Prs tippest & JustAFriend

Den yngre hade definitivt en poäng. Att prata om att en såg ut som en snögubbe när en var täckt av badskum var väl en rätt så normal sak att påpeka. Att däremot spela vidare på det var desto mindre normalt. Rollspela snögubbe - skolpojke. Nej herregud. Men det hade ju varit hundra procent på skämt. Nåväl, det var ju en skämtsam ton och tur var väl det. Elliot blängde iallafall rejält på den yngre. Inte schysst.
"Äh, låt mig va", svarade han och himlade med ögonen.
"Förresten så ber du basically om att bli neddragen igen", påpekade den grönögde och höjde menande ett ögonbryn.

Det där blängandet var ju underbart gulligt. Att vara stöddig och retsam lönade sig - i alla fall då. De där gröna ögonen såg kanske extra bra ut när de blängde? Hm, det bådade dock kanske inte så jättegott precis...
”Hotar du mig?” frågade han med samma jobbiga flin över läpparna som innan. Herregud Seb, du ser nog ut som ett rövhål. Eller i alla fall en väldigt irriterande person, vilket du faktiskt är. Oops. Men utan att fundera mer på det där greppade han tag om den äldres midja där under vattnet och drog sig lite närmre.
”Nu när jag är beredd på det är det inte ens lönt att försöka”, fortsatte han därefter. ”Pretty sure att jag är starkare än dig, El.”

"Kanske det", svarade han med samma sneda, leende och menande blick som tidigare. Jo, det hade väl varit ett förklätt hot. Fast ett förfärligt ofarligt och mesigt sådant. Lite som Elliot kände sig ibland.
När den yngres händer greppade tag om midjan stelnade Elliot dock till. Först för att det var ett rätt känsligt område på många sätt. Dels kom de ju varandra ännu närmre och avsaknaden av kläder blev om möjligt ännu med uppenbar. Sen så kom osäkerheten. Magen var ett enda stort komplex. Det kändes verkligen inte som att Sebastian dömde, men det klart tankarna fanns där ändå.
Men det var det där sista som fick något att hända inom artonåringen. Ögonen förändrades och han bara nickade försiktigt och långsamt. Seb var helt klart starkare. Det visste de båda två. Och Elliot var okej med det. Det var fakta och det var som det var. Men helt plötsligt kändes det inte längre lugnt inom Elliot. Det blev för påtagligt. Att den andre hade kunnat göra i princip vad som helst och den äldre hade inte haft en chans att stoppa det. Inte för att han trodde att Sebastian skulle skada honom. Verkligen verkligen inte. Men just där och då var inte personen över honom Sebastian. De befann sig inte längre i ett hotellrum. De var "hemma". I badrummet. Elliot och pappa. Pappa och Elliot. En mycket yngre Elliot. Elliot, fyra år. Som nyss busat och och skvätt vatten på sin pappa. Ett litet, oskyldigt bus. Som han inte hade avslutat vid första tillsägelsen. Det räcker nu, Elliot. Jag kan göra vad jag vill med dig, du har inte en chans, hade han sagt. Och hållit kring den lilla barnkroppen. Inte högljutt. Inte hårt. Nej, tyst. Kallt.
Och där var han i någon sekund tills att han slängdes tillbaks till hotellrummet. Badskummet. Sebastian. Inte pappan. Nej, det var ju lugnt. Säkert. Inget skulle hända. Helvete. Hur skulle han förklara det där? Det märktes kanske inte att han försvunnit iväg? Nej, det kanske gick att låtsas som ingenting. Då slapp han ju en förklaring.

