Flowers in the dark [PRS]

Okej, så det verkar lite som att de bägge två håller på att göra lite korkade beslut den här morgonen. Hayley inser inte själv att det kanske inte varit rätt val att kika ut mellan dörren i bara handduken. Men med tanke på att den äldre berättat om sina känslor precis var det nog inte det bästa beslutet hon gjort. Men vanligtvis brukar inte sånt bekymra henne, hon är trots allt i princip heltäckt, inte bar. Hur som helst, med det avklarat rör hon sig in till badrummet igen, och stänger dörren efter sig. Efter hon borstat tänderna är hon lite kluven över hur hon ska sminka sig för den kommande dagen, men bestämmer sig för att göra något lite lättare istället. Inte ett helt ansikte, bara lite mascara, rouge och läppglans. Fräknarna får henne att se ytterligare friskare och rosig ut. Efter att ha satt på sig ett par pösiga manchesterbyxor och en mönstrad, stickad tröja sätter hon fast två silverhalsband runt halsen. Klart. Nu kan hon återgå till att ge Yaosu sin fulla uppmärksamhet, och hålla honom sällskap. Efter lite vanilj, och träparfym öppnar hon dörren till badrummet och slår sig ner på sängen. Den äldre verkar lite upptagen med att mysa med Chuchu, men det är bara gulligt. Lockarna ligger ner över ryggen på henne, och hon lägger sig ner tvärs över sängen för att försöka irritera den tre år äldre mannan.
”Jag vet inte, du kanske bara ville fråga för att vara snäll.” Påpekar hon med en axelryck, medan fingrarna stryker sig över vovvens varma päls. Åh, hon är verkligen så mysig. Hon saknar Harus varma päls, och Jellybeans. Kanske hon borde fråga om hon får ta med den snälla lilla katten. Men så tystnar hon igen. Vadå första inte innebörden av orden? Är han förvirrad? Verkar lite som det. Det är rätt förstående ändå, Hayley vet inte riktigt vad Yaosu menat med att gilla henne lite för mycket. ”Okej, men jag gillar dig i vilket fall som helst.” Med benen i sängen börjar hon slå dem fram och tillbaka, upp och ner så att fötterna rör vid bädden. Kanske hon inte borde förstöra den fina bäddningen, men den äldre hade också satt sig ner..
”Jag säger inte nej, vill som sagt gärna följa med.”

Det var ganska uppenbart vid det laget att Yaosu och Hayley fungerade på två helt olika sätt. Den äldre av de två hade stora problem med just ovisshet, så hennes svar gjorde honom mer eller mindre galen. Sedan hade hon börjat slå benen fram och tillbaka över den nybäddade sängen, så att lakanen skrynklade till sig. Nej, nej, nej. Vissa delar av hjärnan fungerade fortfarande alldeles utmärkt och tja, tjugoettåringen avskydde verkligen när saker och ting blev röriga. Det var liksom redan jobbigt nog att tankarna i hjärnan var ett enda stort trassel, men nu sängen också?
”Jag bäddade precis”, påpekade Yaosu och började genast försöka släta ut lakanen igen. Inte långt därefter fick han däremot ryck och satte sig i grensle över den yngre flickans ben, medan händerna bestämt försökte hålla dem stilla. Någonting hade brustit därinne igen och allt det där lugna som brukade styra honom var som bortblåst. Att sängen var bäddad och allting var städat var i princip de enda aspekterna i livet han kunde styra över, allting annat var bara kaos i hans ögon. Förmodligen var det därför han halvt om halvt tappade förståndet när hon började stöka till det.
De mörka ögonen var lätt uppspärrade och andningen oregelbunden. Även hjärtat klapprade på som aldrig förr och det dröjde inte länge förrän munnen föll på vid gavel och stammandet började. Tjugoettåringen slängde sig nästan genast åt sidan och stirrade blankt mot artonåringen.
”F-förlåt..jag menade inte..förlåt”, stammade han förtvivlat och begravde ansiktet i händerna. Helvete, det hade verkligen inte varit meningen att göra sådär, absolut inte. Det var bara det att i den stunden hade allting verkligen kollapsat och förståndet hade glidit på sned.
”Hayley, jag är verkligen ledsen..”, fortsatte den äldre snyftandes och började genast försöka torka bort tårarna med handryggen. ”Gjorde jag dig illa?” Rösten darrade lätt och han försökte ta några djupa andetag. In med syre ut med koldioxid, repetera. Vad fan hade kommit över honom ens? Aldrig förr hade han tappat kontrollen på det viset och helt ärligt var det skräckinjagande att behöva uppleva något sådant.

