[PRS] miaslife och countess

Clara fortsatte prata med Sophie ett tag innan hon la på och la sin mobil på sängen. Hon gick in i badrummet och satte upp sitt hår i en knut för att det inte skulle bli blött, innan hon drog av sig klänningen hon haft på sig och la den vid vasken innan hon drog av sig sina underkläder och sedan mjukt satte sig ner i det varma vattnet tillsammans med Adam.
- Gud vad skönt, för en person som inte är van vid uppmärksamhet så blir det väldigt mycket intryck med allt folk och alla fotoblixtar och allt. Sa hon med ett litet leende och såg på honom.

Adam följde Clara med blicken från att hon kom in i badrummet tills att hos satt i det varma vattnet med honom. Det fanns gott om plats för dem båda i det stora badkaret, ändå makade han sig närmare henne. Upptäckte då att hon hade fått ett litet blåmärke på axeln efter att något fan lyckats ta tag i henne utanför restaurangen. Han lyfte handen och drog den varsamt över märket.
”Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig, men det gör man nog aldrig. Inte helt. Jag har i alla fall inte gjort det”, sa han och såg upp på henne igen. ”… men de älskar dig verkligen. Det kunde jag se idag”.

Clara följde hans hand med blicken och upptäckte då blåmärket hon hade där. Hon nickade lite och ryckte lätt på axlarna.
. till skillnad från Rowan som bad mig åka härifrån och lämna dig ifred eftersom jag tydligen bara är i vägen. Sa hon och himlade lätt med ögonen, visste inte om Adam var medveten om att Rowan kände och hade uttryckt sig så. Hon tog mjukt Adams ena hand i sin egen och lekte med hans fingrar medan hon kände hur alla muskler i hennes kropp äntligen kunde slappna av.

Ett veck dök upp i Adams panna när hon nämnde Rowan. Han gav ifrån sig en ljudlös suck och lyfte ena handen ur vattnet för att dra den över ansiktet.
”Rowan har gjort mycket för mig och jag hade aldrig kommit såhär långt utan honom, men ibland behandlar han mig som att jag fortfarande är sexton år och inte kan ta egna beslut”. Han drog lätt på munnen och tittade ner på deras sammanflätade händer.
”Men vem kan klandra honom? Hela hans karriär hänger på mig. Om det går dåligt för mig, går det dåligt för honom”.

Hon nickade lite, bet sig löst i läppen och såg ner på deras fingrar.
- Men jag har också funderat på om han har rätt. Sa hon tyst och såg upp på honom med sina mörka ögon.
- Jag menar, tänk om jag står i vägen för din karriär, tänk om det hade varit bättre för både dig och mig om vi bara gick tillbaka till som det var innan. Jag vet inte ens vad vi är just nu, är vi vänner? Dejtar vi? Är vi ett par? Allt känns bara sjukt oklart just nu. La hon till och lutade huvudet mot badkarskanten.

”Clara, låt inte Rowans ord ta sig till ditt huvud. Om det inte hade varit för dig hade jag inte ens stått på scenen idag”, sa Adam och mötte hennes mörka ögon med hans klarblå.
”Glöm inte att det var jag som stack från turnébussen mitt i natten och att det var du som övertalade mig att gå tillbaka. Rowan borde gå ner på sina bara knän och tacka dig. Dessutom var det ett tag sedan jag fick så här mycket uppmärksamhet i media. Och all publicitet är ju bra publicitet, det har Rowan själv sagt”. Adam skrattade till och flyttade sig sedan närmare Clara. Drog henne intill sig och höll henne. Kysste den blåslagna axeln.
”Och du sårar mig om du påstår att vi bara är vänner”. Han tittade upp på henne igen med ett nytt leende på läpparna.

