Prs tippest & JustAFriend

Han öppnade grinden. Grinden. Han hade fortfarande inte vant sig vid tanken. En grind. Folk har grindar. Det är inte konstigt. Folk. Inte Elliot.
Konstiga tankebanor. Elliot visste att det bara var för att han ville fokusera på något. Något som inte var Sebastian. Inte för att han inte tyckte om Sebastian. Verkligen inte. Tvärtom. Det gjorde ont att veta att de inte skulle träffas på flera timmar. På flera timmar. Vad har hänt med dig Elliot? För en månad sedan hade du inte haft en enda ordentlig konversation med människan. Hade han ens haft det nu? Tveksamt. Men han var fast. Sebastian var för bra att motstå. För bra för Elliot. Fan.

Han hörde skrik. Inte igen. Han hade ju haft en bra dag. Det var väl ett tecken eller något. Du förtjänar inte att må bra Elliot. Han öppnade försiktigt dörren. Eric och modern cirkulerade runt i misären.
Allt gick så fort. Men ändå var det som i slow motion. Han såg hur glasflaskan närmade sig Eric. I nästa sekund var han i luften. Kras. Glassplitter överallt. Han kände smärtan sprida sig i vänster överarm, kände hur det varma blodet sipprade ner.
Återigen något att dölja.
Återigen en gråtande mor.
Återigen något som var 'okej'.

”Vem var det?” frågade hans pappa och vände sig om för att titta på Seb. Brandon och Sebs pappa såg likadan ut som dem själva, bara flera år äldre. Deras syster Margot liknade istället deras mamma.
”En polare bara”, svarade Seb med en lätt axelryckning samtidigt som han satte sig bredvid Brandon. En plats mellan dem. Vågade inte sätta sig närmre. Inte just då.
”Sen när brukar du ta hem kompisar?” frågade Brandon och la ner mobilen på köksön. Skärmen neråt. Precis som Seb själv brukade göra.
”Käften”, muttrade Seb och gav honom döda ögat. I själva verket var han livrädd för att Brandon skulle berätta vad han sett - men han skulle inte göra det. Väl? Seb hade ju hållt tyst om så mycket som hänt i Brandons rum.

Syskonen satt alla på det kalla golvet i Elliot och Emmets rum. Eric försökte tvätta rent såret från glassplitter. Det sved. Som fan. Han knöt näven och bet sig lätt i läppen. Emmet kröp närmre och kramade om den "friska" armen. Elliot lutade huvudet mot Emmets. Han tänkte på Sebastian. Om han hade stannat hade han inte behövt sitta här. Och om Sebastian hade vart här hade han troligtvis blivit rädd. Förstått vem Elliot var. Vilken familj han levde i. Insett att han borde lämna. Elliot var rädd för det. Tänk om Sebastian skulle inse att han förtjänade någon bättre. Han hade redan hjälpt till så mycket och förbättrat Elliots liv betydligt. Han kanske inte skulle orka mer. Det kunde ju inte vara lätt alls att vara med Elliot. Men Elliot skulle inte klara sig utan Sebastian. Sebastian var en del av honom nu. Jäklar vad dramatiskt. Men det var sant. Det var så det kändes.

Ingen kommentar från föräldrarna. Jisses, de var verkligen upprörda. Och för en gångs skull så var det inte Seb som var problemet. Det var Brandon. Brandon! Jävlar vad bra det kändes. Inte för att Seb skulle erkänna det. Han brydde ju sig inte om dem. (Vem fan var Seb som försökte upprätthålla en image? Jävla dubbelmoral.)

Middagen gick skonsamt förbi och Seb blev därefter lämnad ifred. Han drog sig upp på sitt rum och la sig i sängen. Sängen som hade en vag doft av Elliot. Helvete. Han skulle aldrig låta någon tvätta hans lakan någonsin igen. Och om någon gjorde det ändå så skulle han bli tvungen att bjuda in Elliot igen. Inte för att det skulle kännas som ett hemskt tvång, dock.
Mobilen låg i fickan. Seb påmindes plötsligt om att Elliot sagt att han skulle skicka sin snapchat. Snapchat kändes som ett nytt steg. Typ. Mer personligt än Instagram. Sjukt. Han tog upp mobilen, gick in på Instagram, klickade snabbt in på deras konversation, och skrev sin Snapchat. Skickat.

Eric ställde sig upp och såg medlidande ner på Elliot. Han satt utan tröja. Ingen kommenterade. Alla visste redan. Inte mycket att göra åt situationen.
"Det är okej", lögner, lögner och återigen lögner.
"Jag går ner till mamma", Eric sträckte sig efter Emmets hand och nickade mot dörröppningen. Den lille pojken satt som fastklistrad runt Elliots arm.
"Han kan stanna", Elliot log svagt mot Eric. Han nickade och vände sig om. Systrarna gick in till sig.
Mobilskärmen lyste upp. Instagram. Sebastian. Han gick snabbt in på konversationen. Just det, han hade bett Sebastian att skicka över sin snap. Elliot kopierade namnet och klickade snabbt in på snapchat. Hjärtklappning. Addad.

