Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kunde inte vara gladare för vännens skull, att han hade blivit så lycklig med Sienna. Han förtjänade det verkligen. Han var väl den som nästan hjälpt honom mest genom alla åren. Ärligt talat var han väl också nästan en slags trygghet åt Rowan, när allting hade skitit sig och han varit på flykt hade Erland varit det enda han haft kvar av sitt tidigare liv. Nästan som ett slags ankare. Det fanns åtminstone inte en chans att han skulle ha stått här idag om det inte vore för Erland.
”Vem hade väl kunnat tro det?” Flinade Rowan glatt till svar, måste erkänna att de båda knappast skulle ha den mest professionella relationen sinsemellan. Men vad gjorde väl det? Kanske att dem egentligen skulle försöka få det att se så ut utåt, men Rowan trodde det kunde vara bra för alla att se att dem var lika mycket människor som alla andra där. Inget av det ändrades bara för att de hade en titel framför namnet.
”Säg inte för mycket nu innan jag börjat ge dig jobb.” Retades han glatt, lätt förvånad över kramen han fick. Gladde sig över att se allas glada reaktioner över det,
”Grattis igen.” Log han åter då han bugade, ännu en sak han tyckte kändes löjlig att han av alla skulle göra men det var ju för syns skull.

Trots att Sienna varit förberedd på att han skulle bli kapten, gav det ändå en speciell glädje att få reda på det här. Dessutom var hon otroligt stolt över sin älskade man, det var inte dåligt att få bli kapten. Men hon tvivlade inte en sekund på att han skulle klara av det med bravur. Det märktes också hur glada alla runt dem var för det, hon kunde riktigt se hur Anselm tycktes hålla på att spricka av stolthet vid det här laget.
”Tack.” Tackade hon de båda kungligheterna med en lätt nigning innan hennes uppmärksamhet drogs till Erland igen då han talade.
”Jag tycker det låter som en strålande idé.” Hon pausade lite, funderade på var som borde vara lämpligast. Hon tog sin makes hand igen.
”Kom med. Vi har en liten överraskning åt er med.” Log hon emot föräldraparen, styrde stegen emot en mer avskild, lugnare del av trädgården där dem förhoppningvis kunde få tala utan några nyfikna öron.

"Vafalls?", började Brynjolf som inte gillade att inte ha kontroll på situationen. Det var märkligt att Sienna ville dra med sig de därifrån, men med övertygelse av hans hustru och en nick från Erland gick han efter brudparet till den mer avskilda platsen i den steniga slottsträdgården.
Erland kände pulsen öka när han förstod att det inte fanns någon återvändo och övervägde för en sekund om han skulle kalla dit Rowan också för extra stöd, men det skulle förmodligen bara göra honom mer nervös. Ett extra par ögon som såg på. Nej, det här skulle han nog klara. Han var bland vänner och familj. Och dessutom var han nu officiellt utnämnd som kapten. Bäst att leva upp till den rollen.
Det var lite löjligt. För han visste ju sina styrkor och svagheter. Han visste att han inte behövde bevisa vem han var för någon där, speciellt inte för Sienna. Alla visste vad han gick för. Det störde honom en aning att han blivit så nervös för att berätta. Men det var väl ett drag han fått av sin far- han hade inte kontroll på läget. Han visste inte vad de skulle säga, eller heller göra för den delen. Han svalde och kände hur torr han var i halsen.
Men så fort Erland lade blicken på Sienna, sin älskade hustru, kände han lugnet krypa inpå. Det var helt rätt det här. Det här var det rätta tillfället. Erland harklade sig och tog Siennas hand i sin för att byta en sista blick med henne. Det var dags att avslöja hemligheten de burit på ett tag nu.
Brynjolf och Freya parkerade sig en bit framför och såg nyfiket på vad brudparet, inväntade vad de hade att dela med sig av. Brynjolf masserade sina händer och iakttog Erland och Sienna. Freya stod lugnt och log vänligt mot de.
Erland drog luft in genom näsan. "Jag kan inte dröja på det längre. Jag har försökt hitta orden för att bygga upp till det jag tänker avslöja.", sa han och Brynjolf hostade till. "Men, men, ut med språket, pojk! Seså, vad är det frågan om?", brummade han.
Erland såg från sin far till Sienna och sedan tillbaka på föräldrarna igen. "Jag är ledsen att meddela att jag slutar som köpman, dels för att jag faktiskt inte har tid med det längre. På grund av ny tjänst.." Han log lite snett. "Men det finns något som kommer ta upp vår tid här framöver. Eller jag menar.. snarare någon." Han bytte en blick med Sienna och kramade hennes hand. Gillade inte att han drog ut på det. Det fick vara nog nu.
"Sienna väntar barn. Vi ska bli föräldrar", sa han då, kanske en aning för fort, bara för att det skulle bli sagt.
Det gick någon sekund av tystnad och sedan applåderade Freya och skrattade glatt, glad över nyheten. Brynjolf tog sig för pannan och flämtade samtidigt. "Nämen nu..!", började han och verkade tappa talförmågan. Det var så mycket att ta in.
Sedan log han brett och gav ifrån sig ett högt skratt och gick fram till de båda för att krama om de. "Älskade barn! Jag ska äntligen få blir farfar!" Han lösgjorde sig från de och skrattade igen.
Brynjolf körde armbågen skämtsamt i sidan på Erland. "Ja, jag visste väl det, att du hade det i dig.", han skrattade gott och applåderade för att gå tillbaka till Freya igen. "Grattis. Ni kommer bli så fina föräldrar.", sa Freya och skakade på huvudet åt Brynjolfs beteende.

