PRS Lupple & Medi

Willow drog ner klännings kragen lite och såg upp i taket och skakade på huvudet.
"Nej nu blev det bara så. Jag har ingen aning om varför." Hon såg på honom och färgen försvann från hennes ansikte.
"Blodprov? " Hon svalde hårt igen och började skaka.
"Nej jag vill inte. Snälla." Hon såg Tristan stå vid dörren och såg sedan mot Alexander.

Dorian ville springa in och omfamna henne, han kunde nästan känna hennes stress kring detta men han stod kvar. Hon skulle bara bli mer upprörd om han klev in.

Alexander såg på henne och nickade lite. "Jag vet att du är rädd och att du vill hem. Men jag kan inte släppa iväg dig på gott samvete när vi inte vet vad som är fel. Men vi kan vänta med blodprovet. Jag behöver ändå byta några ord med Lathan, fortsätt vila så återkommer jag strax." Sa han lugnt med ett lättsamt leende på läpparna.

Dorian mindes Tristans ord, ta bort hennes rädsla. Skulle hon vilja det? Han skulle kunna ordna det åt henne men det kändes så fel. Han lutade sig uppgivet mot bordet och kände sig obekväm som om han var på fel ställe.

"Flyg med mig då." Hon lät ynklig och hon såg på honom.
"Okej gör det." Hon slappnade av och såg efter honom och slöt sakta ögonen men hon darrade fortfarande, hjärtat slog fort.


"Hon behöver dig." Tristan såg på sin bror och suckade.
"Hon hatar nog nålar och sprutor än vad hon gör dig." Han log.
"Hon litar inte på mig så du får hålla i henne."

Alexander lämnade rummet och stannade till vid Dorian.
"Det gick bra sist, lös det problem ni än har så kommer vi tillbaka efter. Att ni är på dålig fot med varandra påverkar henne." Sa Alexander strängt innan han gick iväg.

Dorian svalde hårt och såg på Tristan. "Ingen ska hålla i henne. Bara gå. Jag ropar när ni kan komma tillbaka." Sa han tyst och såg hur de lämnade huset. Han slappnade av lite och gick sedan mot rummet.
Han klev in till henne och satte sig på sängkanten.
"Willow, lyssna." Sa han allvarligt och tog hennes hand försiktigt.
" Jag vet vad du vill så ge mig en chans att säga en del saker." Sa han tyst.
"Jag antar att det var ödet som gjorde att du sprang in i just mig och frågade efter vägen den där första kvällen. Jag brukar ju befinna mig på tak som du vet inte på marken så ofta. " Sa han tyst.
"Jag vill inte att du ska åka av massa orsaker men jag kan nog bara ge dig 3 stycken just nu. " Sa han och vände ned blicken.
"Jag oroar mig för din hälsa, jag vill lära känna dig bättre och jag vill verkligen ha en dejt till balen. " Sa han tyst och tittade upp med ett leende lekandes på läpparna.
"Jag är ledsen att jag inte kan vara det du vill precis just nu kanske längre fram och jag skulle vara hedrad om du ville fortsätta vara min vän. " Sa han lågt och tittade på henne.
"Och jag är ledsen att jag sårade dig så med det jag sa. Jag behöver tänka mer på hur jag uttrycker mig." Sa han lågt och släppte sedan taget om hennes hand.

Willow såg Dorian komma in men orkade inte skrika på honom. Hon låg tyst och lyssnade på vad han hade att säga. När han hade tysnat föll en tår ner längst hennes kind.
"Om alla är så rädda över min hälsa varför är jag inte på ett sjukhus?" Hon hade gråten i halsen och hon försökte sätta sig upp.
"Om jag är så sjuk ska jag inte vara och dansa och du nämde att du inte vill vara på balen så det är ordnat." Hon började skaka igen och hon såg på honom.
"Du vill bara såra flickor?" Hon såg mot sin kamera och nu började hon att gråta.

Dorian såg på henne och log svagt, hon var så smart så klartänkt så varför hade hon inte teorier? Eller hade hon valt att bortse från så mycket på grund av hennes känslor för honom?
"Vill du hellre vara på ett sjukhus? Det är inte speciellt bekvämt och vi vet ju inte vad det är för fel. Och Alexander är en av de bästa läkarna. " Sa han tyst.
"Jag vill vara där med dig." Sa han lågt och vände bort blicken. Om hon bara visste.
" Nej jag vill inte såra dig, jag lyckas uppenbarligen bara och såra dig vad jag än gör." Sa han tyst och hörde hennes gråt. Han tog ett djupt andetag för att lugna sig och höll sedan andan och drog in henne i sin famn. Hon var så varm och ömtålig. Och det var nästan för mycket att hantera men han höll kvar i hopp om att det skulle trösta henne.

"Alexander kan inte vara här hela tiden så är det inte bättre?" Hon snörvlade till och såg sedan ner.
"Men om jag inte vill? Kommer du tvinga mig?"
Hon kände hans famn och hon släppte ut all gråt medan hon kröp upp i hans famn och knep ihop ögonen.
"Du är dum." Viskade hon i hans öra.
"Du är kär i taken och inte flickan under det."

"Han kan vara här tillräckligt ofta." Sa han tyst och smekte henne lätt över håret. Svor för sig själv över att han hade pratat, hennes lukt var nästan överväldigande men han slöt ögonen och flyttade sig så han satt lutat mot väggen/sänggaveln med henne i famnen.
"Jag skulle aldrig tvinga dig- hoppas jag." Sa han ärligt och kände hur tänderna blottades. Han flyttade undan ansiktet så hon inte kunde se och försökte behärska sig.
"Men du har lovat att jobba för min pappa. " Påpekade han tyst och kände hennes ansikte närmare sitt.
"Antagligen." Viskade han tyst och skrattade lågt över det andra. Kär i tanken? Åh absolut inte. Hon hade ju ingen aning om vad starkt han kände för henne.
" Nej Willow det är inte sant. Jag gör ett aktivt val när jag säger nej- för din skull. Men mina känslor reflekterar inte alltid vad jag säger." Viskade han ärligt och blev chockad över hur mycket lättare det var att ha henne nära.

Hon grät häftigt och hon skakade i hans famn.
"Jag tror jag inte kan jobba för din pappa." Viskade hon sedan kände sig illamående och slet sig ur hans famn. Hon hann till badrummet innan hon kräktes i handfatet. Maten som hade varit så god låg nu där tillsammans med magsyra och.
Hon såg skärrad ut och kände blodsmaken på läpparna.
"Dorian? Hämta Alexander" Hon sjönk ner på knä och slöt ögonen.

Han försökte lugna henne men när hon drog sig bort från honom så släppte han genast taget och följde henne med blicken. Han var snabbt uppe på fötterna och hörde hur hon kräktes och kände lukten av allting och blodet.
Han ville springa in till henne och omfamna henne, han kunde ju bara nämna Alexanders namn och han skulle höra men han var tvungen och spela denna mänskliga roll.
Han gick mot dörren öppnade den och ropade hans namn trots att han inte var långt borta.
"Kom fort." Fortsatte han innan han gick in till henne på badrummet och strax därefter kom Alexander.

Han tittade på handfatet och sedan på henne.
"Du måste till sjukhuset, nu. Som en säkerhetsåtgärd. " Sa han i en allvarlig men lugn ton innan han ringde en ambulans.
Dorian bara stod där, chockad- vad tusan vad det för fel på henne? Vad det hans fel? Hade han gjort så att denna reaktion kom? Han fattade ingenting.