Prs tippest & JustAFriend

Den retsamma tonen hade inte orsakat något missförstånd eller dåligt stämning. Framsteg!
”Du skulle bara våga säga något dumt om ditt morgonrufs! Det är bedårande”, svarade Elliot, forfarande med leendet strykandes över läpparna. Ja, han höll inte med om det där. Sebastians hår var också fint oavsett. Visst kunde det se rätt tufsigt ut när det inte var stylat, men ofta kunde den äldre nästan uppskatta det mer. Då kändes det mer tillåtet att pilla runt liksom. Och angående sitt eget fågelbo var det en av de få saker som han faktiskt tyckte om med sig själv. Det kändes onödigt att protestera och hålla på. Att den yngre tyckte om lockarna var bara bra.
När pojkvännen kom närmre blev Elliot tvungen att luta sig bakåt. Han fnittrade när den skummiga näsan nuddade hans egen. Tanken var att luta bakhuvudet mot badkarskanten, men istället gled resten av kroppen ner, vilken resulterade i att fågelboet hastigt försvann ner under skumhavet. Något som Elliot verkligen inte hade väntat sig och även om vatten inte var något som egentligen skrämde honom så kickade någon reflex in och därmed drogs den yngre med. Jösses, ibland kunde artonåringen verkligen vara klumpig. Nåväl, han kom snart upp ovanför ytan igen, den här gången som någon form utav skummonster. Om inte den yngre lyckats sätta sig upp så hjälpte Elliot till direkt. ”Gick det bra?”.

Det där hade inte heller varit planen. Vips, och då var de båda under vattnet. Sebs armar gled av badkarskanterna och slogs istället ner mot badkarsbotten. Fan, aj. Fast inte ett sånt aj som aj som in i helvete, jag tror jag knäckte båda underarmarna, utan aj, det här kommer nog innebära ett par blåmärken.
Med Elliots hjälp lyckades han ta sig ovanför vattenytan igen och sedan drog han sig undan och lutade sig tillbaka mot badkarsväggen. Kanske var det bättre så, och definitivt säkrare, nu när Elliot visat sig vara... Allt annat än smidig? Hm... Säg inte det högt, Seb. Låter inte jättesnällt. Too soon, i alla fall.
”Om jag har gjort något kan vi väl prata om det istället för att du försöker mörda mig direkt?” sa han skämtsamt som svar på pojkvännens fråga. Men sedan insåg han att Elliot brukade vara ganska nojig om sånt där och tillade: ”Men jag är okej.”

Det sved i ögonen och munnen smakade tvål. Dessutom såg Elliot väldigt suddigt efter det lager skum som efter den lilla incidenten täckt överkroppen, även om det började försvinna bort. Han drog handflatorna över ansiktet och därefter genom håret. Tog bort det värsta.
”Meh”, svarade Elliot med de klassiska rosiga kinderna. Men samma leende som innan. ”Jag hade ju världens plan”, fortsatte han. Även om artonåringen givetvis inte tog den yngres första ord bokstavligt så hade det där med att följa upp med ett seriöst svar, varit precis rätt sätt att handla på. Annars hade Elliot definitivt börjat övertänka situationen. Nu slapp han det. Tack, Seb.
Att den yngre backade undan uppskattade Elliot dock inte alls, så han gled närmre igen. Denna gången med ett visst säkerhetstänk, då det uppenbarligen var nödvändigt. Håret hängde ner som slokande hundöron. Han satte sig i den yngres knä igen, just som tidigare. Att sitta kvar i andra änden? Totalt omöjligt.
”Kan du sluta va så jävla fin eller? Kan ju inte hålla mig borta”.

Att Seb hade tänkt ”better safe than sorry” verkade vara motsatsen till Elliots tankesätt. Han kom snabbt närmre igen, så nära de kunde komma varandra. Inte för att Seb klagade som så - men han var inte jättesugen på någon liknande olycka. Nej, faktiskt inte alls. Samtidigt var han sugen på Elliot, så... Suget efter Elliot vägde definitivt tyngre än rädslan för att få lite fler blåmärken.
”Har du fått skum i ögonen?” frågade han med höjda ögonbryn. Lät sina tummar närma sig Elliots ögon som förmodligen stängdes igen, och isåfall strök han tummarna över ögonlocken. ”För just nu ser jag ut som en... Snögubbe? Typ?”