Sienna stannade och såg förväntansfullt på Erland då de stannat, kunde knappt bärga sig till att få se föräldrarnas reaktioner. Kände hon de rätt skulle dem ju minst sagt bli glada. Hon måste kreditera sin make också för sättet han berättade på - lurade dem lite, lät dem fundera på vad det egentligen var han menade. Hon kramade entusiastiskt hans hand som för att stötta upp honom lite innan han släppte självaste bomben.
Anselm gav ifrån sig vad som närmast skulle kunna jämföras med ett lyckligt glädjerop, innan också han dundrade in i deras lilla gruppkram.
”Flicka lilla! Du ska bli mor.. vem hade kunnat tro det redan?” Skrattade han lyckligt, fick för en kort sekund en rynka i pannan som snabbt försvann i ett skratt. Kanske kom han att tänka på att det skulle innebära att dem hade brutit mot några regler innan bröllopet, men dem var ju ändå gifta så vad spelade det för roll nu?
”Jag är så glada för er skull.” Cateline var onekligen den lugnare utav Siennas båda föräldrar, där hon först efter gruppkramen kom fram för att krama om de båda var för sig.

Rowan hade följt vännerna med blicken då de gått iväg, hållit tummarna för dem då han anade vad det var dem skulle göra. Avslöja graviditeten. Han var riktigt glad för deras skull, då han inte kunde tänka sig någon som passade bättre som far än Erland. Han var helt enkelt bara perfekt i den rollen.
Han lät blicken svepa lätt över gästerna igen, lät tankarna rulla då något mer pockade på hans uppmärksamhet. Han hade märkt av Camenags lycka hela dagen, och faktum är vid ett par tillfällen den senaste tiden. Draken hade inte riktigt velat avslöja vad han egentligen pysslade med, men nu när det eskalerade rådde det inget tvivel om saken. Rowan kunde inte låta bli att höja lite lätt på ögonbrynen trots att det inte riktigt passade sig i situationen kanske.
”Det är visst inte bara dem som här en romantiskt kväll. Verkar som om Camenag har funnit sig en dama.” Han vände en road blick emot sin fru, leendes - väldigt glad för sin älskade drake förstås.

