PRS Vidomina & Lupple

"Dörren, dörren, ni har hört talas om den tidigare, eller hur?", fortsatte mannen och flämtade igen. Denna gång av lättnad att rötterna lossade sina grepp, men till hans besvikelse bara till en viss del. Han var fortfarande fast. Han såg på Astral, men bara för ett ögonblick för att vila blicken på Melanie, ja, hon var klart den snälla av dem.
"..Dörren ska leda er tryggt in till berget. Ni hittar den..", började han och slöt ögonen för att minnas tillbaka på det han sett.
Synerna uppenbarade sig för honom igen. En dörr, dörren hade blivit omtalad från någon de stött på tidigare, ett särskilt mönster utanpå. Dold för en förbipasserande men synlig för den som letade efter den.
Bland träd, vid bergets rötter och där månljuset träffade dess nyckelhål, där, skulle de se den. "Ni måste gå djupare in i skogen, bland träden. Från det här hållet kommer inte inte hittra dörren. Den är dold för er. Bara den som söker den hittar den.", sa han och såg osäkert på Melanie igen. Det oroade honom att hans ord var de enda som höll honom levande just nu. Noga valde han dem. "Bergsfolket.. Om de ens är värda att bli kallad folk..", mumlade han. "..De är sluga, de kommer att vara på sin vakt, de kommer att höra er om ni inte är försiktiga. De törstar blod och strid. De sätter sina beger främst. De går inte att tala med."
Astral suckade igen. Denna gång för att han fått sin teori bekräftad. De folk han mött i sin väg där tidigare verkade vara detsamma som han stött på. Detta bådade inte gott, däremot hade han lärt sig av sin läxa och visste mer. Kanske de på så sätt skulle överleva det. "Och hennes folk? Hennes folk, finns de där?"
"Det finns mörker. Det finns.. död. Det finns.. Svar ni kommer att hitta." Astral fnös igen rörde med svärdets spets nära Augusts hals, trots att Melanie tidigare sagt åt Astral att sänka det. "Jag litar inte på honom. För att vara en siare, är han en urusel en.", muttrade Astral till Melanie utan att slita blicken från mannen.

Melanie lyssnade och iakttog honom. Han verkade leta efter hennes svar och det gladde henne. När han väl började prata så nickade hon. Det var så rimligt, såklart man skulle hitta den om man letade och missa den om man inte gjorde det. Hon log mot honom ett strålande leende. "Du har varit till stor hjälp. "Försäkrade hon honom för att sedan ta orden han sa om bergsfolket i beaktande. Det verkade väldigt likt det Astral sagt, att det var farligt och det om något övertygande henne om att denne man talade sanning. Denna man hade gåvan och hon tänkte hjälpa honom. Att Astral, hennes följeslagare och vän drog svärdet ytterligare en gång fick henne att sucka. Hon var inte heller förvånad över att hennes folk inte fanns där, de skulle aldrig leva sida vid sida med sådant folk det var ett som var säkert, om de inte hade förändrats. Men så mycket kunde något folk knappast förändras. "Vi kommer hitta svar, det är tillräckligt. "Viskade hon och såg sedan på Astral med allvarlig blick. " Sänk ditt svärd, denna man ska inte skadas av vår hand. " Sa hon med en kall och farlig ton innan hon greppade tag om hans klinga och tryckte bort den från Augustus. "Hör mina ord siaren Augustus, du har spenderat tid med dessa varelser och du kan ha fått mörker i ditt hjärta. Skogen kommer leda dig till någon som ska hjälpa dig, en vän till oss. När du når ditt mål kommer du veta och du ska säga att Melanie har skickat dig. "Viskade hon lågt och vänligt. Siaren skulle ta emot honom, det var hon säker på. "Men om du avviker från vägen eller gör något som kan skada mig, min följeslagare eller vänner till mig så kommer skogen sluka dig och du kommer inte minnas av världen. Detta svär jag på. "Viskade hon och drog med sin skurna hand över den närmaste roten. " Det är förseglat med mitt blod och kan inte ändras. Detta vet jag att du kan se. " Viskade hon innan hon reste sig upp. " Kom, vi går. "Viskade hon mot Astral och fällde upp huvan och tog ett grepp om hans arm och drog honom bortåt. Mannen skulle inte bli fri än på några timmar men han skulle döljas för andras ögon och sedan skulle han börja vandra. "Det är alltid värdefullt att inte låta kunskap gå till spillo. "Viskade hon mot Astral som förklaring.

