~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - skogen i Öst:
"Erik?!" Freja var vid hans sida och han var glad över att se hennes ansikte. Han sätter sig lite stelt upp och ska precis frågar Freja vad som hände när han får syn på Arya. Utan eftertanke for han upp från marken och sprang bort till henne. Hennes ögon var öppna men skicket hon befann sig i var fruktansvärt. Erik var tvungen att säga åt sig själv att inte gråta. Han föll på knä vid hennes sida och greppade hennes ansikte med sina stora nävar så försiktigt han kunde.
"Arya..?" Han synade henne från toppen av huvudet ner till tårna. Raseri bröt ut inom honom och han frustade till innan han hann kontrollera sig själv.
"Vi måste få dig tillbaka till byn, där vi kan få hjälp." konstaterade han bara någon sekund efter han hade yttrat hennes namn. Han lutade sig fram för att greppa tag om henne runt axlar och under knäna för att kunna lyfta upp henne i sin famn. Delvis ville han få henne till byn så fort som möjligt och delvis ville han bara få hålla henne i sin famn, hålla henne så nära som han bara kunde i den stunden. Han var rädd att förlora henne på riktigt i just den sekunden. Hans inre styrka raserades av raseriet och ilskan blandad med rädsla och kärlek för kvinnan framför honom.

Arya - skogen i Öst
Erik...
Arya mötte sin älskades blick så fort han var vid hennes sida. Lättnad sköljde över henne då Erik till synes var helt återställd. Men hon vågade samtidigt inte hoppas på för mycket då han bara en liten stund tidigare sätt ut att nätt och jämt vara vid liv.

"Arya..?"
Hon kunde inte hålla tillbaka ett svagt, plågat läte då Erik tog hennes sönderskurna ansikte i sina händer. Hans beröring kändes fantastisk, men smärtan från de långa, blodiga såren över hennes kinder, läpp, panna, haka, näsa och farligt nära ena ögat var näst intill olidlig. Ögonen tårades och andningen blev något mer intensiv.
"Vi måste få dig tillbaka till byn, där vi kan få hjälp." Erik lutade sig fram, på väg att greppa tag om hennes axlar och under hennes knän för att kunna lyfta upp henne, men trots all smärta det innebar höll Arya upp en blodig hand för att hejda honom.
"Jag kan gå själv." sade hon ansträngt och rosslande, inte mer än en viskning.

Erik - skogen i Öst:
Han hejdade sig själv mitt i sin rörelse,
"Arya, du-" han försökte läsa av hennes blick men det var svårt när hans egna ögon hela tiden gled iväg till de otaliga såren och skadorna som märrade hennes vackra ansikte.
"Arya, du kan inte gå själv." sade han med en viss irritation i rösten, han visste att Arya ville göra allting själv - klara sig helt själv utan hjälp av någon annan - men ibland, ja ibland behöver man faktiskt hjälp.
"Du är allvarligt skadad, du kan inte gå hela vägen själv." Han släppte inte sitt grepp om henne, men han reste sig inte heller. Han ville att hon skulle låta honom hjälpa, framför allt annat skulle Arya vara i mycket smärta oavsett om hon gick eller blev buren, han ville inte överraska henne och orsaka onödig smärta.

Arya - Skogen i Öst
"Arya, du-" började Erik, "Arya, du kan inte gå själv."
Han reste sig inte och släppte inte sitt grepp om henne men han hade stannat upp i rörelsen.
"Du är allvarligt skadad, du kan inte gå hela vägen själv."
Arya kunde inte låta bli att släppa ut ett andetag, som i vanliga fall skulle varit en fnysning.
"Jag har varit med om värre." sade hon i en hes viskning, "jag behöver bara lite hjälp upp, men jag klarar av att gå."
De sista orden var knappt hörbara. Bristen på energi, smärtan i hennes kropp och att meningen var så lång gjorde att rösten inte ville lyda henne ordentligt. Det irriterade henne, men hon tänkte inte ge sig. Hon skulle gå själv. Punkt.