Erland besvarade alla föräldrars omfamningar och tackade de lite tafatt för att vända sig till Sienna igen. Han ville se efter att hon också hade blivit glad över att dela med sig av nyheten, men främst ville han se till att hon var okej. Det var många kramar och kanske en aning entusiastiska. Men hur annars skulle de få fira det senaste tillskottet till familjen?
Erland log lyckligt mot Sienna. Älskade henne mest av allt i hela världen.
"Jag tror vi låter dem vara ifred. Kom Brynjolf, vi hittar något att äta.", föreslog Freya som hade snappat upp att de förmodligen ville glädjas ifred för ett ögonblick. Hon drog med sig Brynjolf därifrån. "Javisst, och något att dricka också.", skrattade han. Han spelade fortfarande upp scenariot i sitt huvud- han skulle äntligen få blir farfar! Lyckan var total.
Erland lät sig iaktta Siennas blick en aning för länge och sträckte sedan en hand mot hennes ansikte för att vila ett finger under hennes haka. Han lutade sig över och kysste henne. Kärleksfullt. "Jag älskar dig.", viskade han och placerade även en puss på hennes panna innan han drog sig undan.
"Kom, jag vill berätta för Rowan.", sa han och nickade åt kungaparets håll för att ta Siennas hand och gå iväg därifrån.

Thessa hade hade övervägt ifall de kanske skulle ta den där dansen ändå. Nu när musiken var igång igen. Hon såg på då gästerna som dansade i par över dansgolvet, skrattade, applåderade och allmänt verkade njuta av tillställningen. Det smittade av sig på Thessa. Det kändes som ett liv som hon inte hade haft. Som något hon bara hade kunnat drömma om. Hon var väldigt lycklig och funderade för ett ögonblick ifall lyckan hade gått henne upp till huvudet. Det skulle inte riktigt få skina igenom. Fasaden, etiketten, den var viktig.
Innan hon skulle föreslå en dans med sin make hade Rowan tagit till orda. Hon vred på huvudet och mötte hans blick. "Hm?", sa hon först lite förvirrat. Verkade visst har försvunnit långt bort i tankarna. "Camenag?" Thessa kvävde ett skratt. "Har Camenag..?" och lyckades inte avsluta meningen utan skrattade igen. "Ja.. han förtjänar ju det bästa.", sa hon sedan och fnittrade igen. Tanken på Camenag med en annan drake gjorde henne också glad. Det verkade infinna sig i en tid full av romantik och kärlek. Det gjorde henne också mer nyfiken på vad framtiden hade att visa för henne själv och Rowan.

Sienna tyckte tiden hade gått så otroligt fort, alldeles för fort. Nästan lika snabbt som hon själv hade växt, trots att det var närapå fem veckor kvar tills födseln skulle ske så kände hon sig stor som ett hus. För att inte tala om klumpig - även om hon såg fram emot barnet otroligt mycket, så kom graviditeten med sina nackdelar också. Men hon skulle inte klaga för mycket, hon visste att det fanns de som hade det mycket värre än hon själv med det. Dessutom hade hon haft sin älskade make, och som hon saknade honom just nu. Han hade visserligen bara varit iväg i ett par veckor, men det var alldeles för länge i hennes mening - kan hända att hon också blev lite väl dramatisk med alla dessa hormoner i kroppen. Men hon hade åtminstone något att skylla på.
Men hon var glad över att få bo hos Rowan och Thessa under tiden som Erland var iväg. Inte för att hon egentligen var orolig för sin egen skull, men hon var glad för det ständiga sällskapet hon fick med det. Däremot var hon desto mer orolig för Erlands skull - även om hon visste att han inte skulle in på fientliga områden, så visste man aldrig. Vad som helst kunde hända.

Men nu, nu förstod hon redan att någonting var alldeles galet fel. Det var hela fem veckor kvar och ändå var hon helt säker på att födseln satt igång, vilket inte kunde vara bra. Barnet kunde ju omöjligt vara färdigutvecklat vid det här laget. Till en början hade hon velat tro att det bara var foglossning eller något, men när till och med vattnet gått så var hon tvungen att inse att födseln var på väg att sätta igång. Hon hade varit inne på sitt rum då det startat, men så snart hon förstått det så hade hon beslutat sig för att gå längre ner i korridoren och bort till Thessas kammare. Åtminstone var det där hon hoppades och trodde att vännen befann sig. Hon knackade på men brydde sig inte om att vänta på svar innan hon klev in.
"Thessa. Vattnet har gått." Hon anade att hon inte var den mest charmerande synen där hon stod, antagligen likblek - smärtan blev allt starkare, men också oron.

