Prs tippest & JustAFriend

Den tidigare powernapen hade Elliot i princip glömt bort. Eller inte Elliot, för det hade ju varit mysigt och så. Kroppen däremot, den blev aldrig nöjd. Kroppen och sinnet tycktes behöva all vila de kunde få. Betydligt mer än vad Elliot var redo att ge. Det gick ju dock inte att ignorera rop på sömn alltför länge. Ett tag till gick det dock absolut. Dessutom behövde han få i sig något kvällsmål innan drömmarna tog över. Detta behövde ju som sagt gå bra och då gick fusk med matschemat minsann inte för sig.
Elliot lät händerna leta sig runt den yngres överkropp.
”Gud vad glad jag är att du glömde teckningen i bildsalen den där dagen”, sade han. Ja, tänk om Sebastian haft ett bättre minne. Katastrof.

Ett svagt leende tog över hans tunna läppar. Just det. Det var den där teckningen som hade fått honom att cykla tillbaka till bildsalen. Den där teckningen som han förbarmat sig över så mycket. För i början, trots att han hade varit jättekär i Elliot, så önskade han ju att han aldrig hade träffat honom den där kvällen i bildsalen. Åh, vilken storm av känslor det hade varit. Skuldkänslor, kärlek, ilska... Arg på sig själv, mest. Lite arg på att Elliot hade gjort något sånt där i skolan, i princip öppet för vem som helst att se. Öppet för Seb att se. Och visst hade det varit själviskt att tänka så men han kunde inte hjälpa det. Bleh, tur att det grövsta virrvarret av känslor hade försvunnit. Nu hade han i alla fall lyckats bestämma sig för att han skulle finnas vid Elliots sida. Vara ett stöd, en distraktion, vad som helst.
"Mm", hummade han och drog tillbaka sin hand. Bröt dock inte av ögonkontakten. "Fyfan vad kaos den kvällen var."

Kaos var en bra beskrivning av kvällen i bildsalen. Det var svårt att beskriva på något annat sätt. Att de låg här, på ett hotellrum, som ett par, var något utav ett mirakel. Om någon hade sagt till Elliot någon vecka innan allt det där, att det skulle bli såhär, då hade han inte trott på den personen alls. Självklart inte. Han var ju inte ens ute ur garderoben. Och definitivt inte bärandes på tanken att han någonsin skulle få känna sig älskad. Inte på det sättet i alla fall.
”Ja, tror fortfarande inte jag vet exakt vad som hände det där dygnet. Allt var ju berg- och dalbana”, instämde den äldre. Ögonkontakt, förstås.

Berg- och dalbana var en rimlig term att använda sig av i detta fallet. Berg- och dalbana var ett rimligt begrepp att använda kring Elliot och Sebastians förhållande rent generellt. Fast det skulle väl inte alltid vara så? De skulle väl växa upp, sluta vara osäkra, vara mer ärliga och så skulle allt det där lösa sig? Eller hur?
”Du kan glömma bort hela mig från den kvällen”, mumlade han och vände upp blicken en aning, mot den äldres lockar. ”...och typ dagen efter.” Mm, ja. Han skämdes ju över sitt agerande. Ångrade han kyssen? På vissa sätt, ja, men på andra, gud nej. Men något han definitivt ångrade var hur han agerade kring kyssen och allting. Röv-hål. Usch.

Glömma bort? Elliot blickade frågande tillbaks på pojkvännen, även om ögonkontakten nu var bruten. Just det där med bruten ögonkontakt var ju ofta ett tydligt tecken från de bådas sidor. Något som inte stämde. Men Elliot kunde inte förstå vad det var den här gången. Sebastian hade ju hämtat saker att tvätta såret med och skjutsat hem honom och kramat om honom morgonen därpå och...ja, massor med saker. Och troligtvis var ju kyssen startskottet för allt, även om den andre hade hanterat det hela...mindre bra. Egentligen hade de båda två hanterat det mesta ’mindre bra’, men troligtvis hade Elliot förträngt de bitarna.
”Varför då? Du var ju...bra”, svarade han och drog tillbaks armarna. Att agera koala var inte optimalt samtidigt som en pratade. Han drog sig dock inte undan speciellt många centimeter. Nej, närhet var ju underbart. Ena handen letade sig upp till den yngres mörka lockar.

