Prs tippest & JustAFriend

Om Seb var förvånad var nog Elliot det dubbla. Han visste helt ärligt inte vad som hade hänt med honom. Detta kunde väl nästan räknas in i kategorin ’dirty talk’. Något som Elliot tidigare varit mil ifrån. Var det för att han började bli mer bekväm med den yngre? Liksom på ett djupare plan. Kanske för att de legat några gånger vid det här laget och osäkerheten hade lagt sig en aning. Nej, Elliot visste inte. Troligtvis en kombination av en massa olika saker. Förhoppningsvis blev det inte stelt eller något som gjorde den yngre obekväm. Det verkade inte så. Sebastian såg bara lite förvånad ut, precis som innan, och det var väl okej.
Full? Verkligen inte. Och i Elliots värld var ordet ”full” absolut inte kopplat till något positivt. Men istället för att gräva ned sig i en massa minnen igen, lyckades han trycka bort ordet och fokusera på vad den andre sysslade med istället. Rodnaden blev värre av kommentaren och andetagen som kom närmre ansiktet. Leendet kvarstod.
”Äh, låt mig va”, svarade han skämtsamt. Och undvikande. För nej, det där var definitivt inget svar på vad som hade hänt med honom men Elliot visste ju ärligt inte så what to do?
För att undvika granskningen gosade han istället ned ansiktet intill den yngres hals.

Att Elliot avstod från att svara på Sebs fråga var ingenting han brydde sig jättemycket om. Det var ju ingen fullständig personlighetsförändring, liksom, bara en lite snävare sväng än vad Seb hade förväntat sig. Det var definitivt okej. Seb gillade det. Inte för att det inte hade varit okej om han inte hade tyckt om det, men oh well. Seb hade absolut ingenting emot det.
Sedan kom Elliots ansikte och grottade in sig vid halsen, vilket uppenbarligen kändes uppenbart, men samtidigt kunde Seb inte längre förneka att röksuget började krypa sig på. Det hade bubblat under ytan en stund. Hanterbart då, inte lika hanterbart nu.
”Är du trött?” frågade han, för att undersöka ifall möjligheten att smyga ut fanns.

Fanns det ett värre tillfälle för ett röksug att kicka in? Jo, det fanns det nog men detta var ändå långt ifrån ett bra läge. Elliot var lyckligt ovetandes om vad som frammanat frågan. Det var ju inte lätt att sluta röka. Och den yngre hade gjort framsteg(väl?). Men alla jobbiga associationer och den där äckliga lukten försvann ju inte bara sådär.
”Mm”, mumlade han intill Sebastians hals. Och det där var ju sanning. På samma sätt som den yngres röksug började bli mindre hanterbart, blev Elliot trötthet snart omöjlig att kämpa emot. Han drog sig undan för att mjukt pressa sina läppar mot det yngres. Och därefter lade han ned huvudet på kudden intill. Fortfarande nära, såklart. ”Men jag vill inte somna ifrån dig”.

Toppen. Eller tja, kanske inte så toppen egentligen. Om Elliot skulle sova nu innebar det kortare tid för dem att umgås. Fast om de somnade nu skulle de kunna vakna tidigare imorgon och då... Ja, tiden att umgås blev ju lika lång oavsett när de somnade. Det var ingen fara att Elliot var trött och verkade vilja somna. Dessutom var Seb tvungen att röka, så det var ändå bra timing.
”Mm, men jag är här bredvid när du vaknar”, mumlade han till svar och strök handen över pojkvännens kind.

Elliot ville inte vara tråkig. Vara trött hela tiden. Det var inte den mest attraktiva egenskapen liksom. Somna ifrån sin partner jämnt och ständigt. Något som artonåringen visserligen inte gjorde så ofta som han målade upp för sig själv, men som hade hänt ett par gånger. Just denna kväll var det till viss del till och med bra med tanke på den yngres behov av att smyga iväg en stund. Något som annars helt klart hade förstört stämningen. Men Elliot visste ju inte det. Så därför fortsatte han istället att kämpa mot sömnen. Hålla ögonlocken öppna åtminstone ett tag till.
”Då längtar jag till dess”, mumlade han leendes till svar. Ja, det fanns inget bättre sätt att vakna på. Intill den yngre. Ensamma.
Fast just det. Tänderna var inte borstade. Badrocken var på. Nej, det där behövde fixas först.
”Ska borsta tänderna först bara”, fortsatte den äldre och reste sig upp. Och om han inte blev stoppad befann han sig strax därefter i badrummet, men dörren öppen.

Borsta tänderna? Risken fanns ju att den lilla resan till badrummet skulle putta upp energinivån. Då blev Elliots sömn ännu längre bort och Sebs nikotinberoende skulle få spel. Spel! Men vad skulle han göra? Det gick inte att hindra Elliot, en tekniskt sett vuxen man, från att borsta sina tänder. Eller jo, det var klart att han kunde - men det var inte rimligt att göra det.