Ajdå. Nu har Hayley gjort bort sig rejält. Varför i helskotta hade hon ens börjat slå benen försiktigt mot sängen överhuvudtaget? Kanske för att hålla sig själv sysselsatt, men det hade bara varit väldigt, väldigt oartigt av henne att hålla på så. Inte bara för att den äldre av de två uppenbarligen har behov att ha sängen bäddad på det vis han vill, utan bara rent mänskligt. Det är inget man borde göra. Åh, hon känner sig så dum. Hon har trots allt känt Joshua i ett bra tag, och hans OCD visade sig ett flertal gånger om dagen. Nu säger hon inte att det är något som Yaosu har, det har hon ingen aning om, men hon borde åtminstone ha lärt sig av allt. Lärt sig att vara lite mer försiktig i sin vardag.
”Förlåt, jag tänkte inte på det..” Det var lite av en lögn, det hade passerat hennes tankar och sedan flugit iväg helt och hållet. Skuldkänslorna börjar bubbla inom henne, för efter all tid med Joshua vet hon att det brukar vara oerhört jobbigt. Jättejobbigt. Hon kan inte riktigt sätta in sig i det själv, men det är väl tur för henne egentligen. Men sen svartnar det för henne. När Yaosu sätter sig i grensle över hennes ben känner hon genast hur hjärtat sjunker ner till tårna. Att hon blir rädd skulle vara en underdrift. Nu har hon känt sig väldigt säker och trygg hos tjugoettåringen, men när han så drastiskt sätter sig över henne så att hon inte kan röra på benen.. hon kan inte undgå att bli rädd efter alla gånger män använt samma hårda, stränga rörelser mot henne innan. Blodet rusar upp i huvudet på henne, hjärtat dunkar något förskräckligt och gör det svårt att ta sig samman. Djupt där inne vet hon att hon är säker hos Yaosu, men här och nu kan hon inte tänka rationellt. Allt bara slutar fungera, och bilder från tidigare gånger glider fram och tillbaka framför ögonen på henne. När han börjar be om ursäkt tar hon ett litet tag om lakanet och hasar sig själv upp, så att hon kan sitta på sängen. Tårkanalerna fungerar inte riktigt, de har inte gjort det på ett bra tag. Men rädd, ja det är hon verkligen. Bortsett från att det inte är några tårar som strömmar ner över kinderna så kan man klart och tydligt se att hon är lite skärrad.
”Det är okej, jag fick inte ont.” Säger hon efter en stunds tystnad, och ler försiktigt mot Yaosu. Samma leende som alltid, men det känns så jävla falskt inne i hjärtat på henne.

”Nej, nej det är inte okej”, viskade tjugoettåringen och stirrade ner på sina händer. Han kunde fortfarande inte riktigt lista ut vad det var som kommit över honom, hur han kunnat förlora kontrollen på det sättet. Det var verkligen ingenting annat än obehagligt, speciellt eftersom han gått på någon han egentligen tyckte om. Eller gått på och på, han borde i vilket fall inte ha gjort gå, särskilt inte eftersom hon verkade ha många dåliga erfarenheter gällande liknande situationer. Och så hade Yaosu kommit där och skrämt livet ur henne, praktiskt taget utan någon som helst anledning. Att han var frustrerad på sig själv var ju inte en rättfärdigad anledning direkt, motsatsen.
”Hayley jag är verkligen, verkligen ledsen”, upprepade den äldre och vände istället ner blicken mot madrassen. Vid det laget hade han fallit tillbaka en aning, så att han inte längre stod på alla fyra utan instället satt på knä. Det tillät honom att räta på sig en aning, även om han fortfarande var ganska så ihopsjunken. Blicken flackade skamset gång på gång, som om han uppriktigt var rädd för att råka fästa den på henne. Skräckslagen faktiskt, då han inte ville göra allting värre än det redan var.
”Jag vet inte vad som hände”, fortsatte han långsamt och knep ihop ögonlocken. ”Vill du att jag ska gå? Jag lovar att lämna om du vill det”. Han masserade tinningarna under tystnad innan han öppnade ögonlocken igen, bara för att ge henne en ytterst skygg blick. Okej, så det var alltså inte okej. Hon grät, det var liksom ett tecken på att det inte var det. Och det där leendet såg allt annat än äkta ut, inte genuint alls. Vad annars hade han ens väntat sig? Det var fullt förståeligt med tanke på allt som skett.
Yaosu rätade ytterligare på sig och hasade försiktigt närmare den yngre flickan. Där stannade han därefter till, fortfarande en bit ifrån henne med händerna på knäna. Tänk om han skrämde henne igen bara genom sin närvaro? Det hade inte direkt varit konstigt det heller.
”Får jag?” Frågade han försiktigt och sträckte fram en darrande hand mot en av kinderna, ämnad att varsamt stryka bort den tunna strömmen med tårar.

