In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag er mästare." Hon såg ner och skakade på huvudet.
"Jag har ingen aning. Jag är inte Alice." Hon såg upp.
"Kanske inte vara så våldsam? Du skrämde henne ganska och hon blödde ganska mycket från såret."

Ivan hade känt av kylan när vinden svepte förbi och sköljde över honom som en våg av vinter. Ivan höjde armarna för att hålla om sig. "Okej..", viskade Ivan. Han förstod att Isabella inte kunde berätta vad han skulle göra. "Jag vet bara inte vad jag ska göra.", sa han och svalde. Han vände sig om igen och såg mot Isabella. Isabella verkade så liten i jämförelse med det gigantiska slottet. han kände sig tacksam som hade henne. Hon var honom lojal och det visste han. Hon skulle säkert dö för honom om han så ville. "Isabella, min viol..", sa han och gick fram till henne för att plocka hennes hand i sina. Han mötte hennes blick och log ett leende. "Tack. Du ger mig hopp.". Han klappade hennes hand och rörde sedan vid hennes kind. "Kom, vi går in. Alice kanske vaknar snart."

Hon log mot honom och såg in i hans ögon.
"Jag gör allt vad ni ber om mästare. Ni räddade mig från köldens kädtar. Jag skulle dö om det inte vore för er." Hon nickade sakta och började att gå.
"Du ska be om förlåtelse. Rör henne inte om hon inte vill."

Ivan nickade. Relationen mellan Ivan och Isabella gick långt tillbaka. Hon visste inte hela sanningen, men det räckte för att ha henne på hans sida, tyckte Ivan. Han var ensam utan henne.
Han följde henne in i slottet igen och stängde dörren om de. "Ja, jag ska göra det. Tror du hon vill testa klänningen nu? Skulle hon gilla det?", han lät tveksam. Det gällde att göra rätt nu, både för Alice, men också för Rion och Leo, han behövde deras tillit om de skulle vara kvar hos honom.

"Hon är svag så nu är ingen bra ide." Hon log mjukt och såg sig om.
"Jag kan ge henne varm choklad. Det piggar upp vem som helst." Hon nickade för sig själv och tog Ivans hand.
"Ivan jag avgudar di. För mig är du mitt liv."

"Du har rätt.", han lät fundersam och drog en stol från bordet för att slå sig ner på den. Han pausade. "Jag..", började Ivan. "Jag måste vinna Rion och Leos förtroende med, hur gör jag det, Isabella?", frågade Ivan och såg mot de levande ljuset. Det rörde sig så hastigt, som i en dans. Förtrollande, tyckte Ivan.
"Jag har inte råd att tappa deras förtroende med.", mumlade han och svalde. "De måste få känna sig välkomnande, jag vill imponera på dem."

Hon log och lade en hand på hans axel.
"Mästare jag har ingen aning. Vad säger ditt inre? Hur var de som unga? Kanske gör något som ni gjorde då?" Ho satte sig vid hans sida.
"Mår ni bättre nu när ni fått luft och tänker klarare?"

Ivan svalde. Han tänkte efter, men hennes förslag att göra något som de gjort från deras tidigare dagar inspirerade honom och genast utbrast han i ett leende. "Du har rätt, Isabella..!". Han vände på huvudet för att se på henne. Han tog hennes hand i sina igen och mötte hennes blick. "Vi ordnar med en fest! Hör av dig till musikerna, fixa maten, och dekorera i salongen. Jag vill imponera på de.", sa Ivan och såg på henne. "Du ett geni.". Han ställde sig upp. "Alice kanske är utvilad tills dess.". Han drog in ny luft och svalde.

Hon skrattade av lättnad och nickade.
"Jag ska se till att allt blir ordnat. Men stressa inte upp flickan och vad du än gör bit henne inte." Hon försvann från rummet.

Alice vaknade och sträckte sig efter något.
"Rion?" Hon svalde och hostade till.
"Vill åka." Viskade hon och slöt ögonen igen.

Ivan nickade. Han reste sig från stolen och såg åt Isabellas håll. Han log mot henne och gick sedan mot trappan som skule ta honom till Alices våning.

Rion for upp så fort han hört Alices ord. "Alice..?". Han gick fram till henne och greppade tag om hennes hand. "Jag..hur mår du?", sa han och svalde. Han sjönk försiktigt ner på hennes sängkant och såg mot henne. Iakttog henne. "Såja, ta det lugnt, du är säker nu.".