Clara log svagt och kröp ihop i hans famn och lutade sig mjukt mot hans bröstkorg och en varm pirrande känsla gick genom henne när hon kände hans läppar mot sin hud.
- Det är bara att allt är så krångligt, jag vet att jag försöker vara positiv och allt när det gäller publiciteten och kändisskap och liknande, men det är svårt. Sa hon och man hörde på hennes röst att det var något hon ville berätta men hon visste inte hur hon skulle säga det. Hon bet sig i läppen innan hon öppnade munnen igen och sa.
- Min chef ringde, jag har fått sparken Adam, där har tydligen sprungit av dina fans och försökt få tag i någon av oss ända sen bilderna läckte. Jag har en hyra att betala men inget jobb, den matematiken är ganska svår.

Adams optimistiska leende försvann när Clara berättade att hon hade fått sparken från jobbet, och han fick istället en mer allvarligt min.
”Men de kan väl inte bara..”. Han avbröt sig själv och tystnade. En storm av skuldkänslor föll över honom när han insåg att det var på grund av honom som hon förlorat ett jobb som hon älskade.
”Allt du säger nu. Betyder det att du vill avsluta det här, och gå tillbaka till hur det var innan vi träffades?”, frågade han efter en stunds tystnad, och fortsatte sedan innan hon hann svara.
”För du kanske har rätt trots allt. Kanske vi lever för olika liv för att det här ska funka?”. Adams blick hade plötsligt mörknat. Han avskydde varenda ord som kom ur hans mun, men hade med egna ögon sett hur kändisskapet kunde bryta ner människor och det hade redan tagit ifrån Clara hennes jobb. Vad skulle hända härnäst?

Clara såg upp på honom och bet sig löst i läppen när hon såg hans leende försvinna.
- Det handlar inte om att jag vill avsluta något, jag vet bara inte hur jag ska hantera allt. Du är där ute och alla bara älskar dig och jag ser hur mycket du älskar all positiv uppmärksamhet du får av dina fans, det är bara utanför min comfortzoon och jag vill inte göra något så att jag får skit men jag vill inte heller råka göra något så jag fuckar upp din karriär. Jag menar du är van vid allt det här, den mesta uppskattningen jag är van att få är av nån patient som är glad för att jag gipsat deras ben. Sa hon och gav till en djup suck.
- Men det allra största problemet är hur du fått mig att känna, du har verkligen fått mig att falla och fått mig att känna på ett sätt ingen annan kille gjort och det skrämmer mig, jag har aldrig fått så starka känslor för någon förut som jag har för dig. Jag kan inte bara avsluta det la hon till och hennes kinder blev smått röda och hon såg bort och vägrade möta hans blick.

Länge sen sist!
---
Orden ekade i Adams huvud. Jag har aldrig fått så starka känslor för någon förut som jag har för dig. Vanligtvis var det han status som andra föll för, men med Clara kändes det annorlunda. För första gången på länge kändes det som att någon faktiskt tyckte om honom för vem han var – inte för vad han var eller hur många siffror som fanns på hans bankkonto. Så när han såg hur hon vände bort blicken för att slippa se på honom mjuknade hans ansikte igen. Han la en varsam hand mot Claras kind och fick henne att se tillbaka mot honom igen. Tittade in i hennes mörka ögon med sina blå.
”Sanningen är…”, började han och lät samtidig fingertopparna följa hennes käklinje. ”Att det var länge sen jag kände så starkt för någon som jag känner för dig, Clara. Och det skrämmer mig också”. Adam gav ifrån sig ett skrattliknande ljud och tittade själv bort för en kort stund. ”Jag antar att jag fortfarande har svårt att släppa någon in på livet efter att min syster gick bort..”. Han tystnade och skakade nästan obemärkt på huvudet innan han såg tillbaka mot Clara igen med en mer bestämd blick.
”Kom och bo hos mig”, hörde han sig själv säga. ”Jag vet hur galet det låter, och om du inte vill så låt mig i alla fall hjälpa dig med hyran tills du hittat ett nytt jobb. Det är mitt fel att du hamnat i den här situationen”.