Astral var tillräckligt säker på att August, eller vem han än sade sig vara, inte var att lita på. Han hade inte sagt det Astral velat höra.
När Melanie tryckte bort Astrals svärd såg han oförstående på henne. Men hennes uttryck, någon slags lättnad, antog Astral, förstod han att Melanie verkade nöjd med hans svar. Astral satte undan svärdet vid sidan igen och såg allvarligt på mannen. "Om du har lurat oss, August, kommer jag tillbaka, efter dig igen och sätter svärdet igenom dig.", sa han allvarligt. August bara skakade på huvudet av rädsla, men nickade sedan. "Ja, lita på mig, tro mig, jag har inte ljugit för er!"
Astral fnös lågt och vände sig om för att följa efter Melanie. Det var tydligt att hon var klar med August. "Jag ska följa vägen, åh du vise skogsvarelse, jag ska möta er vän. Jag.. tackar er!", hörde Astral August uttala efter att de lämna honom kvar i rötternas grepp.
"Det är bäst att vi ger oss av direkt, vem vet om någon mer är efter honom? Den där dörren, om det är som han säger, borde den inte ligga långt härifrån. Vi är så nära berget.", mumlade Astral och sökte med blicken mot det höga berget som tornade upp sig framför de. Det skulle ljusna snart och det skulle säkert underlätta för de att hitta vägen och dörren.
Astral drog huvan om sitt ansikte närmare sig och fäste blicken bestämt framför sig. "Oroa dig inte om ditt folk, det finns ännu tid för att hitta dem. Vi kommer att göra det, Melanie." Han hoppades på att orden skulle ge henne hopp, men känslan han själv hade övertygade honom inte. Astral visste inte var de fanns eller var de skulle hitta de. Med tiden kanske de skulle finna svar. Så som August hade sagt. Att svaren skulle uppenbara sig för de.
Det oroade honom för vad de hade att möta inne i bergen. I tystnad bad han en bön att de skulle ta sig helskinnade in i bergetn och därifrån, att deras resa skulle vara lätt. Trots bönen kände sig Astral ändå inte säker.
"Här, det är bäst att vi går djupare in i skogen.", sa han lågt och hoppades att vägen skulle leda de i rätt riktning.

Melanie gick tillbaka till deras läger som inte var långt ifrån rötterna där de spenderat den senaste tiden. Hon plockade upp sin väska och hängde den på sig och såg sedan på Astral och nickade. " Det du säger är klokt, vi behöver ge oss av. Det kan finnas de som är efter honom men de kommer inte kunna hitta honom. "Sa hon försäkrande och började sedan gå. Längre in i skogen var rådet de hade fått så hon tog sikte mot skogen och började gå. "Jag tror att dörren finns Astral, det finns dörrar överallt om man bara öppnar ögonen. "Viskade hon och fångade upp ett fallet löv och pressade det mot såret i handflatan medan hon gick. " Vi bör höra hans andra råd också, vi måste vara tysta. "Fortsatte hon viskande för att sedan lyssna till det han sa om hennes folk. Hon hade hopp men det hade kanske slocknat, till viss del. En del av henne hade velat finna dem i bergen men hon blickade upp på Astral. " Du vet, bergen är väldigt visa. Om det finns någon information så bör det vara där. "Viskade hon hoppfullt och började gå lite snabbare, djupare in i skogen. Så länge hon hade träd runt sig så kände hon sig säker. Vad hon hade förstått av informationen om bergsmänniskorna så var de endast intresserade av bergen och underskattade säkert skogen. "Vi måste också komma ihåg att leta. "Viskade hon efter en stunds tystnad och började söka med blicken mer intensivt, bara den som letade skulle hitta den. Hon stannade upp, kanske letade också bergsfolket. " Astral. "Viskade hon lågt och sökte efter hans arm. "Vi är nog inte de enda som letar men kanske är vi personerna som kommer bli insläppta. "Viskade hon tankfullt och såg sig omkring bland träden. Kanske följde någon dem? Oron blev starkare och så blev även hennes grepp om Astrals arm.

