länge som helst. Efter en stund, och som vanligt var Sebs tidsuppfattning sämst så han hade ingen aning om hur länge de suttit så, knackade det på dörren och bla bla bla. Hur som helst var de snart ensamma igen, fast denna gången med mat.

Sebastian fick gå och öppna när det knackade på dörren. Det kändes rimligt, det var ju liksom hans efternamn, idé osv. Dessutom hade det ju varit onödigt att gå fler än en person för att öppna en dörr liksom. Nej, Elliot satt kvar på sängen.
När de två var ensamma igen gick Elliot in i badrummet. Mumlade något som inte hördes. Låste dörren. Inte irriterat eller så, bara som ett vanligt toabesök. Utan själva toadelen. För Elliot bara stod och stirrade in i den gigantiska spegeln därinne. Förberedde sig mentalt på maten. På att inte förstöra kvällen. Och med de tankarna kom han efter en liten stund ut ur badrummet igen och gick fram till maten. Det doftade gott. Seså, det här blir bra.

Och vips så försvann Elliot in i badrummet. Med låst dörr. Och det där mumlandet kunde Seb inte tyda. Fan. Han kunde inte slita blicken från badrumsdörren. Senast Elliot hade gjort sådär... Låst in sig i ett badrum när han var tillsammans med Seb, det vill säga, hade ju spårat ur. Fast det skulle väl inte hända nu? Nej, herregud, det kunde det väl inte göra? Nervöst tuggade han på sin läpp. Kom ut nån gång då, Elliot. Han övervägde nästan att trycka ena örat mot dörren för att höra om NÅGONTING skedde där inne eller om det var helt dött, men hindrade sig själv. Gränser, Seb. Det är liksom fullständigt möjligt att Elliot bara sitter på dass.
Och efter en kort stund kom den äldre ut ur badrummet. Okej, vad det verkade som. Men det var ändå värt att fråga.
”Är du okej?”