Det dröjde inte länge förrän Sebs mobil vibrerade till. Elliot addade honom på Snapchat. Skulle han skicka något? Seb avvaktade i en minut. Kanske en och en halv. Ingen snap. Nej, det skulle inte kännas som Elliot om han skickade en snap så direkt. Elliot verkade vara mer av den avvaktande typen.

Han tog en bild på sig själv (eller ja, på sitt käkben) och granskade den noggrant. Var den tillräckligt bra för att skicka till Elliot? Nej, egentligen inte. Fast ingen bild i hela världen skulle egentligen vara bra nog för att skicka till Elliot, så käkbens-bilden fick duga.
”Hej”, skrev han och skickade iväg.

Emmet drog i Elliots arm och pekade mot madrassen. Elliot log mot honom och reste sig upp. De satte sig under täcket, Emmet i den äldres knä. Mobilskärmen lyste upp. Snapchat. Sebastian. Han öppnade snabbt appen och tryckte på Sebastians snap. Var det för desperat? Ja, troligtvis, men varför skulle han låtsas? Det var ju det han var. Desperat.
Käkben. Hela ansiktet hade ju varit bäst men herregud, han skulle inte klaga. Den vackraste människan i hela världen skickade just en snap. Ge dig Elliot. Det mest perfekta käkbenet. Någonsin. Perfektion.
Vad skulle han skicka tillbaka? Hmm, Elliot tog väldigt sällan bilder på sig själv. Emmet. Hmm, ja. Elliot började kittla den lille med ena handen och höll ut mobilen med den andra.
Var det bra nog för Sebastian? Nej, inget var bra nog men nu fick han i alla fall en bild på en söt fyraåring. Det var mest Elliots hår som syntes i bakgrunden av den kiknande miniverisionen av honom själv.
"Heeej=)". Skickad.

Seb höll ögonen på skärmen. Den röda pilen blev vit inom ett par sekunder. Jävlar vad snabbt. Inte för att han klagade, men ändå. Wow.
Ingen bild på Elliot. Besvikelse. En extrem jävla besvikelse. Men i och för sig en bild på en liten pojke som liknade Elliot jävligt mycket. Nästan okej. Det skulle varit mer än okej om Seb hade gillat barn, men nu var han som han var. Vissa barn var okej, däremot. Seb gissade på att pojken på bilden var en av dem. Han verkade ju i alla fall vara Elliots lillebror.
Hade Elliot nämnt några syskon? Seb kunde inte komma ihåg. Fan.

Vad skulle han svara? Vad gör du? Det var så jävla basic så det inte var sant. Men på sätt och vis var Seb också jävligt basic. Han tog en ny bild på käkbenet. Såg till att det såg extra markerat ut innan han skrev: ”vad händer?” och skickade iväg.

Snabbt svar. Emmet gnällde på att Elliot avslutat kittlandet för tidigt.
"Du ska ju sova snart busunge", han rufsade om lite i den lilles hår och sträckte sig sedan efter pyjamasarna. Emmet var verkligen som en liten kopia av Elliot. Bara ljusare och lite kortare hår, mer brun-gröna ögon och självklart betydligt mindre. Den lille började motvilligt klä på sig.
Elliot öppnade Sebastians snap. Ännu ett käkben. En liten besvikelse. Inte för att Sebastians käkben inte var fascinerande. För det var dem. Men ändå. Ögonen. Pleaseee.
Elliot, som fortfarande satt utan tröja, tog även han en käkbensbild. Så jävla ful. Inte för att Sebastians och Elliots ansiktsdelar någonsin kunde jämföras. Sebastian var för perfekt. Men ändå. Fan. Elliots nyckelben syntes men han såg till att det var på sidan utan glas. Även den här delen var hyfsat fri från ärr eftersom en bit urringade tröjor annars kunde ge problem.
Vad skulle han svara?
"Inte mycket, överlevde du Brandon?xD", och så var även det ivägskickat.

Elliots svar dröjde. Seb blev nästan orolig att hans mobil gått sönder eller något. (Desperat much?) Men svaret som kom så småningom var värt det. En bild på Elliot. Käkben och nyckelben. Nyckelben! Käkben i all sin ära, men nyckelben! Innebar det att Elliot inte hade någon tröja på sig? Sick. Seb trodde nästan att han skulle svimma. Helvete.

Skulle Seb ta av sig sin tröja? Herregud. Skulle det vara för på? Ville han ens visa sig själv utan tröja? Han såg liksom inte ut som Brandon under den. Han såg ut som en tioårig liten pojke under tröjan. (Okej, nej.)
Men han tog av den ändå. Lite pirrigt. Han tog ännu en bild på käkbenet och visade lika mycket av nyckelbenet som Elliot gjort.
”Knappt. Vet inte om jag är säker fortfarande.” Skickat.