Prs tippest & JustAFriend

Elliots läppar vandrade över den yngres nacke. Vanliga kyssar var nog vad han egentligen föredrog men det kändes ändå rätt med omväxling och förhoppningvis hade inte heller Seb något emot det.
’Du är så jävla bra’. Var det verkligen sant. Fast okej, vad sa vi om de där tankebanorna, Elliot? Nej precis. Bort med dem. Om det där var den yngres sätt att be Elliot att sluta så var det jäkligt missvisande. Så han fortsatte kyssandet. Vandrade fram till halsen om sedan bakåt igen. Hmm, det där med att vanliga kyssar var bäst kanske inte var så säkert längre. Det här var...bra. Det kändes bra. Spännande. Fint.
”Hmm?”, fick han fram mellan kyssandet. Fick hålla tillbaks ett litet stön. En hand på vardera sida om den yngres överkropp. Som stöd liksom. ”Du är bättre”.

Men det var väl nästan omänskligt att kunna njuta så mycket bara på grund av några läppar. I och för sig var det inte ”bara” några läppar, för det var Elliots och de var jäkligt speciella, men ändå. Lite bisarrt ändå, väl? Att ett par läppar kunde ge honom rysningar genom kroppen hur enkelt som helst.
När han fick tillfälle för det slog han dock runt och la sig på rygg. Äntligen kunde han blicka in i de gröna ögonen igen.
”Omöjligt”, svarade han tyst. Och det var sant. Att vara bättre än Elliot var omöjligt. Sjukt omöjligt.
”Men”, fortsatte han en dryg sekund senare. Blickade menande ner mot, eh, sydligare regioner innan han mötte upp de gröna ögonen igen. ”...vi kanske ska chilla lite.”

Plötsligt hade Seb vänt sig på rygg. Vilket var rätt imponerande med en man(om det nu gick att räkna honom som det. Han var ju arton liksom) på ryggen. Fast tja, Elliot var ju inte den största. Aja. Även om nackkyssandet inte direkt varit en dålig sysselsättning, så var det trevligt med ögonkontakt.
Omöjligt? Nej, det höll Elliot verkligen inte med om. Men istället för att starta ett sånt där ordkrig sände han bara iväg en ytterst menande(med en blink i ögat of course) blick i den yngres riktning.
Chilla? Hade han blivit för på? För mycket? För upphetsad? Troligtvis. Han blickade ner mot...aa, nedåt. Borde väl förstått, men tankarna var inte riktigt där just då. Nåväl, ögonen fann sin väg upp nästan direkt.
”Ja...öh, okej”, mumlade han och gled ner bredvid den yngre istället. Fortfarande nära, men inte på. Kanske mer lagom?

Dog stämningen där eller var det bara Sebs hjärna som överreagerade? Förhoppningsvis var det de sistnämnda. För att lyckas döda stämningen en gång till var ju inte... hm, optimalt? Nej, långt ifrån. Men nu var de ju ändå nära och det dög. I alla fall för Seb. Och det borde duga för Elliot också för om han mot all förmodan blev sur för att Seb inte ville ligga var det ju något fel på honom. Strunt samma Seb, du vet att han inte blir sur. Förhoppningsvis. För kanske uppfattades Seb som jäkligt velig nu när det väl egentligen var han som tagit initiativ till intimiteten och allting. Äh, egentligen så skulle han väl bara kunna ta sig i kragen och bara göra det, men det var jobbigt. Och påfrestande. Det skulle väl få bli ett framtida projekt.
”Är det lugnt?” frågade han och sökte efter ögonkontakt ifall den tidigare brutits.

Elliot mötte Sebastians blick igen. Ett undvikande skulle nog bara leda till dumma missförstånd. Och det kändes onödigt. Väldigt onödigt. Hade han blivit besviken? Ja, det hade nog ändå. Men sur? Nej. Fine att han var rätt upphetsad just då, men han var ingen douchebag.
”Det klart”, svarade han lugnt och log ett snett litet leende. Genuint. Självklart var det okej. Han pillade bort en hårtest från den yngres panna och lutade därefter närmre. Pressade mjukt läpparna mot Sebastians tunna, för att sedan dra sig undan igen.
”Jag älskar dig”, mumlade han leendes. Lät tummen stryka över den andres kind. ”Älskar dig, älskar dig, älskar dig”.

Andas ut Seb. Det var självklart att Elliot inte skulle bli arg på dig för något sånt patetiskt. Han var för bra för det. Det verkade omöjligt för den äldre att någonsin sjunka så lågt. Det visste du ju, Seb. Varför tveka? Varför oroa dig i onödan? Du kan lita på Elliot. Du kan lita på att han är en bra pojkvän som respekterar dig.
”Jag älskar dig mer”, mumlade han och slöt ögonen när Elliots tumme kom i kontakt med kinden. Åh, han hade det allt för bra. Hur hade just han haft sån tur att få ligga med Elliot Parker såhär, i en säng i ett fint hotellrum? Åh. ”Och försök inte ens protestera.”

Det där var ju verkligen inte sant, vilket var något de diskuterat många gånger tidigare. Inte för att Elliot inte kände sig älskad - för det gjorde han. Verkligen. Han och Sebastian hörde ju ihop. Den yngre hade ju stannat kvar trots alla veckor som den äldre varit inlagd. Funnits där trots alla hjärnspöken som hela tiden ville förstöra. Om känslorna inte varit äkta hade det väl varit på ett annat sätt? Då hade det väl inte varit värt att vänta? Nej, precis. Börja inte överanalysera nu, Elliot.
”Inte rättvist”, svarade han och putade skämtsamt med läppen.

Seb blickade mot den äldres putande läpp och kunde inte förmå sig själv att inte le. Nej, det där leendet tvingade sig på de tunna läpparna. Känslan av att inte kunna hålla tillbaka ett leende - Gud, var det den som definierade riktig lycka? Kanske var det inte så simpelt egentligen. Seb hade däremot en tendens att vilja simplifiera saker och ting. Inte för att det här spelade någon roll. Lycka var en subjektiv grej.
”Ingen sa att det här skulle vara rättvist”, mumlade han till svar och lät tummen stryka över den äldres oemotståndliga, putande läpp.

Hur mycket var klockan? Elliot hade i princip ingen aning. Middagen var ju avklarad och ett bad hade ju också hunnits med. Ögonlocken började irriterande nog bli tunga. Men troligtvis var det ett bra tag kvar tills midnatt. Herregud, om det här sömnmönstret skulle fortsätta hur skulle Elliot 80 år då vara? Snacka om trött. Kul att leva med osv. Fast okej, njut istället av nuet. Sebastian älskar dig oavsett. Du har anledningar att vara trött. Seså.
Så istället för att dra sig undan och ifrågasätta sin existens, stannade artonåringen där han var. Blickade in i den yngres mörka ögon. Njöt av hur dennes tumme strök över läpparna. Log åt orden. Var det ens tillåtet att ha det såhär bra?

Nej, klockan var inte så mycket. Seb var inte så värst trött. Trots allt hade de ju faktiskt sovit en stund för inte så längesen. Men att Elliots energinivå var lägre än hans egen, tja, det hade väl sina skäl. Seb tyckte liksom inte illa om den äldre bara för att han blev trött tidigare än vad Seb blev. Visst var han inte jätteförtjust i det, för de hade ju inte all tid i världen att umgås, men trötthet var ju ingenting man kunde rå för. Hur som helst märkte Seb knappt av att Elliot började bli trött. Nej, även fast fokuset låg på de gröna ögonen (och läpparna) märkte han inte av det. Nåväl. Han skulle väl snart få reda på det ändå.