Erik - skogen i Öst:
Erik suckar, men irritationen är inget mot oron han känner för sin älskade Arya.
"Okej, vi testar. Går det inte så bär jag dig." sade han både uppgivet och bestämt, på samma gång. Han släpper greppet om henne så försiktigt han bara kan och ställer sig upp, han räcker ut sina händer för att låta henne greppa hans armar så han kan sätta händerna vid hennes midja för extra stöd.
"Ta tag i mina armar..." sade han och såg henne i ögonen.

Arya - Skogen i Ös
Arya svalde. Erik hade gett med sig, men nu gällde det bara att ta sig upp också. Försiktigt, försiktigt drog hon sitt minst skadade ben, det som Priyanka inte huggit en dolk rakt i, till sig tills knät var böjt och foten precis framför henne. Sedan tog hon ett försiktigt men ordentligt tag om Eriks ena underarm med sin minst skadade hand. Den andra tänkte hon inte ens försöka gripa något om. Hålet som blivit efter att Priyanka genomborrat handflatan med dolkens egg hade helats lite grann med absolut inte tillräckligt för att den skulle gå att använda. Det syntes fortfarande tydligt på både handryggen och handflatan vad som hänt med den.

Hon slöt sina ögon och var först helt stilla i några sekunder för att bara andas och samla krafter lite kort. Sedan tog hon i så mycket hennes skadade kropp tillät och lyckades med Eriks hjälp resa sig upp från marken och stödja på sitt minst skadade ben. Det gjorde fruktansvärt ont. Benet skakade, ögonen tårades och hon kände sig yr i huvudet. Men det gick. Hon lyckades stå upp utan att svimma igen.

Erik - skogen i Öst:
Smärtan som var övertydlig och uppenbar i Aryas ansikte skar som en glödande kniv i honom. Han ville riva människan som gjort detta mot henne i tu med sina bara händer. Det var en primitiv känsla, ett blint raseri som han var tvungen att trycka undan.
"Okej, nu är vi uppe. Nu ska vi gå också..." sade hon försiktigt och han kunde känna hur hela Arya skakade. Det var en obehaglig känsla som han inte riktigt visste hur han skulle hantera. Men han kunde inte visa något utåt, Arya hade nog med sig själv utan att hans känslor skulle blandas med det hela. Han var redan övertygad om att Arya förstod att han var orolig och rädd. det var något han inte riktigt kunde dölja när det kom till henne.
"Redo?" frågar han och försöka känna av vart han har henne och lista ut hur han på bästa sätt kan ge henne stöd, det var svårt då han inte vet vart hon hade mest ont och hans stora nävar och bastanta, långa kropp var något av ett hinder just nu.

Arya - Skogen i Öst
"Okej, nu är vi uppe. Nu ska vi gå också..."
Arya svalde. Hennes kropp smärtade, huvudet värkte och utmattningen gjorde att hon helst av allt bara ville lägga sig ner och sova. Men envisheten drev på, behovet att klara sig själv i alla lägen pressade henne och att hon faktiskt klarade att stå upp utan att svimma fick henne att fortsätta.
"Redo?" frågade Erik men Arya klarade inte av att svara honom för tillfället. All hennes fokus låg på att klara av att ta sig framåt.

Försiktigt, försiktigt drog hon sitt mest skadade men framåt, fortfarande med ögonen slutna och en hand om Eriks underarm, tills det var lite mer än en decimeter framför det andra. Hon grep lite hårdare om Erik innan hon stålsatte hela sig själv och gjorde sitt första försök att luta på det mest skadade benet för att ta sig framåt. Men själv klart gick det inte. Så snart hon lade lite tyngd på det illa skadade benet for smärtan som en pil genom hela hennes kropp. Med ett lätt skrik försökte hon genast stödja sig mot det andra benet igen, men inte heller det gick att göra så fort. Smärtan var olidlig och gjorde att hon inte ens klarade av att hålla Erik i armen längre. Hon föll handlöst framåt, återigen med huvudet före, ner i marken. Så snart hennes sårade kropp slog i jorden med en liten duns försvann också medvetandet och hon blev liggande orörlig, med undantag för de svaga andetagen, framför Eriks fötter med slutna ögon.

