Prs tippest & JustAFriend

Handen släppte handtaget när Sebastian bad honom att vänta. Elliot tittade på Sebastian, som plockde med något vid nattduksbordet. Det visade sig vara någon typ av hårgelé. Elliot njöt när den andre pillade med hans hår. Även om det bara var för att fixa till fågelboet. Sebastian fixade till sitt eget med. Inte för att det var ett fågelbo, men ändå. Hår som hår. Kalufs som kalufs. Eller nej förresten, Sebastians hår var speciellt. Det skulle inte blandas ihop med någon annans. Förutom Elliots då, när de var nära nära. Elliot. Fokus. Tack.

"Tack", Elliot vände sig om återigen och tryckte ner handtaget till den icke-knarrande dörren.

Seb lämnade sovrummet efter Elliot och sparkade oförsiktigt igen dörren efter sig. (Hans mamma skulle blivit irriterad om hon sett det.) (Inte för att det spelade någon större roll.)
Ljudlöst tassade han ner för trapporna, förmodligen med Elliot efter sig. Förhoppningsvis skulle hans föräldrar befinna sig i köket. Brandon också. Brandon hade dock en tendens att försöka förstöra Sebs liv, så han skulle förmodligen hälsa på dem.

Seb hade haft rätt. Så fort de nådde ner till hallen så hörde ha Brandons steg. Jävlar helvete fan skit.
”Vad hette du nu igen?” frågade Brandon med en lätt nickning i riktning mot Elliot. Fan. Helvete. Dö Brandon, dö. Snälla.

Elliot smög försiktigt nerför trapporna, bakom Sebastian. Han fick en känsla av att Sebastian helst ville gömma honom från föräldrarna. Och sin bror för den delen. Vilket även det var fullt förståeligt. Men det var okej. Elliot var inte heller övertaggad på att träffa Sebastians familj. Speciellt inte efter vad någon sett.

"Öh, Elliot", svarade han tyst. Fan. Det här var stelt. I lägen som detta uppskattade Elliot Sebastians längd extra mycket. Han stod lite halvt bakom. Det kändes i alla fall som någon form av skydd. Han sneglade på Sebastian men tittade snabbt tillbaks på personen framför.
"Och du...?", Elliot tittade bort mot sina skor. Ville gå. Inte från Sebastian men från hela situationen. Han ville vara gömd i Sebastians rum för evigt. I sängen. Under täcket.
Nu råkade ju inte riktigt det stämma överens med verkligen.

”Okej, Elliot”, sa Brandon lite för sig själv samtidigt som han la armarna i kors och lutade sig halvt mot väggen. Ärligt talat såg han lite ut som James Dean. Seb skulle också vilja ha förmågan att kunna likna James Dean, men det var omöjligt. Han var för awkward, liten och... Inte James Dean-material.
”Brandon”, fortsatte han sedan efter en kort tystnad då han granskat Elliot från topp till tå. Noga. För noga. Seb bet sig i läppen. ”Kul att träffas.” Och så gick Brandon iväg. Bara sådär. Bara för att skrämmas. För att han kunde. För att han var sån.

Seb andades ut. Han hade nog hållt andan då Brandon börjat prata, faktiskt. Utav nervositet. Hans blick hade omedvetet vänt sig ner i golvet men nu tittade han upp på Elliot igen. Såg det kastanjebruna håret som var vilt, men inte lika vilt som det brukade. Inte lika vilt som det skulle vara.

Elliot följde Brandons granskande blick. Det var som om han höll på att avgöra hur vidare Elliot var godkänd för Sebastian eller ej. Sebastian verkade ju dock inte riktigt uppskatta något Brandon gjorde. Och om det nu var vad han tänkte så kunde ju Elliot svara på den frågan. Nej. Sebastian var perfekt. Det var inte Elliot. Egentligen förtjänade Sebastian någon bättre. Men just nu orkade han inte bry sig. Han behövde ta tag i en sak i taget. Skolan. Ätandet. Sebastian. Det verkade ju dock inte direkt som att Sebastian led. Och även om Elliot inte var fin att titta på eller var den charmigaste så skulle han aldrig såra någon. Speciellt inte Sebastian. Det kanske räckte? I alla fall för nu?
Elliot hann inte svara Brandon innan han vände på klacken. Han blickade upp mot Sebastian. Det kändes som att de båda hade stått på nålar för några ögonblick. Elliot låtsades pusta ut och torka sig i pannan. Han log smått. Sedan vände han om och gick bort mot skorna i hallen.

