Draco Memoraid

Elzyii yeah, i know. Men det var bara... meh... dom är ju snälla i mina tankar ju... ska läsa lite nu

Nämn ETT ställe i boken där dem är snälla...
Men jag förstår vad du menar!
Och ... som sagt så har min ff knappt börjat, Narcissa kommer
du få se mycket mera av, om jag säger så
kram ♥

Tack! =)

Beautyful person ♥

Tack gumman! Snart kommer jag hem igen ^.^

Ååååh KP WEBBEN! Nostalgi...den minns jag!
Man var ju så häftig då..
ahaa heter du typ Fredrika eller nått egentligen?
Det var grymt ändå! Ska försöka göra det bland alla övergödda amerikanare, finns många upplagor av Crabbe&Goyle här! ♥

ÅÅhh Tack fina du!! (För fin är du, det ser jag på din bild!)
Känner på mig att jag måste få träffa dig, du verkaf vara helt igenom underbar!!! TACK, din kommentar gjorde min dag, jag som var lite nere vart så himla glad igen. Skickar det rakt tillbaka till dig, och lovar att jag ska skriva klart den här ff:s för din och Jocki (Min brors) skull ♥!
och du... DU ska få hur många gratisexemplar du vill isf
KRAMAR I TUSEN!♥
SLUTA INTE LÄSA DÅ I BECAME TO DAJ!

Elzyii, De ger honom alltid det han vill ha, de sätter honom framför allt, Draco säger ofta "det här ska min far få höra", och han berättar ju och han skulle inte ha gjort det om Lucius inte brydde sig..
OCH det bästa till sist!!!!
De Är inte med i sista striden, de letar bara efter Draco, och de flyr med honom. Love?

Super mycket kramar till dig!! ♥

Jag har fattat det helt åt pipsvängen isf! xD
Nej men, jag tycker det är helt tvärtom faktiskt,
hans pappa vill hela tiden att han ska vara som han vill, och dem har uppfostrat honom till en elak snobbig rasist, det är INTE att göra sitt barn en stor tjänst, tycker jag...
Men såklart att dem bryr sig om honom, åtminstonde hans mamma. Lucius bryr sig om Draco är den son han vill ha, så tror jag åtminstonde att det är.
Sedan så är inte skämma bort och bry sig samma sak heller, men visst bryr dem sig det gör ju dem flesta föräldrar!
Men vi får ju egentligen inte veta så mycket om honom eller hans föräldrar därför har jag valt att dyka djupare ner i hans situation och skriva min egen story, ingen av oss vet ju egentligen hur det ligger till det framgår ju aldrig i någon av böckerna! Och det är de som är så roligt med Fanfictions, att man får göra sin egen tolkning, sin egen berättelse.... Och jag är så glad att du läser mig och skriver kommentarer!
Skriver du någon FF ?
Känner att jag MÅSTE läsa isf ^.^

MILJONER KRAMAR TILL DIG!!!
söta människa :3

Elzyii
Har skrivit, två stycken som inte var så bra egentligen men
Tom Dolders och nån om Nevilles Son

Ååååh TACK Luna som jag tänker kalla dig nu,
du är lika underbar som henne fast du är tametusan bättre!♥
Jag har saknat dig och dina kommentarer, var har du hållit hus?!
Skickar det rakt tillbaka till dig, säljer du en bok LOVA att jag får ett gratisexemplar! ♥
TACK, u make my day sluta inte läsa den, då
kommer det inte alls vara lika roligt att skriva längre! Tack ♥
Och om du tycker det här är fint...vänta bara... det kommer bli sorgligt snart.....Du gav mig en ide!

Här kommer nästa kapitel BTW, skrivet från New York!
Slarv rättad, men ska bättra mig när jag kommer hem, lovar
Kram på er hoppas ni mår bra ♥

Kapitel 16
Hogwarts

Efter en lång, men väldigt trevlig tågresa, bromsade det röda loket in på tågstationen i Hogsmeade. Vi hade bytt om till våra kappor en stund tidigare (Neville hade tappat bort sin och satt nu sorgset på sin plats med huvudet i händerna) och höll nu som bäst på att plocka ner våra väskor och koffertar från hyllorna.
”Vilken… intressant väska, Luna!” sa Hermione och tittade på den stora gula väskan som hon precis fått tag i uppe på bagagehyllan.
”Ja”, svarade Luna ointresserat. ”Ja den är väldigt fin.”
”Oerhört”, mumlade Hermione medan hon försökte dölja sitt flinande ansikte bakom händerna.