Erik - skogen i Öst:
Han hade försökt greppa tag om henne men missat i sista sekund och Arya föll handlöst ner i marken.
"ARYA!" han hamnade på knä vid hennes sida men hon kunde inte höra honom, "envisa lilla Arya..." Erik strök undan håret från hennes ansikte och hörde Freja bakom sig.
"Hon skulle mörda dig om hon hörde dig säga det där." sade Freja med ett lätt skratt, Erik kunde inte annat än att le.
"Jag vet. Men hur kan jag inte säga det..."
"Jag vet det med. Kom igen, få upp hennes så vi kan komma härifrån." Erik nickade och försiktigt vände han på Arya och förde in sina stora armar under hennes nä och skuldror, han lyfte försiktigt upp henne och tack vare att hans armar är så länga när de lätt runt hennes lilla kropp och ha kan dra upp det skylande tyget så hela hon är täckt från haka ner till anklarna. Han försöker väldigt försiktigt rycka till med armen så att hennes huvud faller lite framåt och mot hans bröstkorg så det inte hänger över hans arm vilket skulle leda till en del smärta i nacken för henne senare.
"då går vi." sade Freja och Erik nickade. De började gå tillbaka och Erik kände sig lättare och starkare än han gjort på väldigt länge. Hans steg känns lättare och hans kropp starkare. Han känner sig som vanligt igen vilket känns helt fantastiskt måste han erkänna.
"Tror du de kan hjälpa henne?" frågar han lite oroat och ser ner på Arya i sin famn.
"Jag vet inte, men det kan inte skada att försöka..." säger Freja.

Halvvägs tillbaka möter de Wilheim och en handfull av Osianer.
"Erik?" säger Wilheim förvånat, Erik ler lite lätt.
"Fråga inte, jag vet inte. Jag tror jag fick lite hjälp från norr." sade han kryptiskt och passerade gänget de just mött. Han ser i ögonvrån hur Wilheim sluter upp med Freja något steg bakom honom. Han kan inte undgå att se i Wilheims ögon det som han vet finns i hans egna ögon när han ser på Arya. De vandrar i tystnad tillbaka till byn och för varje steg blir Erik allt mer orolig. Arya är illa skadad och hon är från söder, vilka komplikationer det kan ha för hennes läkning vet han inte.

Han placerar Arya på en mjuk upphöjd säng av trä med halmmadrass täckt av ett vitt tjockt tyg. Så fort som han gjort det svärmar flertalet människor in och börjar binda om Aryas sår, de lägger på örter och ger mediciner. Erik hinner inte se så mycket då han puttas ut ur rummet. Han kan höra dem prata på deras egna språk och han förstår knappt något. Det gjorde honom bara mer och mer nervös så han går några meter bort och sätter sig på marken vid en trädstam som han lutar sig mot. Freja och Wilheim kommer och gör honom sällskap.
"Det ordnar sig." säger Freja och klappar Erik hårt på axeln innan hon lutar sig mot Wilheim.
"Jaså, så det är så nu?" säger Erik och försöker byta samtalsämne, han är fullt kapabel att oroa sig för Arya på egen hand. Freja rätar genast på sig,
"Eh, ja, alltså..." hasplar hon fram och ser från Erik till Wilheim och tillbaka. Wilheim lägger armen om hennes axlar och drar henne närmre. De båda männens blick möts,
"Ja, det är så." säger Wilheim och Erik håller hans blick. Efter ett hjärtslag bryter han ut i ett brett leende.
"Det gör mig glad att höra. Men, jag har känt Freja så länge att jag inte tänker säga grattis, bara , lycka till." Freja sparkar till Erik på låret och de båda skrattar. Wilheim ler lite lätt och sedan faller tystnaden.