Han rynkade en aning på pannan och blickade skeptiskt in i pojkvännens gröna ögon. Trots att han var medveten om att det var enkelt att bli självkritisk hade han svårt att föreställa sig att någon annan skulle noterat hans uppförande som ”bra”. Egentligen hade väl det mesta varit bra, men kyssen och den plötsliga kylan efteråt, plus ignorerandet av skriken från Elliots hus, mörkade ju ner hela bilden av kvällen. Det var väl inte konstigt? Han fick ju både skuldkänslor för kyssen men också för att han ignorerat skrik och sedan sett Elliot dyka upp med en blåtira dagen därpå.
”Mm nej, lägg av”, svarade han och skakade på huvudet, fortfarande med den där skeptiska blicken i ögonen.

Lägga av? Elliot var inte säker på hur han skulle göra det. Det som hade sagts var ju sant i den äldres ögon. Eller tja, kanske sanning med modifikation, men ändå. Det där med slaget kom han knappt ihåg, utan det värsta minnet från det där dygnet var helt ärligt det där efter kyssen. Att det som hänt helt plötsligt skulle stoppas undan. Gömmas. Helt klart inte definitionen av bra. I övrigt var det väl ändå okej för en sextonårig, förvirrad pojke som bara ville hämta sin teckning men istället möttes av...Elliot. Kaoset.
”Du hade gärna fått skippa biten där du inte ville ha mig, men annars är det snarare du som borde försöka glömma mig. Jag vill iallafall inte glömma dig. Någonsin”, sade han lite tystare än vanlig samtalston. Fingrarna som tidigare hade pillat runt i Sebastians hår, vandrade istället ned till ena kinden.

Den skeptiska blicken försvann långsamt. En viss skepticism kunde fortfarande gå att skymta, djupt inne i de bruna ögonen, men det grövsta var definitivt borta. Elliots ord fick honom att smälta en aning. Det var svårt att vara skeptisk då. ”Jag vill i alla fall inte glömma dig. Någonsin.” Gick det att vara finare? Nej, det var omöjligt. Och visst hoppades han att pojkvännen verkligen menade de orden också, men just då var det inte huvudsaken. Huvudsaken för Seb just då var bara orden. Det var fint att höra så fina ord. Men att smälta ihop till en liten pöl av kärlek kändes lite väl fånigt, särskilt då han nyss varit hur skeptisk som helst, så han stretade emot.
”Jag ville visst ha dig”, mumlade han till svar och la sin hand ovanpå Elliots.

Orden verkade ha övertalat den yngre till viss del i alla fall. Vilket definitivt var positivt. Blicken som mjuknade. Och framför allt att Sebastian kanske hade ändrat tankar kring sig själv. Kanske var lite mer förlåtande. Förhoppningsvis. Även om det bara var tillfälligt.
Även om pojkvännens ord värmde så kunde inte Elliot låta bli att bli lite ifrågasättande. Det hade verkligen inte känts sådär då, även om Sebastian säkert talade sanning.
”Mm kanske, men du vet vad jag menar. Jag är glad att du ändrade dig i alla fall”, svarade den äldre lika tyst som innan. Ett svagt leende på läpparna. Hand mot hand. Hud mot hud.

”Jag ville bara göra det jag trodde var rätt”, sa han. Försvarade sig själv, trots att det nog egentligen inte behövdes. Det fanns ju inte några som helst tecken, inga som Seb uppfattade, att Elliot attackerade honom. Ville få honom att må dåligt över sitt agerande. Nej, det var bara Seb som mådde dåligt bara över att tänka på det. Det var Seb som helt sonika kände ett behov av att försvara sig själv.
”Du får inte tro något annat, El”, fortsatte han sedan. Fortfarande som försvar. Men med mjuk röst, precis som innan. Det där försvaret kom inte ut med en kall, kantig och mekanisk ton som försvar ibland brukade göra. Nej, Sebs försvar kom ut med en mjuk röst.