Prs tippest & JustAFriend

Plötsligt satt Elliot ensam kvar i badkaret. I det vatten som i den stunden kändes iskallt. Nej, artonåringen ville inte heller stanna kvar däri, så han reste sig upp även han. Drog kvickt på sig en vit badrock även han. För de var okej att bara ta på, eller? Ja herregud, varför skulle de annars finnas där? Suck. Nåväl, Elliot drog ur proppen ur karet och ställde sig därefter någon meter ifrån den yngre. Det blev tyst. Han vågade sig på ögonkontakt igen. Även om den äldre fortfarande inte var någon tankeläsare så var han ju desto bättre på att läsa av rum och känslor. Och med tanke på tystnaden och vad som just hänt så var elefanten i rummet oavvislig.
”Jag skulle snart fylla fyra...”, började han osäkert. Orden var svåra att få ut. Tunga. Dammiga. ”Och han hade inte så bra tålamod med busande barn”, fortsatte han tvekande. Den där obehagskänslan hade inte försvunnit och blev definitivt inte bättre av att prata om det. Inte just då. Några andetag emellan först.
”Jag- jag har lite svårt att prata om det nu. Det känns liksom så verkligt just då och- jag kan kanske berätta sen istället? Kan vi-”. Elliot närmade sig Sebastian och greppade tag om hans händer innan han försökte få honom att hoppa ned och följa ut till sängen istället. ”bara mysa en liten stund först?”.

Elliot verkade förstå, men det där sa inte Seb så mycket. Bara att den där han... Tj, vem var det? Rimligtvis Elliots pappa - eller vad man nu skulle kalla honom - för det fanns väl egentligen fler kriterier som skulle uppfyllas för att kallas det än att bara ha gjort någon gravid? Right? Sebs pappa var ju en pappa. Trots att han inte var jättebra på det, men han hade ändå varit där. Han var fortfarande där. Mellan allt jobb och allting fanns han där. Elliots ”pappa” däremot? Han var fan inte där. Och det fanns inte hans mamma heller. Inte med huvudet i alla fall.
”Elliot...”, fick han ur sig när han märkte av pojkvännens försök att dra med honom ut ur badrummet. Förmodligen med sikte på sängen, med tanke på det där myset han pratade om. Men hur skulle Seb kunna mysa med Elliot nu? Nu när han var medveten om att han kunde framkalla sånna flashbacks? Fan, Seb, nu börjar du överanalysera dig själv igen...

Elliots plan, on det nu gick att kalla det så, verkade inte gå hem. Inte alls. Och det var förståeligt. Det var rätt ofta som Elliot bara försökte släppa allt jobbigt. Eller tja, hans barndom genomsyrades ju av hemskheter. Och det var väl det som gjorde att det kunde bli jobbigt att prata om. Eller i andra fall skapa distanser som gjorde att det gick att prata om lätt som en plätt, men så att han glömde bort att det kunde vara mer svårsmält för andra. Det var väl en kombination av de två som ägde rum i badrummet.
Elliot släppte inte taget om den andres händer, men slutade dra. Vågade sig på en ögonkontakt istället.
”Vad är det?”, frågade han tyst. Lät blicken vandra mellan de mörka ögonen.

Seb blickade ner på den äldre. Letade fram de gröna ögonen. Längdskillnaden som i vanliga fall var tydlig blev minst sagt övertydlig när han satt där uppe samtidigt som Elliot stod där nere, på golvet.
Men vadå, vad är det?, Elliot? Var inte det ganska självklart? Nej, okej Seb, han är ingen tankeläsare. Förvänta dig inte att någon annan ska förstå vad du vill när du knappt förstår dig på det själv. Sänk kraven, slopa förväntningarna.
”Påminner jag dig om honom?” frågade han. För det var väl inte uteslutet? Fine att det väl var situationen i sig som påmint Elliot om det där jobbiga men... Tänk så liknade de varandra? Eller så kanske de pratade likadant? Kanske hade de ett identiskt jävla rörelsemönster? Och om det nu var fallet, hur fan kunde Elliot någonsin vilja vara med Seb?!

Den yngre hade börjat övertänka, inte sant? Åh. Det var av denna anledning som Elliot inte hade berättat om det här innan. Av rädsla för att bli behandlad annorlunda. Som då, när han sett ut som ett skelett och Sebastian rört honom som om han vore en porslinsdocka. Han ville inte tillbaks dit.
”Nej”, svarade han direkt. Skakade på huvudet. ”Eller att du är längre och starkare. Men inget annat”, fortsatte han. För det kanske krävde en förklaring trots det tydliga svaret.
”Jag är inte rädd när jag är med dig- ni är varandras motsatser”.