Under tiden som gått hade Thessa varit upptagen med plikter som följde rollen som drottning. Saker att godkänna eller neka, rapporter att läsa. Det verkade som att som drottning ville många ställa frågor och förvänta sig svar. Svar som hon inte alltid hade eller vid annat tillfälle skulle få återkomma med. Men hon gillade att känna sig behövd och ännu mer att få gottgöra det onda som Clavius hade orsakat. Tiden med Rowan hade bara gjort henne gott och plötsligt kändes det förflutna mer avlägset. Det goda tycktes som ta över det onda. Och Thessa lät sig njutas av det.
Hon trivdes med tillvaron och med Rowan. Och sedan när Erland gett sig av i uppdrag av kungen hade de erbjudit Sienna att stanna hos dem för att kunna hjälpa till om så behövde, även om Thessa visste att hennes vän var en tuffing och klarade sig säkert bra på egen hand, eller med hjälp av sin familj. Och hon gjorde allt för att barnet hennes skulle ha det så bra som möjligt.
Thessa såg på då Sienna blev mer och mer gravid och avundade henne en aning. För i hemlighet, i tystnad, hade en längtan såtts hos henne. Hon ville också ha barn. Med Rowan. Med lite tur på sin sida kanske gudarna skulle välsigna henne. Men det skulle tiden visa.
Denna eftermiddag hade hon spenderat tiden med att läsa olika brev sända till henne och suckade besvärat över de omöjliga krav någon ställde på henne. Vissa verkade inte veta var gränsen gick, där det inte längre angick drottningen. Lyckligtvis skulle hon strax vakna ur sin fundering då hon hörde knackningar på dörren för att strax därpå sedan öppnas.
Thessa vände sig om i stolen med ett leende, glad över att någon hade stört henne, men leendet svalnade direkt när hon synade Sienna och for upp ur stolen av ren reflex. "Sienna..!", flämtade hon och störtade mot henne. Förmodligen inte den bästa reaktionen. Hon ville ju inte skrämma henne.
Hon skakade bort tankarna och tog hennes arm. "Kom här, du måste lägga dig ner." Tankarna ville gå till frågor om hur detta hade kunnat ske. Det var alldeles för tidigt. Vad berodde detta på?
"Rowan! Rowan!", ropade Thessa i hopp om att han skulle höra. Hon gick sedan för att hämta en trasa som hon blötte ner och sedan baddade Siennas panna. Hon kunde inte hjälpa det. Hon led med Sienna. Det här var ju hennes vän. Och Sienna kändes också som Thessas ansvar. De hade ju lovat henne det bästa. "Hjälp!", ropade Thessa igen och strax därpå visade sig en tjänare som tittade storögt när hon fick syn på Sienna. "Hjälp till. Det är dags.", högg Thessa till för att väcka tjänaren ur tankarna. Det gällde att vara skärpt. Så mycket förstod hon.
Tjänaren nickade och kallade på förstärkning av två till kvinnor som kom in. Den äldsta av de verkade minst påverkad av situationen och gick fram för att ögna Sienna. Hon mätte henne med blicken och nickade. Thessa lugnades lite av det. Hon gav intrycket att hon varit med om en födsel tidigare.
Utan att säga något hade den äldre damen greppat tag om Siennas ben för att vika de och på så sätt underlätta förlossningen. "Verktyg.. jag behöver verktyg..", mumlade hon och granskade Sienna närmare. Verkade helt orädd.

