Prs tippest & JustAFriend

Den mindre sansade undertonen lyste definitivt igenom. Jo, de hade pratat om det här tidigare. Flera gånger. Och kanske hade det varit dumt att ta upp det igen men Elliot hade inte menat att dra igång något stort. Utan det var en ärlig fråga, som han fruktade svaret på. Kanske var det som sextonåringen sa sant. Att han inte skämtes över den äldre. Men isåfall skämdes han över sig själv och det var på många sätt värre.
”Ja, jag bara...”, han gled bakåt i karet, så att han inte längre satt i den andres knä. ”...jag vet inte. Skjuter du inte på allt? Någon gång kommer det ju liksom att komma fram”.

Inte tillräckligt lugn, tydligen. Elliot drog sig undan och nej... Stämningen bara... Fuck. Seb tittade ner på skummet återigen och pustade försiktigt ut. Hur skulle de kunna sudda ut det här? Kanske var det dumt att fråga. Eller onödigt att markera. Fast nej, det var ju faktiskt viktigt för honom. Whatever. Screwed if I do, screwed if I don’t.
”Jag är inte redo än”, svarade han kort. Vad skulle han ens säga mer än så? Det var sanningen. Han var inte redo. Och nej, han hade ingen aning när han skulle bli redo. Nästa vecka? Nästa månad? Nästa år? Det var omöjligt att veta.

Herregud, hade de fuckat upp stämningen igen?! Bra jobbat grabbar. Elliot satt tyst och stirrade ner bland skummet en stund. Försökte klura ut något vettigt att säga. Det hade ju inte varit meningen att pressa den yngre men samtidigt så var det väl en bra sak att faktiskt säga vad en tyckte och tänkte, eller? Kanske gällde det inte alltid. Efter en stunds tystnad tog sig iallafall Elliot i kragen. Eller tja, den yngres ena hand. Han tog tag om en av händerna, under ytan.
”Förlåt, jag ska inte pressa dig”, sade han och började pilla lite med de längre fingrarna.

Seb la sin andra hand över Elliots, den som han hade använt för att greppa tag om Sebs första hand. Han var inte arg på Elliot. Trodde Elliot att han var arg? Förhoppningsvis inte, men orden verkade nog tyda på något annat.
"Jag vill bara inte att du ska tro att jag skäms", svarade han. Godtog inte ursäkten, för den var helt onödig. Elliot hade ingenting att be om ursäkt för. Det var helt normalt att reagera på det Seb hade sagt. Han hade ingen rätt att bli arg - och för en gångs skull insåg han det själv. Såja, stämningen, du kan lätta upp igen.

Jo, Elliot hade definitivt tolkat den försämrade stämningen som att den andre blivit upprörd. Kanske inte arg direkt. Men irriterad och...jo, kanske lite arg ändå. Hmm. Nåväl, nu verkade ju allt vara lugnt igen. Elliot bad om ursäkt för många gånger. Sebastian...tja, var som han var. Det var typ som vanligt. Den grönögde gled lite närmre igen. Inte lika nära som tidigare, men inte på andra sidan karet. Den yngres ord var svåra att svara på. Alternativen var typ att dra igång ett ’men du har ju all anledning att skämmas över mig’ eller något annat som riskerade att förstöra allt igen. Så Elliot kom till slutsatsen att det bästa var att hålla tyst kring det. Lägga det ämnet på is till en annan gång.
”Du är så fin”, mumlade han efter ytterligare en stund. Inte för att byta ämne huvudsakligen, utan för att det var det han kom att tänka på. Han blickade ner bland skummet igen för att därefter trycka dit en vit fluffig boll på den yngres näsa. Tre eller arton år? Tough call.

Att lägga saker på is var perfekt. I alla fall just då, tyckte Seb. Inte för att han kunde läsa Elliots tankar eller så - men om han hade kunnat göra det hade han förmodligen nickat instämmande.
Och sen kom en tystnad, som var aningen obekväm. Men Seb visste inte vad han skulle säga för han hade svårt att tyda Elliot. Var han glad? Arg? Irriterad? Ledsen, kanske? Nej, Seb höll tyst. Överlät ansvaret till Elliot. Det var väl trots allt hans känslor som var oklara?
”Ne-”, började han, men han inte avsluta förrän han fått en vit skumboll tryckt på näsan. Först tittade han lite förvånat på Elliot, för det där hade han inte förväntat sig, men sedan fångade han istället upp skum med båda sina händer och sträckte sig lite närmre den äldre innan han tryckte ner skummet i det bruna fågelboet.

Det var bra att den yngre blev avbruten. Sånt där strunt orkade inte Elliot med. Nu var det ju exakt sådär artonåringen själv brukade hålla på, men den insikten hade han inte just då. Sebastian var den finaste människan på jorden och det var enligt Elliot fakta.
Skumattacken i håret var han inte beredd på. Dumt, egentligen. Liksom det klart den yngre skulle ge igen. Elliot hade ju praktiskt taget bett om det. Han blundade och rynkade på näsan. Ville inte få något i ögonen. För badskum sved väl lika mycket som schampoo, eller? Hmm, Elliot var oerfaren när det kom till badskum. Håret var iallafall kaos och det kunde den yngre minnsann inte komma undan med, så den grönögde öppnade ögonen igen och följde Sebs exempel. Sådär ja, matchande vita skumhattar.

Var detta en krigsförklaring? Seb hade nog tyckt att de var kvitt ändå. För en liten skumfläck på näsan var ju exakt samma sak som att täcka hela håret med skum, eller hur...? Tydligen inte, för Elliot svarade med samma mynt. Nu var båda killarnas lockar täckta av skum. Det hade inte varit planen.
”Mitt hår!” gnällde han till och försökte ta bort skummet från lockarna. Trots att han inte la ner den tid han brukade på att styla håret innebar det inte att han hade slutat med att styla håret. ”Vi var ju kviiiitt...” Tillade han med utdragen röst och en putande underläpp.

Elliot smälte av den yngres gnäll. Gnäll var ju sällan positivt på något sätt alls, men nu var det gulligt. Ett solklart undantag. Ett nöjt leende uppenbarade sig på läpparna.
”Naw stackare!”, svarade han skämtsamt. ”Kan inte ens förreställa mig hur det är att ha håret fullt med skum”, fortsatte han för att därefter skaka på huvudet så att bubblorna flög över hela badrummet. Lite som om en stor, lurvig hund hade ruskat av sig efter ett bad. Skillnaden var bara att Elliots fågelbo i det här fallet var hunden.

Det där gnällandet ledde inte till något vidare genuint medlidande från den äldres sida, vilket väl var precis vad Seb hade förväntat sig också. Och sen började Elliot skaka på huvudet likt en hund, så Seb blev tvungen att knipa ihop ögonen för att inte riskera att få in några svidande bubblor eller skum.
”Till skillnad från mitt är ditt hår fint oavsett vad du gör med det”, sa han och lutade sig framåt mot Elliot, och höll i sig med hjälp av långsideskanterna på badkaret. Sträckte sig på så sätt att han mer eller mindre tvingade Elliot att luta sig tillbaka, innan han gnuggade sin skummiga näsa mot hans.