PRS Vidomina & Lupple

Astral protesterade inte. Han var alldeles för trött för att ta någon diskussion och kände sig tacksam över att Melanie valt att ta första vakten, trots att det förmodligen inte fanns något att oroa sig för. Han lade sig tillrätta på samma ställe som han suttit på och lät sig mantel fungera som ett täcke över honom. Ögonlocken kändes tunga och snart andades Astral djupt i sömn. Han sov drömlöst och låg stilla under en tid som kändes som en evighet, men en stark känsla av iakttagelse eller närmande fick honom att öppna ögonen och tvärt sätta sig upp. Han kände pulsen öka och andetagen var korta. Hade någon iakttagit de? Var de någon som följde efter dem? "Melanie..!", väste Astral, hon kanske hade hört något eftersom hon hade varit vaken. Han kom kvickt upp på fötter och drog sitt svärd, beredd att gå till attack ifall ett närmade skulle ske. "Jag kan svära på att jag hörde något.", sa han och rörde sig framåt samtidigt som han såg sig om efter något svar på hans funderingar.
Längre bort hördes en kvist gå itu och Astral snorde runt efter ljudet. "Där.", väste han och rusade mot det håll som ljudet kom ifrån. De var inte ensamma. "Melanie, skynda! Kanske dina vänner kan hjälpa oss fånga det som verkar efter oss!"

Melanie var glad, ja nästan tacksam över att hennes färdkamrat lyckats somna så fort och större delen av natten fortsatte utan större händelser. Ja det var tills hon började känna obehag men hon kunde inte förstå varför, vad var det som var fel? Astral vaknade dock av antagligen samma obehagskänsla och förstod vad det var frågan om. Han var verkligen, hm van. När en kvist gick itu, det var först då som hon insåg att det antagligen var någon eller några i närheten som hade följt dem och det var dem som skapat obehagskänslan. Astral var redan på väg åt det hållet med svärdet i högsta hugg och hon själv satte händerna till marken och viskade. Rötterna lyssnade till hennes bön och höjde sig ur marken, men hon visste inte ifall det hade hjälpt. Om hon hade varit i tid. "Fungerade det?" Frågade hon ängsligt och ställde sig upp med sin dolk i högsta hugg och försökte både lyssna och se men det var becksvart och knäpptyst.

Ansträngande tog han sig fram i mörkret, mellan träd och över rötter. Till sin lättnad förstod han att det var Melanies makter som fått rötterna att leta sig genom jord för att gå efter inkräktaren. "Där!", utbrast Astral då han upptäckt en rörelse en bit framför och gjorde ett utfall med svärdet före för att att fälla denna varelser, men rötterna hade visst hunnit före så att denne någon fallit till marken. Astral stannade framför varelsen och höll svärdet i riktning mot varelsen, redo för att gå till attack om den försökte något.
"Vem är du? Varför är du efter oss?" Astral rynkade pannan, det var svårt att riktigt se, mörkret gjorde det otydligt. "Snälla, gör mig inte illa, jag är bara en förbipasserande och jag såg att ni var påväg mot samma håll som jag flydde ifrån, åh snälla, gör mig inte illa!", kved personen och Astral förstod att det verkade vara en man kanske i samma ålder som han själv. Astral tvekade och höll svärdet kvar. Hur kunde han lita på honom? När han visste hur förrädiska bergen var? Kanske det var en fälla, ett lurendrejeri? "Vem är du? Hur vet vi att vi kan lita på dig?", sa Astral och drog in ny luft. Beredd på att gå till attack.
Han tänkte på Melanie och vred på huvudet för att se åt hennes håll. "Melanie, vi behöver ljus för att se denna inkräktare. Och be dina vänner att hålla honom fast, jag är inte säker på att vi kan lita på den här."

Melanie stod stilla, vilket var väldigt olikt henne. Vad hade fått henne att bli försiktig? Fanns det något i luften, i naturen som varnande henne? Hon kunde inte lista ut detta nu utan skyndade fram när Astral verkade ha fångat den som väckt honom. Be dina vänner? Hon harklade sig och sjönk ned på huk och rörde vid en av rötterna. "Håll. "Bad hon enkelt, reste sig upp och gick sedan längre fram. Det var en man, så mycket var tydligt. Men ljus? Hur skulle hon kunna skaffa fram ljus. Hon kände sig riktigt förvirrad men med en smidig rörelse sjönk hon ned bredvid mannen som hölls i både armar, ben och midja med starka rötter och det fanns inte en chans för honom att komma undan. " Vem är du?" Frågade hon milt och fällde ned sin luva och snurrade lite på håret med sina fingrar och det glänste till. Det blev ett slags ljus fast det inte var riktigt ljus. "Känner du honom?" Frågade Melanie och såg på Astral med en snabb blick. "Känner du oss?" Frågade hon mannen. En förbipasserande? Det var verkligen inte troligt. Dessa stigar verkade inte vara särskilt trafikerade. Hon sökte noggrant igenom mannens ansiktsdrag som för att kunna lista ut vem det var men det var helt och hållet blankt. Hon visste inte, det enda som var tydligt var att det var en människoman med en hel del sår. Såren var dock mest ytliga så han behövde inte direkt få tillgång till läkekonst.

