Prs tippest & JustAFriend

Nej, något försvar behövdes egentligen inte. Däremot gjorde de där orden viss nytta. De hjälpte nämligen Elliot att förstå. Sådär på djupet. Att Sebastian inte hade ”lämnat” honom för att han ville, utan för att han kände att det var det enda rätta alternativet. Nu var det fortfarande svårt för hela Elliot att förstå. Han hade trots allt blivit väldigt ledsen och sårad. Men det var en bra bit på vägen i alla fall. Att höra förklaringen flera gånger. Fast det där minnet var ändå jobbigt att gräva i. De där veckorna efter.
”Jag tror dig”, svarade Elliot sanningsenligt och nickade. Därefter lät han även den andra handen finna sin väg upp till pojkvännens andra kind. Lutade sig närmre. Och pressade slutligen sina egna läppar mot den andres, tunnare. ”Men nu har du hittat det som verkligen var rätt, hmm?”, fortsatte han mumlandes därefter.

Bra. Elliot trodde inte att det där var någon efterkonstruktion. Annars hade Seb inte haft någon aning om hur han skulle övertygat honom om att han faktiskt talade sanning. Sebs tankegångar från den tiden var ju svåra att reda ut och ännu svårare att sätta ord på och förklara. Men nu behövdes det inte. Istället fick han en kyss. En lättsam kyss. Gulligull-kyss. Likväl en kyss, som han mjukt besvarade.
”Jag har hittat det som är bäst för mig i alla fall”, svarade han efter att Elliot dragit sig undan och återigen öppnat munnen. För det var sant. Han hade hittat det som var bäst för sig själv. Hur skulle han veta vad som var bäst för Elliot? Dessutom hade han en dålig känsla av att Elliot egentligen behövde någon bättre. Någon annan. Smartare. Mer empatisk. Men det behövde han ju inte säga högt - nej, han behövde ju inte plantera idéer i pojkvännens huvud.

Kom igen, vadå ”bäst för mig”? Alltså, det var ju rätt på sätt och vis eftersom den yngre inte var någon tankeläsare(vad Elliot visste i alla fall). Men samtidigt tyckte sig Elliot snappa upp en mindre positiv stämning. Eller tankeström. Ett missförstånd på g? Svårt att veta. I förebyggande syfte bestämde sig Elliot för att förtydliga hans ståndpunkt om pojkvännen nu tvivlade eller något annat dumt.
”Och du är den bästa för mig. Den enda för mig”, svarade han därför allvarligare än innan.

Varför tänkte han på Elijah? Sluta, Seb. Men det gick ju inte bara att sluta sådär. För Seb och Elijah var ju ganska lika - det var ett faktum som var svårt att ignorera - och skillnaden var att Elijah var länge än Seb. Vilket fånigt nog gjorde honom lite osäker på sig själv. Elijah kändes som ett större hot bara för att han var några centimetrar längre än Seb. Herregud, hör du hur patetiskt det där låter Seb?! Men, till hans försvar, var det ju inte bara längden som gnagde. Att Elijah också hade någon slags ätstörning gjorde det definitivt enklare för honom än för Seb att förstå sig på Elliots tankegångar. Blä. Blä blä blä. Tänk inte såhär Seb. Lyssna på Elliot istället.
”Du kanske inte ska säga för mycket”, svarade Seb, skämtsamt, och blinkade lätt med ena ögat. Seriös underton? Ja, men ytterst diskret.

”Säg inte så”, mumlade den äldre till svar och lät ena handen falla ned igen. Även om den seriösa undertonen var ytterst diskret, snappade Elliot upp det. Inte tankarna om Elijah och det där såklart, men osäkerheten. Kanske var det bara en fortsättning på den tidigare känningen om att något inte stod helt rätt till. Att fråga kändes dock lite fel. En del tankar var väl meningen att få ha ifred liksom. Men det gjorde det också svårare att förstå. Och öppenhet och frågor tycktes vara det enda som löste deras problem. Hmm, denna ständiga balansgång sög verkligen.
Något annat som sög var tröttheten som blev mer och mer påtaglig för varje sekund. Dessutom hade Elliot ett strikt matschema att följa. Han hade tillstånd att välja lite vad som just denna helgen, men inget mål fick hoppas över. Vilket innebar att han skulle behöva äta något mer innan sömnen tog över. Och då skulle han behöva be Sebastian om pengar ooooch troligtvis gå ut eller ned till receptionen, vilket skulle medföra ett behov av att klä på sig. Åhhh, varför var livet så krångligt?