De sitter där ett bra tag innan Freja somnar, sedan Wilheim. Men Erik vill inte somna. Han vet att han snart inte har något val. Det är ett par timmar kvar till soluppgången och hans kropp känns tung, hans ögonlock börjar slutas och det är svårt att hålla sig vaken. Han lutar huvudet mot trädstammen och efter en liten stund har även han somnat trots oron över Arya.


Senare, timmen innan soluppgången...


Briañna - Palatset i Norr:
Hon sov djupt och fridfullt, det var som om hennes kropp var tömd på energi och vägrade vakna fören den fått vila ut ordentligt. Hon befann sig i drömmarnas land, på ett vackert fält av hösthavre som böljade i vinden...

Allt var mjukt och varmt, där fanns inga krig eller borttappade bröder. Inget hat och ingen sorg. Bara hon själv och den gyllene havren som stod vackert och dansade under vindens böljande viskningar. Hennes hår dansade i vackra kaskader och allt kändes varmt.
"Bri?" hon vände sig om och log brett, där fanns Rok. Som ett berg mitt i det gyllene havet. Hon räcker sin hand mot honom och han tar kliven som saknas för att deras händer ska kunna fatta varandras. Det hela känns mirakulöst underbart och varmt.
"Vad gör vi här?" Briañna rycker på axlarna,
"Jag vet inte, jag har ingen aning Rok men kan vi stoppa flödet av tid och stanna här?" Hon kramar hans hand och han ser ner på dem för en kort sekund och nickar sedan medan han fäster sin blick i hennes. Briañna skrattar och tillsammans löper de genom det gyllene fältet. Hon finner att hon önskar att denna dröm aldrig skulle ta slut. Att verkligheten skulle försvinna och drömmen omvandlas till det singulära, det enda, det unika, det spektakulära - bli verkligheten.

Men det är inte en möjlighet, solen sänker sig långsamt ner vid horisonten och himlen blir röd.
"Jag önskar att detta kunde vara för evigt..." De sitter i fältet av havre. Briañna i Roks omfamning, lutad mot det stabila berget som är Rok.
"Varje gång någon lämnar mig så gör det mindre ont. Varje gång någon försvinner gör det mindre ont. Varje gång jag bli lämnad känner jag mig mindre ensam. Varje gång-"
"Jag ska ingenstans..." Roks brummande stämma avbryter hennes smärtfyllda, mörka ord.
"Jag vet Rok..." De sitter i tystnad, solen sjunker allt hastigare och slutligen försvinner den nedanför horisontens kant och en explosion av rött, gult och orange blir till mörker. Vargar ylar i fjärran och den gyllene hösthavren böjer sig för den krypande kylan och vissnar till grå strån...

Hon slår upp sina ögon, de möter samma vy som alltid. Hennes egna rum. Men där finns en stor skillnad. Rok sitter borta vid dörren i en tillsynes obekväm position lutad mot dörren - sovande. Briañna kan inte hjälpa leendet som sprider sig över hennes läppar, när hade hennes känslor för Rok blivit något, nytt? Spelade det någon roll? känslorna var där? Men, var de äkta eller en illusion av trygghet i armarna hos det gigantiska berget? Var det ett substitut för hennes älskade broder Erik? Vad borde hon göra med dem?

Hennes tankar snurrade i en faslig fart och det hela var allmänt förvirrande.
"Rok?" han slog upp sina ögon så hastigt att Briañna för en sekund tvivlade på att han hade sovit. Men hans ögon avslöjade att det hade han visst.
"Väckte jag dig?" Han nickade,
"Sov du gott?" Han nickade igen,
"Vad drömde du om?" Han lade huvudet på sned,
"Drömmer du inte när du sover?" Han förblev tyst,
"Du behöver inte berätta." sade Briañna och log mjukt medan hon rullade över så hon låg på mage med ansiktet mot Rok, där hon brukar ha sina fötter.
"Jag drömmer." sade han då,
"Jaså, vad drömmer du om?"
"Vet inte." han verkade fundersam och lite kluven, Briañna log igen.
"Ibland kommer man inte ihåg vad man drömt, jag drömmer om allt möjligt. Solnedgångar, ängar, berg, snö, hataris, människor." Rok knäckte med nacken åt båda hållen och ljudet var hemskt, som om han bröt sin egna nacke två gånger men det tycktes - utifrån hans ansiktsuttryck - göra honom gott.