Vännens reaktion lugnade henne inte mycket, men till dennes försvar fanns det nog inte särskilt mycket som hade lugnat henne just nu. Hon visste att det var alldeles för tidigt, och oron för ifall det här verkligen kunde sluta bra blev bara större och större. Det hade också kommit som från ingenstans - hon hade inte gjort någonting idag, utan mest suttit och läst förutom en liten promenad på morgonen. Ingenting hon tyckte skulle kunna sätta igång det hela, eller skada barnet. Men det fick inte hända den något, det fick bara inte ske.
På nåt märkligt sätt kände hon sig lätt isolerad ifrån omvärlden, ifrån alla tjänare som plötsligt sprang runt där och Thessa. Tankarna hotade att ta över - nej, rädslan. Inte bara för varför det här skedde nu, men också för självaste födseln. Samtidigt kände hon sig i trygga händer, hon litade till tvåhundra procent på Thessa. Rowan också såklart. Snart hade hon lagt sig ner på sängen, såg skrämt på den äldre tjänaren som kom dit. Kände sig ändå trygg med henne på ett märkligt sätt, för det märktes på henne på ett annat sätt att hon förhoppningsvis visste vad hon gjorde.
"Det måste vara nåt fel, det är alldeles för tidigt." hon såg skrämt upp emot Thessa, som om vännen skulle ha svaren eller inte redan var stressad nog utan hennes oroliga ord. Men hon kunde inte hjälpa det, paniken över att nåt kunde vara fel växte inombords.

Rowan hade just varit på väg för att tala med Thessa då han snabbt förstod att någonting var på tok, först tack vare att nån tjänare sprang förbi honom i full fart ditåt innan han också hörde Thessas rop. Någonting var helt fel, och han följde snabbt tjänarens exempel och satte fart emot deras kammare. Då han kommit in i rummet förstod han för en halv sekund inte alls vad som skedde, innan det gick upp för honom att Siennas förlossning måste ha satt igång. Under en lika kort stund blev han nästan lättad att det inte hänt något med Thessa, men lika fort kom oron igen då han insåg att det var flera veckor för tidigt. Var det något fel?
Dessutom hade han skickat iväg Erland till ett annat land. Han insåg dock snabbt att det var något de fick ändra på med en gång.
"Har det satt igång?" Det var en dum fråga, det visste han med sig. Men ändå kunde han inte riktigt låta bli.
"Jag skickar Camenag." Det behövdes inte mer förklaring än så för att de skulle förstå vad han menade. Må hända att det var viktiga uppdrag Erland utförde, men inget var viktigare än det här. På ett vis hade Rowan ändå dåligt samvete över att ha skickat iväg vännen med den här dåliga tajmingen. Han gick ut i korridoren igen och sökte med blicken efter nån mer tjänare.
"Skicka efter en läkare. Nu!" beordrade han kvickt då han fick se en, som genast skyndade iväg åt andra hållet istället. Rowan sträckte istället ut sinnet efter Camenag. Siiv rok ahrk rok eth. bad han snabbt draken, inte heller där behövdes någon mer förklaring än att han skulle hämta honom. Han visste vad han skulle göra.

"Åh, Rowan..!", flämtade Thessa när hon fick syn på honom i dörröppningen. Det var svårt att behålla lugnet. Hon visste inte vad den tidiga förlossningen berodde på. Thessa bråkade med känslan av panik och fokus. Det var svårt att behålla lugnet, för hela tiden oroade hon sig för två. Både Siennas skull som verkade finna sig i smärta och oro, men också för barnet. Vad var det med barnet? Thessa gav Sienna en förtvivlad blick och svalde. Fann inte de tröstande orden när hon rörde med handen över hennes panna. "Såja..", lyckades hon få fram och gestikulerade att hon strax skulle vara tillbaka.
Hon litade på sitt tjänstefolk att se efter Sienna och dessutom hade de kallat på läkaren nu också. Hon var i trygga händer.. hoppas bara att det var tillräckligt..!
Thessa följde Rowan ut från kammaren och greppade tag om hans arm när hon fått syn på honom för att få hans uppmärksamhet. "Rowan.", började hon och svalde. Kände hur torr hon var i halsen. "Sienna har ont. Snälla, kan du hjälpa henne?", försökte hon och syftade på hans helande magi. Kanske det fanns något som kunde underlätta det för henne. Vid det här laget var Thessa benägen att göra vad som helst för att Sienna skulle bli bättre och finna någon slags sinnesro.
Hon såg bedjande på sin make innan hon släppte taget om honom igen för att skynda sig tillbaka till Sienna. Hon skulle inte lämna henne ifred för länge.
Thessa skyndade till sängkanten igen och sjönk ner på stolen bredvid för att sträcka sig efter vännens hand. "Här. Krama min hand. Du är trygg här.", försökte hon och drog ett djupt andetag. Tvingade sig själv att lugna sig och förvånansvärt nog lyckades hon. Det kändes med ens lättare att tänka. "Erland är påväg.", sa hon och strök med trasan över Siennas panna igen.