Okej, kanske det inte varit helt hundra procent okej. Det hade nästintill skrämt livet på henne, främst för att det kommit från ingenstans och fått avskyvärda minnen att dyka upp i huvudet på henne. Nu är det här ingenting som Yaosu vet om, men det hade ändå varit en konstig handling. Gjort det väldigt obehagligt för henne.
”Jag vet.. du hade inte kunnat veta,” mumlar hon eftersträvande. Jo, det har kommit upp för henne att den tre år äldre ångrar sig, och mer än det kan hon inte direkt begära. Med blicken fäst på sina egna knän börjar hon pilla med det bruna tyget, med ett alldeles för kluvet ansiktsuttryck. Axlarna är nersjunkna, samtidigt som hon sätter sig i skräddarställning för att göra det lite mer bekvämt för sig. Åh, faktumet att den äldre av de två inte verkar kunna kolla på henne gör faktiskt väldigt ont i bröstet på henne. Allt hade gått så snett helt plötsligt, den där lätta atmosfären som tidigare följt efter dem har försvunnit. Nu är nog de bägge två aningen skrämda. Hon vet inte riktigt om hon vill bli lämnad ensam, eller stanna där ed Yaosu för att reda ut det hela. Så att det kan gå tillbaka till det tidigare varit.
”Nej nej, stanna.” Rösten kommer ut i ett litet viskande. Hon märker inte ens först att tårar börjar glida ner över de rosiga kinderna. Alldeles svala mot den lena huden. Hon har inte gråtit på väldigt länge, tårkanalerna var tidigare praktiskt taget ickeexisterande. Men nu.. Det är lite som att en dörr blivit öppen och de inte riktigt går att stoppa. Blicken glider upp mot Yaosu när han börjar hasa sig närmre artonåringen. Bra, han är inte så skrämd att han behöver vara långt ifrån henne. Det är åtminstone något positivt. Dock tyder den darrande handen på motsatsen. Han verkar nästan lika skärrad som henne. Faktumet att tårarna verkligen rinner ner över huden slår henne nästan inte förrän Yaosu stryker fingrarna över kinderna, för att få bort det våta. Hon nickar, ja, det känns tryggt nu. Det funkar.

Stanna? Varför i all världens namn ville hon att han skulle stanna? Inte nog med att han skrämt vettet ur sig själv, han hade ju även gett Hayley någon form av chock. Och det märktes på dem båda två, även om det nu framställde sig på två helt olika sätt. Den darrande handen strök försiktigt bort tårarna från de släta, lätt fräkniga kinderna och blicken slutade flacka. Yaosu vågade sig nästan på att titta på henne vid det laget, mer stabilt alltså. De bruna ögonen var fortfarande glansiga, men hans egna tårar hade lugnat ner sig en aning.
”Jag lovar att aldrig göra dig illa, Hayley”, viskade tjugoettåringen och snörvlade till. ”Aldrig, det är ett löfte”, fortsatte han och kupade tvekande händerna om hennes kinder, så att tummarna mer effektivt kunde göra små cirklar. ”Om du säger stopp så kommer jag att lyssna, om du säger dra åt helvete så kommer jag att göra det..om du aldrig vill se mig igen så lovar jag att respektera det..” Han tystnade och slöt ögonlocken i några korta sekunder. Trots att de bara känt till varandras existens i en knapp vecka var det där extremt jobbigt att tänka på. Tänk att aldrig få se hennes ansikte igen, aldrig få dra fingrarna genom de där mjuka lockarna eller möta de där löjligt lockande läpparna. Det där sistnämnda var ju i och för sig ingenting som var garanterat i vilket fall, men drömma kan man alltid göra.
”Det var någon som gjorde dig illa, eller hur? Förut alltså, någon som inte lyssnade när du sa stopp”, undrade Yaosu tyst och fortsatte stryka bort tårarna. Ögonen hade blivit sådär runda och stora igen, alldeles puffiga, vilket fick honom att se otroligt snäll ut. Och ung, i alla fall några år yngre. Förhoppningsvis gjorde det saker och ting lite enklare för den yngre flickan - att han inte såg ut som en känslokall staty eller liknande.