"Bergen, jag såg att ni är påväg mot bergen..", började han och hostade samtidigt som han försökte ta sig lös från rötternas grepp, men det var lönlöst. Mannen var fast. "De gjorde mig illa, de torterade mig, bara för..", fortsatte han och såg osäkert på Astral och Melanie, osäker på om han skulle säga mer.
"De svar ni söker kommer ni inte att finna där. Plats ligger under en förbannelse, dess folk och invånare..", mannen hostade igen och vred sig från spetsen av Astrals svärd. Tydligt rädd för sitt liv. Astral sänkte då svärdet och såg på Melanie igen för att se efter hennes reaktion. Han var inte säker på att mannen var att lita på. Inte än iallafall. "Jag vet inte vem det här är. Men om han är den han säger..", Astral såg på mannen igen. "..Kanske han kan hjälpa oss med vad vi har att möta.", sa han Astral och mannen svalde av Astrals ord.
"Vem är du? Varför ville folket dig illa?", väste Astral och mannen såg osäkert på Astral till Melanie. Melanie verkade vara den snälla av den, konstaterade han och såg bedjande på henne. "Jag.. Mitt namn är August."
"Jag känner honom inte.", fyllde Astral i och fattade händerna om taget om svärdet igen.
"Jag.. har magiska krafter, jag tror att de är efter min magi."
Astral såg mot Melanie igen. "Kan vi lita på honom? Han kanske bara ljuger för oss."

Melanie lyssnade noggrant på varje ord och iakttog varenda rörelse han gjorde. Han verkade vara rädd för sitt liv, vem skulle inte vara det? Men vad visste han om vad de sökte? Det om något gjorde henne nyfiken. Förbannelse? Hon ogillade det starkt, ingen typ av natur skulle behöva vara slav under något så mörkt. "August, det är en vackert namn- med ädel bakgrund. "Viskade hon ömt men spände snart blicken i honom. Magiska krafter? Efter magiska krafter? Det var ju befängt. Å andra sidan så betydde ju August den upphöjde. Det var negativt att Astral inte kände honom men å andra sidan, Astral kunde ju inte känna varenda människa. "August, berätta om dina magiska krafter och berätta varför bergsfolket skulle vilja ha dem. "Befallde hon allvarligt och höjde lite på ögonbrynet. "Jag råder dig att tala sanning. " La hon sedan till och höll ena handen på en av rötterna för att snabbt kunna släppa honom fri eller döda honom. Det sista Astral sa fick henne att höja blicken till honom, det var verkligen en allvarlig fråga. " Vad skulle han vinna på att ljuga för oss? Hans historia är lätt att undersöka, om det nu är så att bergsfolket är ute efter honom så kan vi ju alltid ge honom till dem. De skulle vara tacksamma både om han var vän eller fiende till dem och de skulle stå i tacksamhetsskuld till oss, eller hur August?" Sa hon enkelt. Han hade helt enkelt inget annat val än att vara ärlig om han nu ville lämna med livet i behåll.

August flämtade. Han förstod att Melanie inte verkade den snälla av dem två. Det var tydligt att hon verkade ha en koppling till naturen, att det var hon som fick rötterna att hålla sitt stadiga grepp om honom. Hennes ord skrämde honom. Han ville ha livet i behåll. Han hade ju flytt för en anledning, vilken han ville uppleva.
"Jag har magiska krafter.", sa han igen och Astral drog sitt svärd för att rikta det mot mannen igen. "Det har du redan sagt. Seså, svara på min väns frågor." Mannen nickade och svalde igen. "Jag kan styra tiden. Jag har en förmåga att se det som varit och det som kommer att ske. Det folk ni hittar i bergen söker sin framgång och ett sätt att förinta sina fiender. Bergen, som ni säkert vet, är lömska, men besitter också mängder av historier om det som varit. Bergen kan, om de tämjs på rätt sätt, visa sina kunskaper och rikedomar för en. De ville att jag skulle styra deras drömmar till verklighet."
Astral såg oförstående ut. "Men som ni säkert även också vet, naturen har sina egna lagar. Det går inte att tygla dem. Bergen kommer inte visa det svar bergsfolket önskar och jag.. jag skulle ha dött på grund av det.", flämtade August och såg från Astral till Melanie igen. "Snälla, gör mig inte illa.", sa han igen och förvred sitt ansikte i ett oroat uttryck.