Hon suckade lite lätt och förflyttade blicken mot det enda fönstret i rummet.
"Jag undrar vad han gör just nu..." mumlade hon och lade huvudet lätt på sned, "jag hoppas han mår bra, att han är säker..."
"Du gjort allt. Du inte kan göra mer Bri." Roks ord var sanna, men de gjorde det inte lättare. Hur skulle hon kunna bara vara och inte göra något mer, kan hon verkligen inte göra något mer alls? Känslan av uppgivenhet krälar sig in och lägger sig bekvämt i djupet utav hennes mage där den gnager elakt.
"Jag vill göra mer..." mumlar hon men Rok ger inget svar på det. Briañna suckar,
"Ska vi rida ut..? Jag behöver komma ut..."
"Din axel." svarar Rok med en lätt oro i sin röst.
"min axel klarar att rida ut, snälla, vi rider ut..." Rok nickar efter en liten stund och reser sig från golvet, Briañna sätter sig upp och reser sig sedan från sängen.


Ariana - Palatset i Norr:
Det hade gått för lång tid sedan hon hörde från sina privata spioner som hon skickat efter generalerna. Kanske var de avslöjade? Fångade? Dödade? Ariana visste inte men hon visste att de hade hört av sig nu om allt varit som det ska. Hon fnyser till och reser sig från stolen hon ockuperat framför spegelglaset i sovrummet.
"Annan lösning, behöver en annan lösning..." Hon vandrar fram och tillbaka, av och an, runt och runt.
"får vi inte tillbaka Erik kan han inte gifta sig med Hilde, kan han inte gifta sig med Hilde kan vi inte bilda en starkare allians med Torjärva och deras klan - vi kommer behöva en allians med dem om vi ska-" Ariana tystnar omedelbart, det var nära ögat, tänk om någon kan höra mig och så står jag här och babblar om att attackera söder. Jösses... Hon fortsätter att klura på en lösning, hon har fortfarande två och ett halvt månvarv kvar innan bröllopet ska hållas, det är ett par veckor vilket är tillräckligt med tid för att antingen få hem Erik eller få hem Hllín och Nordman som vet vart Erik befinner sig, det är en lugnande insikt.
"Jag ger det två veckor. Har generalerna inte återvänt skickar jag kavalleriet..."


Samtidigt i strategirummet en våning under marknivå....
"Vi måste komma fram med en stark strategi, utan strategi har vi inget."
"Utan samspel och allianser behöver vi inga strategier!"
"Vi måste behålla vårt lugn. Vi kan inte förhasta oss."
"Lugn är det enda tillstånd du har!"
"Därför har jag varit krigsrådgivare i snart 142 år gosse och överlevt allt däremellan."
"Pffth!"
"Oavsett! Vi behöver ha strategier, arméer och allianser för att genomföra en attack."
"Vi behöver också en orsak, vilket, om ingen annan tänker säga det, prinsen har gett oss på silverfat..."

Arya - Byn i Öst

Timmen innan soluppgången...

De främmande språket var det första som slog henne så snart medvetandet var tillbaka. Därefter kom den bekanta känslan av magisk ansträngdhet och genast förstod Arya vad som hänt sedan hon svimmat och lite var hon befann sig. En liten bedrövelse gick igenom hennes kropp då hon skämdes över hur illa det gått för henne att gå tillbaka till den Osianiska byn. Med en lätt suck slog hon långsamt upp sina som väntat lysande ögon och såg upp i taket på hyddan hon befann sig i. Kroppen smärtade fortfarande mycket illa men trots det visste Arya att hon måste sätta sig upp och ta bort alla örter och medicinska läkemedel på en gång, ju längre tid hon väntade destå mindre ork skulle hon ha till att göra det. Därför, gjorde hon precis det hon måste.