Erland hade med blandade känslor lämnat riket för att utföra sin väns, och konungs, order. Han skulle ge sig av i uppdrag till grannlandet för att besöka en av deras allierade. Det var ett affärsmöte, vilket passade Erland med hans bakgrund, perfekt. Han fann de rätta orden att säga, och hur han skulle föra sig i gott tycke för de andra. Bara för att få vinsten på sin sida. Detta var väl något Rowan också visste om. Annars hade han väl skickat något annan.
Även om Erland var glad och smickrad över att Rowan gett honom uppdraget och gärna ville ställa sig i god hos honom som hans kapten, ville han inte lämna Sienna. Och i det sköra tillstånd hon befann sig i. Även om han visste att det var lugnt. Hon var i trygghet, bland familj och vänner. Vad skulle kunna gå snett? Men även om deras bröllop var förbi sedan länge, hade han inte slutat älska henne mindre, utan snarare tvärtom. Erland älskade Sienna mer för var dag kändes det som, och ville inte vara ifrån henne. Men så visade sig med tiden att det var dags för uppdraget och en annan verklighet.
Han hade lämnat Sienna kvar med Thessa och Rowan och sedan begett sig av tillsammans med en grupp av Rowans soldater till grannlandet. De red fort iväg och stannade inte för någon längre paus. På mindre än en vecka, på kvällen, hade de kommit fram till granlandet där de välkomnades av de allierade. Affärerna var igång och mycket tid gick till att vänta, diskutera och argumentera.
Det var när Erland var ute en sväng vid stadens mur i sällskap av sina soldater, som han såg det. Eller snarare, han såg honom.
Däruppe i skyn. "Camenag..!", flämtade han och förstod att något inte stod helt rätt till.

Rowan nickade åt sin älskade maka, som nästintill tycktes ha läst hans tankar. Han hoppades åtminstone att hans helande kunde hjälpa henne något, ta udden av smärtan eller något åt det hållet.
”Jag ska försöka.” Han ville hjälpa de med allt han kunde, och dessutom märkte han av hur orolig Thessa var för henne. Vilket inte heller var särskilt konstigt med de omständigheter som var - detta skulle ju inte sätta igång förrän om flera veckor, och definitivt inte mer Erland så långt bort. Även om Camenag skulle få hit honom så fort som möjligt, så hade han ingen aning om ifall det skulle vara fort nog. Det var ändå långt.
Han följde med sin älskade tillbaka in i rummet och till Sienna, där han också höll sig under hela tiden. Trots att han nästan kände sig lite i vägen, som om han inte riktigt hörde hemma där - han såg sig som en god vän till Sienna, såklart, men tillräckligt god för att han skulle vara med på hennes förlossning? Det var han starkt kritisk till. Den enda förlossning han ville vara med på var Thessas, den dag det nu blev dags för det. Men att hjälpa henne med smärtan skulle vara tio gånger svårare ifall han var i ett annat rum, och han försökte åtminstone ta så mycket som möjligt. Det var dock svårt, och han kunde väl bäst beskriva det med att han bedövade det mesta.
Efter det hela hade han tagit med sig Thessa ut i trädgården, i hopp om att kunna ge Sienna lite ro till att vila trots att han tvivlade på att hon skulle kunna det nu efter vad som hänt. Men också i hopp om att kunna haffa tag i Erland innan han gav sig in till sin fru. Erland... Rowan tyckte så synd om honom. Att få komma hem till en sådan nyhet, att barnet inte klarat sig och dessutom Sienna som inte var i bästa skick heller. Hela slottet kände av det på något vis, det låg som en tryckande stämning av sorg över det.