Skum i ögonen hade han ju faktiskt fått. Men den yngre var ju fin, det hade han ju liksom sett andra gånger. Att påpeka det var väl inte helt nödvändigt dock så Elliot höll tyst om skummet. Blundade när fingrarna kom närmre ansiktet och njöt av hudkontakten. Visst hade de redan en hel del kontakt med tanke på att Elliot faktiskt satt på sin pojkvän. Men ändå. Desto mer, desto bättre.
Artonåringen tog båda sina egna händer och sträckte framför sig i blindo. Hittade direkt huvudet och vandrade sig ner till läpparna. Därefter lutade han sig framåt och kysste den yngre, innan han nafsade löst i den yngres underläpp. ”Mmm, snö”.

En mysig kyss i all ära, men ”mmm, snö”? Seb kunde inte hålla tillbaka ett skratt, trots att Elliot fortfarande var sådär jättenära. Mmm, snö var det bästa han någonsin hört. Det lät ju som om den äldre hade någon skitsjuk fetisch eller något!
”Vad i hela?” fick han tlllslut fram, mellan det klingande skrattet, i brist på andra ord att säga. Inte hade Elliot varit seriös? Nej, det var svårt att tyda - men kära nån, var någon någonsin seriös om man sa ’mmm, snö’? Seb hoppades i alla fall inte det - isåfall var det kanske några känslor som han nyss hade stampat sönder.

Sebastians skratt gjorde Elliot oerhört förvirrad till en början. Vad var det som var så roligt? Visst hade hans egna lilla kommentar varit på skoj och så men...va? Nej, den stora humorn i det hela var oklar. Han drog sig undan, backade bort och blängde skämtsamt på den yngre. Självklart var det ingen fetish eller så. Han hade ju bara spelat vidare på snögubbe- grejen. Krävdes det verkligen en förklaring?
”Meh, kom igen”, svarade han med en putande läpp och en glimt i ögat.

Som tur var blev Elliot inte kränkt av Sebs skrattande. Inte vad man kunde se, i alla fall. Puh, tur.
”Kom igen?” upprepade Seb frågande, men dock fortfarande skämtsamt. ”Blir du tänd på snögubbar...?” Han höjde retsamt på ena ögonbrynet innan han påbörjade ett försök att täcka överkroppen ordentligt med skum. Lutade sig därefter framåt, satte ner händerna på botten och kröp närmare Elliot, med ett ständigt flin på läpparna.

Åh nej, han skulle bli retad för det där länge, inte sant? Suck. Det var ju inte ens Elliot som börjat. Ingenting att sura för dock. Att retas var okej. Och tusen gånger bättre än dålig stämning.
”Om du identifierar dig som det så-”, artonåringen avbröt sig själv när han insåg vad den yngre höll på med. Och plötsigt befann sig ett skummonster ytterst nära. Herregud, tänk om någon hade sett dem där och då. Jösses.
”Seeeeb, det var ju du som började!”, gnällde Elliot och försökte, givetvis inte helt allvarligt, putta bort den yngre.

Det var väl tur att ingen kunde se dem där och då, ja, det var verkligen tur. Annars hade väl de (främst Seb) blivit stämplade som sjuka i huvudet och insatt på valfri institution eller något, typ. (Oh Seb, det där låter lite opassande på grund av något... Hm, korkskalle.)
"Vad gjorde jag?" frågade han, rent genuint, dock fortfarande med det där aningen dryga flinet kvar på läpparna. "Sa att jag såg ut som en snögubbe?" Han lät inte Elliot putta bort honom. Om det hade varit allvarliga puttningar hade han väl snällt dragit sig tillbaka till sin sida, men nu var det på skämt och det var roligt att retas.
"Det var väl inte jag som blev tänd på snö? Eller?"