Vi klev av tåget och det var underbart att kunna dra in frisk luft i lungorna igen.
Elever i flera olika åldrar svärmade runt omkring på stationen, hivade upp väskor, sträckte på sig och gjorde glada utrop över att slippa ifrån tågets kväljande värme.
Själv kände jag mig återigen ganska förvirrad och spanade lite diskret efter Draco medan
Harry och Ron hjälpte Neville ut med sitt bagage.
Han syntes inte till någonstans och hjärtat drog ihop sig lite.
Jag ville inte vara bunden till honom på något sätt men han var den enda jag kände någorlunda. Vi hade ju trots allt tillbringat nästan fem veckor tillsammans.
”Kom.” Harry dök upp som en räddare i nöden. ”Vi ska ditåt.”
Han pekade mot en smal väg som verkade leda bort från stationen.
”Det är inte så långt, någon minuts promenad. Sen så kommer du kunna se slottet.”
”Går vi dit?”
Han skakade på huvudet och rättade till de runda glasögonen som hade glidit ner över näsan.
”Nej, vi kommer att bli skjutsade till slottet i vagnar som dras av testraler.”
”Åh, testraler!” Jag slog ihop händerna. ”Vad häftigt. Sådana har jag bara sett en enda gång förut.”
”Kan du se dem?”
Harry såg förvånat på mig.
”Ja.” Jag mötte hans blick. ”Min Morfar.”
Han nickade och jag behövde inte fråga honom vem han hade sett dö. Ärret i hans panna
som just blev synligt under den svarta luggen talade sitt tydliga språk.

Harry hade haft rätt. Promenaden var inte lång. Trots detta klagade ett gäng elever i gröna klädnader högljutt bakom oss. Ett lysande emblem med en silvergrå orm prydde deras kappor och jag sneglade ner på min motsvarighet – ett rytande lejon i guld. Vi kom fram till en stor gräsplan där vi stannade. Flera vagnar dragna av stora skelettliknande hästar med breda fjälliga vingar och ögon som lyste rött ur globerna stod parkerade. Jag gick fram till en vagn tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Av oss fyra var det bara jag och Harry som kunde se testralerna, och vi log mot varandra i samförstånd utan att göra en så stor grej ut av det. Luna däremot drog alla förbipasserandes blickar till sig när hon vördnadsfullt strök ett av djuren över nosryggen och talade till den med hög röst. Hon verkade inte ens märka att folk stannade till och glodde på henne, kanske var hon så van vid att bli utstirrad att hon helt enkelt inte brydde sig om det.

Hogwarts var inte rättvist beskrivet i någon bok jag hade läst. Det var fantastiskt vackert med sina tinnar och torn och den stora glänsande sjön med sitt svarta vatten. Vid den stod en väldigt storvuxen man med vilt utseende. Med händer stora som dasslock viftade han fram vettskrämda förstaårselever till träbåtar som han mer eller mindre tvingade ned barnen i.
”Titta där är Hagrid!”
Ron vinkade energiskt och den stora karln höjde en näve lika stor som Rons huvud och vinkade tillbaka.
”E allt bra med er?” vrålade han över huvudet på förstaårseleverna som skrämt backade undan.
”Bara fint Hagrid!” skrek Ron tillbaka.
”Undrar hur många småungar som trillar i sjön i år…”
”Trillar i sjön?” Jag stirrade på Ron. ”Brukar dem det?”
Ron, som verkade ha glömt sitt agg mot mig, svarade glatt:
”Javisst!” Han tog en stor tugga av sirapskolan som han höll i ena handen.
”Det händer väl varje år tror jag. Fast dem kommer alltid tillbaka upp igen vilket är lite onödigt, vi behöver inte fler Slytherin elever här…”
”Ron!” utropade Hermione bestört. ”Ron, vi är Prefekter!”
”Änbsenbdå?” svarade Ron med hela munnen full av kladdig kola.
Han svalde med viss ansträngning och fortsatte; ”Ännu mera rätt till att säga vad vi tycker!”
Med deras käbbel tjattrande i öronen sjönk jag ner i sätet och tittade upp mot den stora pampiga byggnaden som skulle vara mitt hem två år framöver.
”Vad vackert det är.”
”Ja”, svarade Harry långsamt med en slags stolthet i rösten, ”Ja det är fantastiskt.”
”Vart bor du någonstans? När du inte är här menar jag.”
Harry bet sig i läppen och jag tyckte mig ana ett mörker skuggas i hans ögon.
”Hos min moster och morbror.”
”Har dem inga barn?”
”Jo.” Harry flinade. ”Om man kan kalla det ett barn. Gris vore väl bra mycket närmare sanningen.”
Jag skrattade.
”Så du tycker inte om dem alltså?”
”Inte ett dugg.”, svarade han glatt och kliade sig i det korpsvarta håret.
”Då tycker jag bättre om Hagrids sprängstjärtsskrabbor.”
”Sprängstjärtsskrabbor? Vad är det?”
”Det lär du nog få veta om du valt Skötsel och vård av magiska djur”, sa Ron dystert från sin plats i vagnen som precis bromsade in och stannade.
”Hagrid sa väl att vi skulle fortsätta att föda upp dem i år, sa han inte?”
”Jo men jag tror att…” började Hermione, som blev avbruten av en liten pojke som snubblade framför hennes fötter och åkte i backen med en duns.
”Å herregud… kom så ska jag hjälpa dig…”
Jag kände igen den lilla pojken från tågkön som han som jag hade erbjudit min plats.
Om jag bara varit bättre på Engelska skulle jag försökt att trösta honom (Han tjöt så högt att Ron vrålade något om tinnitus) men insåg mina egna begränsningar och lämnade uppgiften till Hermione som ledde den gråtande pojken in i slottet med armen tryggt om hans axlar.

