PRS Lupple & Medi

Maria kunde inte låta bli att skratta.
"Jag ber om ursäkt älskling. Men din far var över 2000 år gammal när han träffade mig. Jag tycker det är vänligt av dig att tänka på det, men försök att lyssna på hennes tankar. Hon älskar... älskade dig verkligen. " Hon smekte hans kind.
"Det var ditt uppdrag att få henne formlig till cermonn och nu hatar hon oss alla." Hon såg på sin son.
"Jag ska be Alexander ge henne något lugnande. Hennes hjärta slår för fort."

Dorian såg på henne innan han vek undan blicken.
" Jo men ändå hon har ingen framtid med mig. Och det är en annan sak vilken pojkvän skulle vara med på att halvt döda henne? Hela grejen är sjuk." Sa han argt.
" Hon skulle hata mig resten av sitt liv för den där jävla ceremonin. Jag hatar den mor. Jag vill inte vara med på det." Sa han irriterat och hörde sedan hennes hjärta och blev genast väldigt orolig men satt kvar.
" Det vore nog bra." Sa han tyst.

Hon lade armarna om honom.
"Såja Dorian vari inte så arg på dig själv." Hon log sorgset.
"Om hon inte gör cermonin så dör hon, kraften kommer vara för stor." Maria släppte taget och såg på honom.
"Alexander är här. Vill du hjälpa honom?"

Hon gick ut och log mot Alexander.
"Det var länge sedan raring."

Han svalde hårt men omfamnade Maria och nickade.
"Få henne och förstå det." Muttrade han och hörde och kände doften av Alexander.
"Jag tror jag kommer försvåra processen." Sa han ärligt men reste sig upp och hälsade även han på Alexander.

"Maria, strålande Maria. " Sa Alexander och gick fram och kysste henne på ena kinden och sedan på andra.
"Dorian, hur är det med vår flicka?" Sa han lugnt och Dorian suckade.
"Hon svimmade igen. Hon är väldigt upprörd och hon behöver nog lugnande." Sa han tyst och tittade bort.
"Okej." Sa Alexander innan han gick mot hennes rum och knackade på.
"Willow, det är Alexander." Sa han lugnt och Dorian gick undan en bit så han inte syntes och fortsatte dricka blodet.

"Jag kan försöka om du vill. Men inte nu." Hon log och drog handen genom hans hår.

"Alexander.." Maria log mot honom och slog följe med honom till dörren och lade huvudet på sned.
"Har hon låst in sig? Har inte min kära make en nyckel till alla rum?"

Willow vaknade till när hon hörde Alexanders röst och hon vred sig i sängen.
"Jag är inte sjuk, lämna mig ifred." Hon kurade ihop sig och såg på boken hon tagit från Dorians rum och slöt ögonen.
"Jag vill bara åka hem och jag får inte göra det. "

Dorian skakade på huvudet. "Det blir inte bättre av att låsa upp, hon behöver utrymme." Mumlade han och lutade sig mot väggen och hörde hur hon vred på sig. Han ville så gärna gå in till henne förklara att allt skulle bli bra. Men inte ens han trodde på det. Han drack upp blodet och kastade det i en av soptunnorna och gick mot dörren.

"Jag vet att du svimmade Willow. Det är inte att vara frisk." Sa han allvarligt.
Dorian stirrade på dörren och visste att dem alla skulle kunna ta sig in på ett eller annat sätt. Han svalde hårt och knuffade undan Alexander och knackade lite på dörren.
"Willow, kan vi prata? Jag vet att du är jättearg på mig men låt oss prata." Sa han och slöt ögonen och hoppades.

Hon tog sig ur sängen och hasade sig mot dörren och hon låste upp dörren och vände sig om ch återvände till sängen, kröp ner och slöt ögonen.
"Så nu är det upplåst." Hon drog täcket upp till hakan och hon såg mot balkongen.
"Jag vill inte prata med dig. Vi har inget att diskutera." Hon var kall och svalde hårt.

Han hörde hur hon klev upp ur sängen och låste upp dörren och sedan vände tillbaka till sängen. Han flinade lite och backade ifrån.
"Okej ropa om du vill nått." Sa han mot dörren och gick och satte sig i köket och William klev in i hennes rum.

"Willow." Sa han och satte sig på en stol bredvid sängen.
"Vi börjar med att ta tempen på dig." Sa han lugnt och höll fram en febertermometer till henne så hon kunde stoppa den i munnen.
"Berätta, vad brukar hända innan du svimmar? " Sa han lugnt och såg på henne.

Hon såg på Alexander med en blick som att säga han var korkad.
"Ska jag prata samtidigt som jag ar den här i?" Hon tog termometern och stoppade den under tungan och lade sig ner medan hon slöt ögonen. När den pep tog hon ut den och räckte den till Alexander.
"Ja vad brukar hända. Jag svimmar?" Hon såg på honom och suckade.
"Jag blev frustread antar jag."

Alexander såg på henne och skrattade lätt. "Självklart inte." Sa han lugnt och tog emot den när den hade pipit och tittade på tempen.
"Normal temp." Sa han lugnt men lyssnad sedan.
"Frustrerad? Är det så varje gång?" Frågade han lugnt och tog upp ett stetoskop. Satte i det i öronen och satte den andra delen på hjärtat och lyssnade.
Inte för att han behövde. "Ditt hjärta slår väldigt fort." Sa han lite oroligt och la bort det.
"Dina blodprov visade väldigt konstiga saker. Det gick inte ihop. Så jag skulle vilja be om att få ta ett nytt ifall det blev något fel vid hanteringen?" Sa han lugnt och såg på henne.

Dorian trummade lite på bordet med tummarna och funderade. Vad var det för fel på henne? Hon svimmade ju och det gör man om man är frisk ändå hade inte Alexander funnit något speciellt då skulle han ha meddelat oss.