Det var tydligt för till och med Sebastian att Elliot befann sig på ett annat ställe. Det kom alltså från en kille som ofta inte hade någon känsla alls för sinnesstämningar eller andra människors känslor. Till och med han kunde alltså se hur Elliots ögon förändrades, hur stämningen förändrades, och hur Elliot figurligt sett försvann därifrån. Lämnade badkaret, skummet, hotellet, Sebastian. Vad hade hänt? Det kändes som att den äldre blev stel. Och Seb... Berodde det på att han tagit tag i midjan? Hade han tagit för hårt? Det var ju inte alls hans mening. Han ville bara röra sin pojkväns midja. Eller var det orden? För om han skulle överanalysera dem nu i efterhand så skulle han också bli tvungen att erkänna för sig själv att det kanske inte lät jättemysigt. Jag är starkare än dig, El. Lät det som ett hot? Det var inte så han hade menat det. Varför sa han så ens?
Trots att man inte skulle kunna tro det lyckades detta virrvarr av tankar uppstå på bara några sekunder. Och efter dessa sekunder kunde Seb urskilja att Elliot var tillbaka. Tillbaka varifrån? Var fan hade de där tankarna tagit vägen? Åh, frustrationen över att inte förstå någonting om den äldre dök upp som smått.
I brist på några ord att säga, rädd att säga något fel igen, tittade han bara frågande på Elliot. Drog tillbaka sina händer, om det hade varit felet, och drog sig undan. Fan.

Nej, det där hade inte gått förbi obemärkt. Stämningen var förändrad och det kändes skit. Verkligen inte bra alls. Det var ju Elliots fel. Helt klart. Eller han kunde ju inte rå för det egentligen. Det var ju inget val att det förgångna gjorde sig påmint sådär. Speciellt inte i sådana här situationer. Att blanda ihop pojkvän och pappa var i princip det sista han ville. Den personen han kände sig säkrast med och den som till stor del förstört barndomen.
Vad skulle han svara? Sebastian hade visserligen inte ställt någon fråga men blicken var tydligt frågande och när den yngre drog sig undan högg det till i Elliots hjärta. Men vad fanns det ens att säga? Tja, en hel del men det var så svårt att veta vad som var värt att nämna. Och vad pojkvännen ens hade uppfattat.
”Dra- dra dig inte undan”, fick han osäkert fram. Satte sig ostadigt upp.

Sebastians ansiktsuttryck och blick blev om möjligt ännu mer frågande. "Dra dig inte undan"? Vad skulle han annars gjort? Det kändes som att Elliot förändrades i och med kroppskontakten - och orden förstås - och... Tja, då kändes väl en god lösning som att dra sig undan. Avlägsna problemet, also known as Sebastian Boyd.
Han ignorerade Elliots kommentar och gjorde raka motsatsen istället. Drog sig undan ännu mer och återgick till sin sida av badkaret. Han hade egentligen ingen aning om vad han hade gjort fel, absolut hade han gissningar, men om det var kroppskontakten eller orden som hade fuckat allting var han inte säker på. Kanske en kombination? Säkert. Hur som helst vågade han inte vara nära. Rädd för att göra mer fel.
"Care to explain?" frågade han tillslut, med rynkad panna och undrande ögon.

Sebastian verkade inte ha något intresse alls i att lyssna på Elliots lite beordran. Inte så konstigt egentligen, för den hade varit skum. Motsatsen till vad kroppsspråket hade visat. Kanske var det för det bästa att den andre drog sig undan. Fast det kändes inte så just då. Det numera ljumna vattnet kändes nästintill kallt. Efter de där tidsresorna blev det alltid så. Känslan stannade kvar ett tag. Kallt, tomt, otryggt och ensamt. Så närhet från pojkvännen var nog precis vad han behövde. Men det klart det var svårt att veta efter den tidigare reaktionen. Ingen av de två var ju tankeläsare.
Nej okej, det gick inte att låtsas som ingenting. Seså, Elliot. Framställ det hela på ett sätt som inte får Seb att bli typ rädd för dig. Som inte får dig själv att känna dig sinnessjuk. Som inte låter helt från vettet. Artonåringen blickade ner i skummet och bet sig i kinden.
”Ibland...när jag är i vissa situationer...”, började han tyst. Tog en liten paus innan han tog mod till sig att blicka upp. In i de mörka ögonen. ”...så typ kastas jag tillbaks till minnen. Alltså som att jag typ svävar iväg och återupplever något som hänt när jag var liten. Och jag kan verkligen inte styra det”, fortsatte han och bröt ögonkontakten igen. Av någon anledning kändes det skämmigt. Men mest av allt var det väl den där ihållande känslan som gnagde inombords.