Så klev jag för första gången in genom Hogwarts portar, och om jag varit med om någonting
otroligt tidigare så var det ingenting emot vad jag fick vara med om nu.
Dussintals spöken svävade fram och tillbaka genom korridorerna, pratandes och skrattandes med varandra och med eleverna som skyndade sig att dumpa av sin packning vid foten av en bred trappa, innan dem styrde sina steg mot något som verkade vara en stor aula.
”Elli!” Klumpigt släppte jag ner min packning bredvid Rons (Som till sin förargelse fått konka både på sin egen och Hermiones som fortfarande inte syntes till) och vände mig om för att möta Dracos intensivt gråa ögon.
”Vart tusan tog du vägen?” snäste han ilsket. ”Jag tittade överallt efter dig!”
Han såg sig om och lät blicken stanna på först Harry och sedan Ron.
”Hade du tänkt bli smittad redan innan lektionerna börjat? Jag brukar försöka undvika det så länge som det är möjligt.”
”Ja du är väl immun efter att ha växt upp tillsammans med dina föräldrar”, svarade Harry kallt. ”Din mamma ser ju alltid ut som om hon luktat på en komocka, eller är det bara när ni precis kommit hemifrån?”
”Håll käften Potter!”
Dracos hand hade åkt upp till fickan där han hade sin trollstav. ”Om du förolämpar min familj en enda gång till…”
”Det där är väl inget att bry sig om, Draco! Lika barn leka bäst vet du väl?”
Pansys fiskmåsliknande skratt fyllde upp slottet nästan lika mycket som hon själv gjorde
där hon nu tornade upp sig bredvid Draco.
Crabbe och Goyle hade också intagit sina positioner på varsin sida om honom, och den långa smala pojken med surmulet ansikte som jag ville komma ihåg som Blaise Zabini, slank upp bakom dem. Draco verkade plötsligt inte veta riktigt vad han skulle göra, och jag såg hur det drevs en blodig strid inom honom. Om han angrep Harry och Ron skulle han säkerligen råka illa ut, om han lät bli skulle han bli förlöjligad och om han sa något elakt till mig så var vår vänskap definitivt över. Han såg från Harry och Ron till mig, vände sig sedan om och tittade på sina kompisar (Pansy skrattade fortfarande) och tillbaka till mig igen.
Jag såg honom rakt i ögonen, han vek undan med blicken.
Harry och Ron väntade spänt, jag såg hur deras fingrar slöt sig om trollstavarna, beredda för kamp.
”Där är du ju, Miss Jacobsson. Jag måste tala några ord med dig.”
En äldre häxa med strängt utseende och det grånande håret fastsatt i en stram nackknut
kom fram till oss.
”Det gäller sorteringen…Vad gör ni här? In i stora salen med er!”
Hon viftade med händerna åt klungan som skingrades och for åt alla håll.
Crabbe och Goyle dunsade rakt in i varandra i ren förvirring, och Blaise trampade nervöst runt på stället. Harry och Ron flyttade sig tillbaka några steg medan Draco gav den äldre häxan en dräpande blick innan han tillsammans med sina kompisar spatserade iväg mot stora salen. Hon suckade och skakade på huvudet. ”Det gäller er också. Iväg med er.” Hon spände blicken i Harry och Ron, som långsamt började gå åt samma håll som Draco.
Harry vände sig om. ”Hoppas du hamnar i Gryffindor.”
Han log åt mig, och jag log tillbaka.

AWESOME!!
Ville du rolla?
Du har int svarat på det än...

"Du gav mig en ide!"
*lyckas tämja mitt glädjeutbrott genom att andas lungt och läsa det nya kapitlet*

SÅ. SJUKT. BRA. Som jag sa, du skriver helt jävla fantastico♥! Du har T-A-L-A-N-G kvinna

Super gärna!!
Kan svara ikväll när jag kommer tillbaka till Hotellet,
har bara internett ibland och det är dåligt (Är i New York)

Du borde inte bli glad... det var en HEMSK ide *Pure Evil* MOAHHAHAH!

Nawww tack piluttan!!!♥3 *Inte klara av att lugna sitt glädjeutbrott*
WIIHIHOHOHOHO!!!!!!