Seb flinade lite åt Elliots reaktion. Söt. Som in i helvete. Sötare än någon som Seb någonsin förtjänat. Finare än någon han någonsin pratat med. Bättre än alla andra.
”Same”, mumlade han med ett leende på läpparna och tittade på då Elliot drog på sig sina skor.

Det började lukta mat. God mat. Inte den snabbmaten som Seb tidigare alltid ätit. Allt för att spendera så lite tid hemma som möjligt. Men de två veckorna utan Elliot hade fått honom att försöka bli bättre. Och sen så blev Brandon lite kaos också så hans föräldrar började faktiskt bry sig på riktigt.
Seb gick mot ytterdörren och tryckte ner dörrhandtaget. Hans blick vilade på Elliot som förmodligen tog på sig sin jacka och halsduk.
Vad hade han gjort för att förtjäna någon så bra?

Med halsduken och jackan på gick Elliot mot dörren. Njöt av den sista värmen för dagen. Ett uppvärmt hus. Det var inte överskattat. Doften av mat nådde hans näsborrar. Magen gav ifrån sig ett vrål. Han grimaserade och rättade till halsduken. Insåg att han faktiskt ville äta för första gången på typ en evighet. Sebastian öppnade dörren och Elliot klev ut. Den svala kvällsluften träffade hans redan rosiga kinder. Han vände sig om och såg på Sebastian.
Så. Jävla. Perfekt.
"Umm, vi ses väl", han log svagt.

Seb steg ut, utan skor, efter Elliot. Kylan drog in över honom precis när han stängt dörren efter sig, vilket ledde till att han rös till och blev tvungen att lägga armarna i kors för att hålla värmen.
”Ja”, sa Seb och nickade mot Elliot. Bemötte hans leende med ett lika litet på sina egna läppar. Ville egentligen inte att Elliot skulle gå. Verkligen inte. Men det var inte tillfälle att introducera Elliot för sina föräldrar. Seb ifrågasatte om det någonsin skulle bli tillfälle att göra det. Förmodligen inte.
”Hejdå”, sa han och lutade sig fram för att ge Elliot en snabb puss på den rosiga kinden. Det kom så naturligt. Som att han hade gjort det i flera år. Som om de var gifta. Herregud Seb, inte den tanken igen. Släpp det.

Elliot ville inte gå. Verkligen verkligen inte. Han ville stanna. För alltid.
Det var riktigt kyligt ute. Små rökpuffar kom ut ur munnen när han andades. Ett leende spred sig över hans läppar när han kände Sebastians puss på kinden. Elliot drog Sebastian till sig. Borrade ner huvudet i hans axel. Drog in Sebastians doft ännu en gång. Kände värmen.
"Du kan väl skicka din snap sen så jag vet att jag inte drömmer", mumlade han och drog sig sedan tillbaka.
"Hejdå", han log och vände sig om.

Seb lutade huvudet mot Elliots. Kände doften av hårgelén som hade täckt hårets vanliga doft. Seb gillade inte det. Verkligen inte. Han påminde sig själv om att aldrig lägga hårgelé i Elliots hår någonsin igen.
”Okej”, sa han med ett litet leende på läpparna. Han stod kvar och tittade på Elliots ryggtavla då han gick iväg. Bort från Seb. Hur många timmar skulle Seb bli tvungen att klara sig utan Elliot? Alldeles för många. Fan.

Seb gick in i huset igen. Värmen kramade genast om honom och doften av lagad mat slog mot honom. Magen kurrade till. Han hade ju trots allt inte ätit sedan lunch, så det var förståeligt. Han tassade in i köket.
Hans mamma satt vid köksön med sin laptop och ett anteckningsblock framför sig. Pappan stod vid spisen och rörde om i någon gryta. Brandon satt mittemot deras mamma och pillade med sin mobil samtidigt som han drack ett glas mjölk. Det såg ut som en helt vanlig familj. En som hade det lite bättre ställt än de flesta andra, men ändå en vanlig familj.