Sienna visste ärligt talat inte hur länge självaste förlossningen hade hållit på, det kändes som en evighet men hon gissade på ett par timmar åtminstone. Det måste det ha varit. Hela tiden skräckslagen, för hon kände ju på sig att något var alldeles fel. Det här kunde väl knappast sluta väl.
När det äntligen börjat närma sig slutet, kändes det som om hon väntat i en evighet på att få höra barnets skrik. Det skrik som aldrig kom, som varit så efterlängtat. Istället de där orden ifrån läkaren som hon aldrig skulle glömma. Hen är död. Hon hade känt det på sig, men hoppet hade ändå funnits där hela tiden. Man gav inte upp en sådan sak förrän man fick sanningen svart på vitt.
Dem hade lämnat henne ifred för att kunna vila, även om hon det var en avlägsen tanke. Förutom läkaren som höll sig mer i bakgrunden, de hade snabbt insett att hon förlorat väl mycket blod i samband med förlossningen och han vågade inte lämna henne helt själv ännu. Hon ville helst av allt snarare skrika och kasta saker runt omkring sig, få ur sig all smärta och sorg på nåt sätt - försöka inse att hennes barn inte fanns längre. Men den obefintliga orken stoppade henne och tillät bara tårarna att stilla rinna - alla krafter tycktes ha runnit ur henne, säkert var det inte bara tack vare blodet utan även förlusten som fick henne att känna sig fullkomligt nedslagen.

Thessa hade också känt sig överflödig när hon var tillbaka i kammaren för att se efter Sienna. Hon iakttog de andra tjänarna som rörde sig runt i rummet och gjorde allt för att hjälpa Sienna. Vissa mer lugnare än de andra. Och så Rowan. Hon hade hoppats på att Rowan kanske kunde göra det omöjliga, men självfallet var det att hoppas på för mycket. Hon såg på då han lindrade den mesta smärtan och Thessa hoppades och bad till gudarna att det var tillräckligt, även om hon någonstans anade att det faktiskt var för sent.
När det sedan konstaterats att barnet var förlorat fylldes Thessa av sorg och placerade handen över munnen av ren chock. Förmådde sig inte att yttra något ord. Hon bara såg med skräckslagen blick mot Sienna och önskade att hon kunde göra någonting. Någonting! Men det fanns inget. Varken hennes roll som drottning eller magiker kunde ersätta förlusten.
Innan Sienna skulle se Thessa i tårar hade Thessa vänt ryggen till och gått ut med Rowan därifrån för att tyst, tyst, så att inte Sienna skulle höra, låta tårarna långsamt rinna nerför hennes kinder samtidigt som hon snyftade lågt. Det var otroligt sorgligt. Och otroligt orättvist. Sienna och Erland, hennes bästa vänner, något sånär familj, hade förlorat sitt barn. Sienna och Erland som bara förtjänade det bästa.
Thessa torkade bort tårarna och gick närmare Rowan för att följa honom ut till slottsträdgården där de förhoppningsvis skulle möta Camenag med Erland.

Camenag hade svävat i luften och piskat med vingarna och svansen. Erland och hans soldater hade sett på med en oförstående blick. De andra från staden verkade mer skeptisk till draken och tog till flykt eller vapen. Men förklaring från soldaterna- att det var kungens drake- hejdade de sig.
Erland försökte förstå vad det var han ville. Men så landade Camenag på marken så att det dammade runt om och Erland förstod att han skulle med. Han tänkte på Sienna och kände en ilande känsla av obehag. Bara det inte hade hänt henne något!
Bara en kort förklaring till soldaterna sina hoppade han sedan på bestens rygg. Camenag verkade inte slösa någon tid, utan så fort Erland kommit upp på hans rygg lyfte han från marken och flög iväg med honom därifrån. "Camenag? Vad är det? Är det..?", sa Erland och var rädd för vilket svar han skulle få. "Sienna.", svarade Camenag honom och Erland blev vit i ansiktet av rädsla. Han anade det värsta. Men i rädslan hade han också fått kraft nog att mana på draken att flyga så snabbt som möjligt därifrån.
"Jag kommer, Sienna..!", flämtade han och manade på Camenag igen.