Septimus Heap (Privat roll)

Menja trycks ner, längre och längre ner. Nu kan hon inte andas själv längre. All andning sker med hjälp av maskinen. Oroligt kontrolerar sjuksköterskan blodtrycket, Menja var mer död än levande, läget var ostabilt.

"Snälla!" Elenya var desperat då hennes vän gled längre och längre bort.
"Snälla vad som helst!" hon insåg att hon skrek det högt gång på gång och till slut sade rösten.
"Vi har ditt löfte och tänker utnyttja det hur vi vill"
Sedan hörde Elenya Sjuksköterskans lättade suck när monitorerna började stabilisera sig.

Äntligen släpper de taget och Menja känner hur hon åter kan kämpa sig upp mot ytan, upp mot ljuset. Trycket över munnen har försvunnit och hon kan äntligen dra att par djupa ansträngande andetag. Hela kroppen värker när hon äntligen kommer upp mot ytan, hon orkar inte ens öppna ögonen, men hon känner sängen, hon vet att hon är tillbaka.

Elenya drar ett djupt darrande andetag och ser på sin arm som glöder svagt svart som en påminnelse om att hon är förbunden med de mörka, dess tjänare.
Hon tog en trasa från diskon och blötte den varefter hon började badda Menjas svettiga panna

"Tack" mummlar Menja fram och öppnar krampaktigt hennes tunga ögonlock. "Jag kan bara föreställa mig vad du fått göra för att de ine skulle ha död på mig." säger hon med trött röst. "Du skulle inte ha gjort det, men tack."

Elenya log sorgset och viskade knappt hörbart med ett svagt leende som inte nådde ögonen "jag ångrar ingenting"

"Du skulle ändå inte gjort det, de kan göra vad som helst med dig." säger Menja oroligt.

Elenya nickade "jag vet, men hellre det än att förlora dig, vila nu"

Menja ler tacksamt tillbaka och bestämmer sig att vad som än händer ska hon följa Elenya.
Sedan sluter hon tungt ögonen och somnar snart.

Elenya går och lägger tillbaka trasan efter att han sköljt ur den och sedan sätter hon sig på sängen och tänker igenom vad som komma skall.