Sebs inre resonemang resulterade i alla fall i att Elliot tassade iväg till badrummet. Han fäste sina mörka ögon i den äldres blygsamma ryggtavla. Borsta tänderna. Ingen dum idé. Kanske timingen för det. Men ändå. Om nu Elliot ändå skulle borsta tänderna kunde väl Seb också göra det. Därför reste han sig upp ur sängen efter att ha dröjt kvar en liten stund, och tassade sedan in i badrummet. Plockade upp tandborsten och tandkrämen ur necessären. Började borsta tänderna och lät den lediga handen börja pilla med Elliots lockar, av ren rastlöshet.

Upp med tandborsten. Skölja med vatten. Sen på med tandkräm. Den ordningen. Ingen annan. Nej, då sköljde man ju bort allt.
Borsta borsta borsta. Och snart var artonåringen inte längre ensam i badrummet. Den vackraste personen på jorden(enligt Elliot) skymtade fram bakom Elliots fågelbo. Och fingrarna som pillade med håret...åh, vad underbart. Elliot lutade bakhuvudet mot den andres ena axel och stod troligtvis så tills det var dags att spotta ut. Och när det var dags för det var det helt enkelt det han gjorde. Ja, Sebastian hade dessvärre rätt i att en inte direkt blev tröttare av att gå runt, snarare tvärtom. Tröttheten var dock inte borta, nej den fanns fortfarande nära till hands.
”Ska vi ställa väckarklocka tills imorgon?”, frågade han med ryggen lutad mot dörrkarmen och blicken fäst på den yngre. Egentligen fanns det ingen större anledning till det, för de hade inte bråttom och Elliot sov sällan längre än till typ nio, men ändå. Värt att fråga, vem visste vad pojkvännen kunde få för sig?

Alarm? Seb fortsätter borsta tänderna och tittar på Elliot bakom sig genom spegeln. Visst, alarm var väl egentligen ingen dålig idé om de ville ta vara på all tid med varandra - men ärligt talat ledde alarm bara till trötta och sura miner från Sebs sida. Nej, alarm var nog ingen bra idé. Det här med att borsta tänderna var inte heller en bra idé. Nu var Elliot säkert pigg igen och Seb behövde bara en liten jävla cigarett. Rastlösheten som alltid växte fram när han inte rökt på för länge var verkligen här nu. Fingrarna som han sysselsatt med att pilla bland Elliots lockar började istället trumma på handfatet. Usch, vad vek han var. Orkade inte vara utan något så dumt som en cigarett. Utan att avsluta trummandet spottade han ut tandkrämen och torkade sig runt munnen.
”Nä”, svarade han kort. Trummade fortfarande. Inte melodiskt eller något, nej, sådan taktkänsla orkade han inte försöka sig på. ”Ska vi sova nu?”

Till en början lade Elliot knappt märke till trummandet på handfatet. Han hade liksom inte det fokuset. Och det hade han väl inte därefter heller egentligen, men stämningen var förändrad, eller hur? Det var i alla fall så som artonåringen uppfattade det. Till skillnad från Seb var ju den äldre hyfsad på att snappa upp saker utan ord, även om de ofta förvärrades inuti den ängsliga hjärnan. Där och då kändes det hur som helst som att det där mysiga, varma, glada var påväg bort. Och det korta, ”nä”et gjorde inte saken bättre. Inte svaret i sig men absolut tonfallet.
”Ja”, svarade Elliot och nickade samtidigt som han vände sig om och gick bort till sängen. Drog på ett par kalsonger för att därefter snabbt dra av sig badrocken innan han gled ned under det fluffiga täcket. Något som hade kunnat vara underbart men som nu blev...mindre underbart, när övertänkandet hade startat. Det var dock inget som Elliot visade. Inte med mening åtminstone. Nej, det var nog smartast att bete sig som att inget hade hänt.

Seb märkte inte av någon förändring i stämningen. Hur skulle han? Hjärnan hade fullt upp. Okej, överdrivet. Men den tjatade på honom. Och han hittade på ursäkter men den lyssnade inte på honom. Ugh, hjärnan lyssnade lika lite på Seb som Elliot hade gjort den där kvällen efter festen. Trots hjärnans tjatande upprepade han Elliots rörelser. Kalsonger. Av med badrocken. Hopp i sä-... Nej. Det gick inte. Han ville stå emot, både för sin egen och Elliots skull, men det gick inte. Han orkade inte med det. Vilket var pinsamt, uppenbarligen, men just då hade han inte ork till att skämmas. Istället för att bädda ner sig bredvid Elliot så började han klä på sig. Tröja, byxor, skor, jacka. Utan ett ord, som att han i nikotindimman glömt bort att Elliot var där. Han närmade sig dörren och påmindes plötsligt om pojkvännen. Vände sig om i all hast.
”Jag måste... ut”, mumlade han, förhoppningsvis hörbart innan han slank ut ur rummet.