Melanie nickade intresserat, ja det han berättade om sin kraft var absolut till fördel för henne och Astral. Det skulle kunna ge henne alla svar hon sökte, kanske var det honom som sierskan vetat att de skulle träffa. Det verkade väldigt troligt. Hon ville nästan beordra denna man att berätta allt om hennes folk men hon hindrade sig i sista sekund. Om han var en fiende, en slags spion eller fälla så var det väldigt oklokt för både henne och Astral att avslöja sin identitet. Det bergsfolket sökte hos bergen var inget men kunde förtrolla eller tvinga fram precis som med all natur, du kunde binda den, förblinda den och manipulera den. Men naturens krafter var större än vad okunniga personer kunde ana och naturen hade otaliga gånger vänt det hela till sin fördel, till slut så skulle de hitta tillbaka till sina rötter och helvetet skulle braka lös- detta visste hon. Det var också därför hon visste att bergsfolket aldrig skulle lyckas eftersom kommunikation krävdes och de verkade ha förlorat den förmågan om hon skulle ta August ord som sanning. Hon visste också att bergen i detta nu var en tickande bomb. Med orolig blick såg hon upp mot de väldiga jättarna, kanske borde de byta väg? Hon skakade av sig de oroliga tankarna, hon behövde prata med Astral om detta vid ett senare tillfälle, nu behövde hon fokusera på mannen som påstod sig ha flytt. " Det är väl klart att de inte kommer avslöja något för någon som är ovärdig. "Mumlade hon tyst, mest för sig själv. "Sänk svärdet. "Bad hon Astral och såg på August. "Du påstår att du kan se saker, så säg mig detta- kommer förbannelsen du pratar om någonsin brytas?" Frågade hon allvarligt och stirrade på honom. Om det var möjligt så behövde hon bryta den, att försöka tygla de väldiga jättarna var en förolämpning till allt hon trodde på. Precis som all misskötsel av all natur var.

Astral såg från Melanie till mannen fäst i rötternas grepp. Han kved och försökte dra sig lös, men det var förgäves, rötternas styrka var stark nog att hålla fast honom. "Seså, svara henne nu.", uppmanade Astral med hjälp av svärdets spets nära Augusts hals. Men vid Melanies ord drog han undan det, motvilligt och fnös, för att fästa det vid sitt bälte. Han såg från Melanie till mannen igen.
August skakade på huvudet, fortfarande orolig för sin överlevnad. "Det du ber om kan jag inte svara dig. Synerna är bara en del av verkligheten. Verkligheten måste mötas när den finns där och då." Astral fnös. Han var frustrerad över de gåtor August gav till svar. "Tala klarspråk!", fräste Astral och August ryckte till.
"Det jag kan säga.. är att de svar du söker kommer att uppenbara sig för dig. Den väg som du har blivit visad till ska ge dig svar, även om det inte är de svar du söker.", sa han och Astral såg osäkert från mannen till Melanie igen.
"Jag säger att han är en lögnare. Vi kan inte lita på honom."
"Vänta!" Mannen höjde rösten. "Astral, du vet vad som väntar i bergen, eller hur? Du vet folket, bergsfolket eller.. de halvdöda. De som livnär sig i skuggan, de som jag talat om tidigare. Ni kommer inte överleva den väg in ni tror. Säg mig..", han såg på Melanie igen. "Ni har blivit uppmanade en väg att gå, inte sant? Och inte bara från en, utan två? En dörr, en dörr.. hitta den.", flämtade mannen. Återigen såg Astral oförstående ut och såg från mannen till Melanie.
"Han talar lika mycket i gåtor som sierskan. Det är bäst att vi gör slut på hans lidande nu.", sa Astral och såg på Melanie i hopp om att hon skulle hålla med honom. August var klart inte ärlig nog att lita på, tyckte Astral.

Melanie lyssnade med stora ögon, hon tyckte att mannen talade klart och tydligt. Han såg säkert alternativa framtider och för att något ska inträffa så måste rätt val göras men hon märkte av Astrals irritation. Hon hade inte direkt fått ett klart svar men vid Astrals uppmanande så fick hon ett mycket klart svar. Hon skulle inte hitta sitt folk där, det verkade tydligt men hon skulle kanske hitta ledtrådar för hur hon skulle gå vidare, kanske av bergen själv. Hennes ögon lystes upp och hon nickade ivrigt. En dörr, ja det kunde ju inte vara svårare än mycket annat att hitta men Astrals frustation tog överhanden och hon blängde på honom. "Han talar så tydligt han kan, vi ska inte döda honom. "Sa hon med gravallvarlig ton och såg tillbaka på August. "Säg mig, denna dörr du talar om leder till en annan väg, en säkrare?" Frågade hon leendes. "Hur föreslår du att jag ska hitta den? Eller den kanske inte är min att hitta. Säg vad du ser. "Bad hon vänligt och smekte lätt över en rot och greppet om mannen lossnade, till viss del. Han kunde fortfarande inte ta sig loss men han kanske skulle känna sig mindre hotad. Hon hade inga som helst planer att låta honom ströva iväg hur som helst när hon fått sina svar, hon tänkte låta skogen gömma honom tills hon och Astral var säkra, utom räckhåll. " Du förstår August, jag har några frågor till dig. Det jag ber av dig är att svara på dem, sanningsenligt och du kommer ha livet i behåll. Min vän här är inte lika vänligt inställd så om du ljuger så kommer han hitta dig och döda dig, det är jag säker på att även du ser. "Sa hon vänligt.