Hade Elliot märkt av allvaret? Egentligen var det väl inte så konstigt. Elliot kände ju honom. Dessutom verkade den äldre vara bra på att läsa av människor. En fin egenskap som Seb dock ogillade ibland. Typ nu. För den där seriösa undertonen skulle ju inte märkts av. Men nej, såklart inte. Såklart skulle Elliot snappa upp det.
”Det var bara ett skämt”, mumlade han tillbaks. Lögn, ja, uppenbarligen. Hindrade det någonsin Seb från att ljuga? Knappast. ”Man får skämta.”

Det där var svårt att tro på. Visst hade kommentaren framställts som ett skämt, men Elliot såg ingen humor i det. Dessutom var det oerhört svårt att tro på den yngre. Vid det här laget kände de ju varandra bra. Tillräckligt bra för att, åtminstone ofta, genomskåda lögner.
”Mm, kanske det”, muttrade Elliot till svar. Varför var det ens en jobbig sak? Troligtvis för att det faktiskt kunde hända. Att Elbastian tog slut. Fast nej, det fick ju bara inte hända. Det skulle aldrig få hända. Nej, absolut inte. (Fast faktumet kvarstod. Det var ju det där som gjorde det jobbigt att höra. Det var jobbigt att tänka på. För nära en potentiell framtid. Tänk om det där var Sebastians skeva sätt att varna om ett breakup? Tänk så skulle den yngre smyga sig ut på natten och lämna Elliot ensam. För evigt. Fast åhhh, allt detta var ju förbjudna tankar. Snacka om trust issues.

Var det dålig stämning som började kännas i luften? Seb anade det. Dålig stämning som han själv dessutom hade orakat. Orsakat genom sitt ”skämt”. Bleh. Onödigt, Seb. Så satans onödigt. Bara för att du har dumma tankar i din lilla, lilla hjärna behöver du inte ta upp dem. Hur ska det vara så svårt att hålla sig till det? Herregud.
”Snälla skratta”, mumlade han skämtsamt i ett försök att rädda stämningen. ”Du kan väl låtsas att jag är rolig?” Han blickade in i de gröna ögonen som hastigast innan han närmade sig pojkvännen. Attackerade halsen med pussar innan han lät sig lägga armarna kring honom och klängde sig fast likt en koala.

Den dåliga stämningen var definitivt Elliots fel. Eller egentligen bådas. Seb hade ju dragit det kanske inte jättegenomtänkta skämtet, och Elliot hade reagerat överdrivet. Hmm, familjeprojekt. Även om ”skämtet” inte hade varit roligt någonstans var det dock något som en borde klara av. Ja, detta var helt klart Elliots fel.
Det där klängandet och blicken fick dock hjärtat att smälta totalt. Ovant helt klart, men bra. Det var ju Elliot som var koalan i relationen. Kyssarna längs med halsen gjorde att ett fnitter, följt av ett leende, trängde sig fram ur den äldre. Han slingrade armarna kring pojkvännen och lutade huvudet mot den andres. Några ord behövdes väl inte?

Okej, inget svar. Om det inte vore för Elliots leende och fnitter hade det nog varit oroväckande. Seb kände i alla fall nu att stämningen lättats och att det inte längre var någon fara att irritation eller liknande skulle blossa upp mellan dem. Härligt. Duckade en jobbig situation genom en pussattack. Smart, Seb. Dessutom var det inte bara smart, men också härligt att känna pojkvännens mjuka hud mot sina tunna läppar. Win-win. Tystnaden kändes också ganska okej. Seb började som vanligt pilla med Elliots kastanjebruna lockar. Lockarna som var så mycket finare, lockigare och bättre än hans egna.
”Har du funderat på att bleka håret någon gång?” frågade han efter en stunds tystnad, apropå ingenting.