Elbastian +10 [PRS]

Att bara titta lite betydde ju inte något egentligen. Att titta ledde inte automatiskt till ett köp, till en flytt. De kanske skulle ångra sig direkt när de ens satte foten i Syracuse. Kanske skulle New York vara deras enda alternativ? Visst att det skulle vara omöjligt att ha barn här, i denna lägenheten (eller i alla fall att ha mer än ett barn. Men även ett barn var ju definitivt ett gränsfall här) men kanske... Skulle de ändra framtidsplanerna? Fine att båda två ville ha barn - men Seb kunde definitivt föreställa sig ett liv utan barn också. Utan vidare problem. Men skulle Elliot kunna det? Tveksamt. Elliot ville ju ha många barn. Skulle han verkligen kunna radera alla de där barnen från sina drömmar, liksom? Tveksamt. Och Seb ville inte tvinga honom till det på grund av sin förkärlek för en stad. En stad kunde inte mäta sig mot barn.
”Det kan vi väl”, svarade han mumlande och blickade ner på deras sammanflätade fingrar. Det kan vi väl. Också lite undvikande. Inte med mening, dock. Högst undermedvetet. Right?

Nej, att titta ledde inte automatiskt till flytt. Det var sant. Däremot fanns det en ganska uppenbar baktanke. Att kolla på lägenheter och hus till salu var väl ändå ett tydligt tecken på att en inte ville bo kvar? Hmm, kanske kanske inte. Sambons svar hade verkligen inte låtit speciellt entusiastiskt men Elliot lät det vara så. Ville inte göra saker svårare än de redan var. Att gräva och ifrågasätta kändes onödigt. Han stod inte ut här mycket längre och han visste att även om det tog emot så skulle den yngre alltid välja Elliot framför allt annat. Det hade tagit många år att känna sig helt trygg i det men nu var det underbart. Fint. De två behövde varandra, var spelade mindre roll(även om det också var viktigt). Små nickar och en mild, men varm blick fick dock räcka som svar. Samtalet avbröts nämligen av dörrklockan som ringde. Pizzan? Troligtvis.