Längre och starkare. Var det verkligen allt? Seb försökte tro på den äldre. Försökte hitta tillbaka till tilliten. Men längre och starkare. Det var ju många som var längre och starkare än Elliot, det var inte bara du Seb. Seså, ingen fara. Han är inte rädd för dig. Skärp dig. Han fick en flashback - det kommer inte hända igen, för ni är inte lika, okej?
Men vad skulle han göra om det hände igen? Då var det väl ändå fel på honom? Då var det väl uppenbart att han visst betedde sig som eller liknade personen Elliot tänkt tillbaka på? Right? Fan. Sluta övertänk. Elliot sa att han inte är rädd när han är med dig Seb. Acceptera det. Ta det som det kommer. Men bete dig normalt, för fan.
”Okej”, mumlade han till svar efter att ha funderat i några sekunder för länge. För att kompensera för betänketiden, för överanalyserandet, hoppade han ner från handfatet och placerade en varm kyss på den äldres läppar. Såja, nu var i alla fall inte längdskillnaden så värst extrem längre.

Tystnaden skrek. Talade tydligare än ord. Den yngre övertänkte igen. Helt klart. Och det var inte konstigt men det betydde inte att det kändes bra. Kyssen lindrade känslan inombords en del men den försvann inte helt. Dumma flashbacks. Dumma trauman. Dumma Elliot.
Han besvarade dock kyssen. Närheten var liksom behövd. Verkligen. Och Sebastians kyssar var i princip alltid välkomna. Pojkvännen krävde tyst en förklaring, va? Elliot tolkade det så.
”Det var min pappa, Sebastian”.

Nja, krävde han egentligen en förklaring? Inte just då. Men det betydde inte att Elliots ytterligare förklaring var ovälkommen - för att få det bekräftat att det indeed handlade om hans pappa var skönt. Eller nej, inte skönt, för det gjorde honom arg, men... Då behövde han inte spekulera. Inte för att han hade behövt spekulera innan heller men Seb var Seb och spekulationer var svåra att avstå ifrån.
”Figured”, svarade han tyst och fortsatte att kröka på nacken så att hans panna skulle kunna möta Elliots. Rösten var förhållandevis lugn - i alla fall om man skulle jämföra med virrvarret av känslor inombords. Mestadels arg, för livets lotteri hade skitit ner Elliot helt och hållet, men också ledsen. Såklart. Och sen blev han arg på sig själv - inte bara för att han framkallat de där minnena, men också för att han hade klagat på sin egen pappa inför Elliot.
”Förlåt för att jag påminde dig om... honom.”

Okej, det hade kanske varit uppenbart. Onödigt att förtydliga. Fast samtidigt så tycktes de ju missförstå varandra konstant, så kanske var det inte konstigt att Elliot varit osäker.
Panna mot panna kändes också bra. Närhet det med. Bra sorts närhet.
”Det är inte ditt fel”, svarade han i samma ton. Och det var ju sant. För Sebastian kunde ju inte veta. Eller rå för det. Dessutom var det ett betydligt sannare svar än typ ’det gör inget’ eller något annat elliotigt nonsens. För det var långt ifrån mysigt att uppleva såntdör en bara ville glömma bort, igen.

Det är inte ditt fel, sa Elliot. Och det stämde kanske. Seb var inte hundra procent övertygad. Han hade ju uppenbarligen gjort någonting fel - betett sig oacceptabelt - för att det skulle framkalla sådana minnen hos pojkvännen. Men Elliot verkade inte vilja dra i det mer än de redan gjort och då ville inte Seb heller göra det. Orka tjafsa om att han är en dålig person, liksom. Det visste väl de båda redan om vid det här laget.
Trots att han skulle vilja stå kvar sådär i all evighet, med pannan mot Elliots, så skrek hans nacke till. Vägrade att bli misshandlad på det sättet i en enda sekund till. Han blev tvungen att räta på sig och sträcka ut nacken igen. Helsike, vad mycket stryk hans nacke hade fått stå ut med sen han träffade Elliot. Han tog sig aningen besvärat för nacken och lät ett litet leende växa fram över läpparna.
”Du får börja använda klackar eller gå runt med en pall eller något...”, mumlade han skämtsamt, aningen rädd för att det där med längdskillnaden skulle freaka ut Elliot igen. Det hade ju varit katastrof.