Tystnad. Tystnad. Och sen ord. Tysta, till höres osäkra ord. Och oklars. I alla fall för Seb. Vissa situationer? Vad menades med det? Vad hade detta varit för situation i Elliots huvud? En flörtig eller hotfull situation? Förmodligen det sistnämnda. Helvete Seb! Klart som fan det var hotfullt för den äldre. Det där kroppsspråket och de där orden kunde väl knappast kombineras och uppfattas som något annat än hotfullt?!
Den tillfälliga ögonkontakten uppskattades. Att titta in i de gröna ögonen kändes säkrare - som att förståelsen för orden förbättrades. Men sedan försvann den säkerheten igen och då var Seb verkligen ute på villovägar igen.
”Vad var detta för ”situation”?” frågade han med tyst röst och drog upp händerna från under vattenytan för att göra små kaninöron.

Elliot svalde. Ja, vad hade det här varit? Det var ju ingen hotfull situation egentligen. Allt var ju på skoj. Herregud, han hade ju själv varit med. Och låtit sig blivit retad. Det var okej. Ändå kom minnena och ställde till det. Gjorde om stunden till något helt annat. Något som var som gjort att missförstås av någon annan. Typ en pojkvän.
”En med mig underst i ett badkarshörn...med en större, starkare person över mig...som påpekar att om han skulle vilja mig illa skulle jag inte ha...en chans”, svarade han och slutade nästan i en viskning. ”Jag trodde verkligen inte att du skulle skada mig. Min hjärna bara kopplar det till...Jag- nej, jag kan verkligen inte styra över det”.

Hur kom det sig att all skit i världen tycktes hända Elliot? Situationen som Elliot berättade om, deras situation ur hans perspektiv, om den nu hade fått honom att minnas något från sin barndom... Nej, vad i helvete. Hur var det möjligt för all skit att bara dras ditåt? Seb skakade smått på huvudet. Inte för att han förnekade någonting som Elliot sa - trots att hans perspektiv av saken självfallet inte var som Sebs eget perspektiv - men för att han inte kunde förstå världens jävlighet. Alkoholiserad mamma, hjärnspöken, bristande "vänner", ekonomiska problem... Nej, det där var fan inte rättvist. Och nu lät Seb med all förmodan riktigt barnslig, som kräver rättvisa i en värld som är så orättvis, men vad ska man göra? Vad ska man annars göra när den man älskar mest av allt i hela världen drar nitlott efter nitlott? Ska han bara acceptera den äldres mörka öde och tyst muttra "livet är orättvist, och sen så dör man" för sig själv? Nej, det kunde han inte förmå sig att göra. Lika lite som han kunde förmå sig att sitta kvar i det ljumna vattnet i badkaret. För hur var det egentligen passande? Om han kom nära igen - vem visste om Elliot skulle försvinna sådär igen? Badkar verkade inte vara upphovsmannen till den äldres bästa minnen precis, snarare tvärtom. Nej, Seb ville inte riskera ännu ett försvinnande och därför reste han sig upp. Drog på sig en av badrockarna innan han hoppade upp och satte sig på det stora handfatet.
"Det var inte så jag menade", mumlade han och tittade mot Elliots håll. Skulle han fråga om det han hade tänkt tillbaka på? Vem det hade varit som... Tja, hotat eller vad nu som hade hänt? Nej, han vågade inte göra det. Kanske skulle det bli för mycket. Istället tittade han på Elliot med en blick som förhoppningsvis förmedlade att "hey, jag undrar vad du tänkte på men vågar inte fråga, så snälla berätta?" men att ett par ögon skulle kunna förmedla ett sådant invecklat budskap var väl för mycket att önska.