Nu är det Hayleys tur att flacka med blicken. Rörelserna får hennes hud att knottra sig lätt, trots att hon vetat att fingrarna skulle röra vid kinderna så verkar hon bli lite förvånad av den kyliga beröringen. Inte så att Yaosu ät kylig, inte alls, utan mer huden som kommer i kontakt med hennes egna. Fortfarande väldigt tryggt, välkomnande. Bara lite överraskande. De där orden som kommer därnäst är också lite överraskande. Aldrig göra henne illa.. Om hon säger stopp kommer han lyssna, om hon säger dra åt helvete så kommer han göra det. Egentligen borde det vara något hon kan ta för givet, att han skulle lyssna på henne. Att alla män hon stöter på kommer lyssna på henne. Men hon själv vet att det inte är sant, många är rövhål och tar åt sig även när hon säger nej. Även när hon var så liten. Orden värmer i bröstkorgen på henne, hon behövde någon som sa så.
"Tack," viskar Hayley och låter blicken för engångsskull att glida upp mot Yaosu. Hans ögon är också lätt glansiga. Tänk att deras mysiga, oberydda atmosfär förändrats så mycket. Tack vare hon själv som förstört bäddningen.
Hayley gnager sig i underläppen efter det där sista. Hon är så skamsen. Egentligen borde hon inte bry sig om att folk vet om det, men det gör hon. Det känns pinsamt, för hennes del. Aeron och Samuel har nog listat ut det, men förutom Joshua och sina förälder har hon inte berättat det för någon. Och nu har tjugoettåringen som hon trivs så mycket med också listat ut den där hemligheten. Skulle han döma henne? Mdd tanke på de där stora, runda ögonen verkar det inte riktigt som det. Hon harklar sig lite och nickar långaamt.
"Flera stycken," kommer det ur hennea mun, och tårarna verkar fortsätta vilja strömma ner. Hon har verkligen ingen koll på dem själv.

”Det är inte okej..alltså att du behövde genomgå någonting sådant överhuvudtaget..att det skedde flera gånger är ännu hemskare”, viskade Yaosu medan tummarna fortsatte stryka över kinderna. Gång på gång, om och om igen. ”Världen må vara ett ganska hemskt ställe, men det rättfärdigar ingenting”, fortsatte han tyst och blinkade långsamt, så att tårarna inte skulle svämma över. Det kändes så nedrans underligt att känna så otroligt många känslor på samma gång. Han var arg på sig själv över sitt korkade beteende, frustrerad över de specifika känslorna han fått för den yngre flickan och halvt hjärtekrossad över det faktum att hon tvingats utstå smärta av den sorten. Och det var nog inte alldeles nyligen heller, utan en del av allt det där hemska hade hon nog fått utstå när hon var betydligt yngre. Bara tanken fick det att riktigt värka i hjärtat som redan var ganska mörbultat vid det laget.
Fan, nu när tjugoettåringen hade mer insyn när det kom till varför hon reagerat som hon gjort, kände han sig bara ännu mer skyldig. Vem gör ens något sådant? Och gentemot någon som hade många ärr från liknande situationer också. Tänk vilka hemska minnen han lyckats rota fram, vilka hemska syner och liknande. Dumma Yaosu, så otroligt dum. Ibland var han nog till och med värre än sin enfaldiga bror, som också hade en tendens att göra illa de han älskade. Fast älskade den äldre verkligen Hayley på det sättet? De mörka ögonbrynen drogs samman och han studerade henne en smula fundersamt. Var det ens en riktig grej? Alltså kärlek vid första ögonkastet? Vid den tidpunkten skulle han inte bli förvånad om det var det, alltså med tanke på hur snabbt det gått för känslorna att växa sig läskigt starka.
Tjugoettåringen ruskade på huvudet åt sig själv och kvävde en suck. Även om han i själva verket kanske faktiskt kommit att älska den artonåriga flickan på så pass kort tid, betydde det inte att känslorna var besvarade. Överhuvudtaget. Berätta om det hela skulle han i alla fall inte göra, det var ett som var säkert. Han kunde gott och väl gå och hålla på dem, så att hon slapp bli belastad med ännu mer skit.
Händerna gled bort från kinderna och ner i knät på honom istället, där blicken nu var fäst. Det var nog bäst att försöka ta lite avstånd, att sluta sova i samma säng oavsett form och hålla fingrarna i styr. Inget mer pillande med de blonda lockarna eller diskret doftande. Nu var det slut med det, punkt.

Nej, det är verkligen inte okej. Hayley vet ju om det själv, att ingenting som hänt under hennes tid där i byn varit okej. Varken faktumet att flera från kyrkan utnyttjat henne, eller att föräldrarna lagt dövörat till och inte lyssnat på henne överhuvudtaget. Men det har hänt, och även hon hon väldigt gärna skulle vilja gå tillbaka i tiden och förhindrat allt det där så går det inte. Mycket hade varit annorlunda. Hon hade inte haft det lika svårt med intimitet som hon har nu, eller slängt sig över killar i sin egna ålder så fort hon blir lite onykter. Det är verkligen ingenting hon gillar att prata om, men Yaosu hade kommit på det.. och ja, ämnet hade varit oundvikligt. Det är svårt att tro att de bara känt varandra i mindre än en vecka, med tanke på hur nära de kommit varandra. Men det spelar verkligen ingen roll hur nära Hayley kommer andra, hon brukar ändå inte vilja ta upp det även om det kan förklara en hel del. Aeron tillexempel, bästa vänner men hon har aldrig riktigt vågat prata med honom om det. Hon fuktar läpparna än aning, som blivit aningen våta av tårarna som runnit ner över kinderna, innan hon drar fingrarna genom håret och placerar lockarna bakom öronen. Det fräkniga ansiktet har blivit aningen mer rosiga, och de stora ögonen på något sätt ännu puffigare.
”Hur som helst, det är inget man kan göra åt det.” Säger hon med ett litet, tafatt skratt. Yaosus fingrar har fallit ner mot hans egna knän, så hon bestämmer sig för att det nog är dags att röra lite mer på sig. Benen är sega efter att ha suttit för länge i samma ställning, och hon låter benen glida över sängkanten innan hon ställer sig upp på golvet. Ett litet snyftande kommer ut, och hon har stor lust att gömma ansiktet i kudden. Vad generande. Nu har förvisso den tre år äldre gråtit inför henne, men hon har inte gråtit i sin ensamhet ens på väldigt länge. Ingenting hon vill göra framför någon vars åsikt om henne hon verkligen bryr sig om. ”Tycker du att vi ska röra på oss? Vill du att Joshua och Zihao följer med?” Många frågor, som att det på något sätt ska ersätta allt som precis inträffat.

Efter allting som sagts och skett kände Yaosu att det var dags att stänga av. Det var inte något positivt direkt, men han klarade bara av så mycket. Känslorna hade redan visat sina framfötter tillräckligt mycket, nu var det helt enkelt dags att förtrycka dem. Andetagen blev genast djupare, stadigare, medan ansiktsdragen slätades ut. Han såg inte längre lika bekymrad och sorgsen ut, mer som en slätstruken kanvas. Självfallet var det fortfarande en enda stor röra därinne egentligen, däremot var han läskigt bra på att förtrycka dem, precis som alltid. Ända sedan han var ung, runt tio år, hade han övat upp förmågan att kunna stänga av helt. Hellre tänka rationellt och få saker och ting gjorda istället för att förloras i allt det där jobbiga.
När Hayley sedan reste sig upp och frågade om de skulle gå, efter att den där lilla snyftningen sluppit ur henne, drog tjugoettåringen på munnen. Nja, han hade faktiskt andra planer - som involverade att de delade på sig. Det var nog bara bra, och vad hade han ens tänkt sig? Att han skulle kunna slippa undan arbetet i närmare tre dagar? Ha! Nej, den önskan hade redan gått i spillror.
”Nej”, svarade han kort och bäddade ännu en gång sängen, såg till att alla kuddar låg på rätt plats och lakanen släta över madrassen. ”Du kan be Joshua och Zihao att följa dig till stället där Isaac jobbar..på den där magiska regeringen eller vad det nu är för något”, fortsatte han och vände sig mot den yngre flickan. Ögonen var fortfarande en smula glansiga men ingenting annat talade för att han egentligen bara ville lägga sig ner och tyna bort. Dragen var mot det skarpare hållet och käken spändes smått, ofrivilligt. Även det var någon underlig form av försvarsmekanism, hur skumt det än verkade. Inte ens de där blåa, puffiga ögonen eller mjuka lockarna fick honom att riva ner fasaden. Som sagt, det var slut på det där, han var inte tillräckligt stark för att orka fortsätta på det viset.
”Du måste berätta för honom förr eller senare och jag har jobb att ta itu med”, förklarade Yaosu fortsättningsvis sneglade bort mot ett av de stora fönstren där solen sken igenom. ”Ta med Chuchu också, hon kan behöva få sig en promenad.” Den äldre mannen grävde ner händerna i byxfickorna, fortfarande med blicken stelt fäst mot glasrutan. Det skulle bli lättare när hon gick, det var åtminstone vad han intalade sig själv.