Kvickt hade Astral tagit sig från lägret för att skynda stegen djupare in i skogen, förbi träd och buskar. Irritationen över August fanns kvar. De sätt August hade talat om bergen som om han visste, som om han hade haft alla svar, irriterade Astral. Kanske påminde August ord om någonting från det förflutna. Men Astral visste tillräckligt för att inte ta reda på det. Det var onödig energi. Han bestämde sig för att ödsla fler tankar på August inte gynnade deras resa. Men bara stunden efter påminde Melanie honom om August ord. Astral fnös. För de båda verkade ju ha rätt. Dörren. Var var dörren?
Han knuffade undan grenar som sträckte sig i deras väg för att skynda sig förbi, mot det väldiga berget. Men hennes nästa ord hejdade honom en aning, för han tog ner hastigheten och gick då med mjukare steg. Återigen hade Melanie rätt. De hade inte råd att bli upptäckta. Han sneglade på Melanie som lätt tog sig genom skogen.
När han vände blicken framåt flämtade han till, då han inte sett Melanie sträcka sig efter Astrals arm och greppa tag om den. "Vad är det du gör? Vad säger du?", utbrast han och skulle just slita sig loss då hennes ord sjönk in hos honom. "Vi är nog inte de enda som letar..", ekade han lågt och såg sig om i det, nu ljusare, mörkret. Fanns det någon där bland träden? Hade August någon efter sig? Som nu var efter dem?
Han ville fråga henne vad hon menade med att de skulle bli insläppta? Menade hon att någon väntade på de? Som visste att de skulle till bergen? Det bådade inte gott, tänkte Astral, men behöll tystnaden, osäker ifall någon hörde och såg dem.

Melanie sökte febrilt med alla sina sinnen men skogen var tyst, kanske för tyst. Försiktigt släppte Melanie taget om Astrals arm, inte kunde hon hålla i honom ifall de skulle behöva försvara sig själva. Försiktigt och knappt hörbart drog hon sin dolk och greppade den hårt. Denna resa verkade mer ondskefull än mycket annat och hon avskydde tanken på att de kanske var förföljda att hon och Astral skulle hitta dörren åt de som ville utnyttja naturen för deras egen makt. För hon var säker på att hon skulle kunna hitta dörren, hon visste inte riktigt varför utan det var mer som en självklarhet för henne. Men hon var också lika säker på att dörren inte skulle öppnas åt någon som inte var värdig och vad skulle det då skada ifall bergsfolket visste vart dörren befann sig? Och om hon och Astral ledde dit dem var de då värdiga? Huvudet kändes tungt och förvirrat. Oron steg och bladet hon hade i handen som var täckt med hennes blod var ett farligt vapen, för farligt för att skicka iväg. Med tysta och snabba rörelser så satte hon sig ned och kände med sin oskadade hand över marken. Den var fylld med löv. Varsamt sänkte hon ned sitt huvud och visade till dem. " Är någon mer här? Åh du värdiga energi, visa mig. "Viskade hon i tysta och melodiska toner om och om igen och snart virvlade löven iväg åt olika håll och hon ställde sig upp igen och väntade. "Vi måste vänta på meddelandet. "Viskade hon i Astrals öra och sökte efter sina löv. Eller ja hennes budbärare. Skogen fortsatte att vara sådär obehagligt tyst men naturen var vänligt sinnad det kunde hon känna och det var en tröst. Om man bortsåg från bergen som mest kändes som en massiv, grubblande och bubblande varelse. Men deras missnöje var inte riktad mot henne och Astral, utan mot något okänt någon Melanie inte ens kunde förnimma.

"Melanie! Se upp!", utbrast Astral när en varelse satt fart åt deras håll. Han drog sitt svärd och högg mot den varelse som närmat sig deras håll.
Mellan träden hade en varelse, kortare än de, men till utseendet något annat sökt sig närmare Astral och Melanie. Varelsen liknande något i släkt med ett groddjur. Huvudet med ögonen långt isär och en mun så bred med hakan som liknade den som grodans, varje gång den kväkte högt vidgades dess hud och varelsen gav ifrån sig ett kväkande ljud. Med fötternas kraft studsade den sig fram och kastade sig över Astral och Melanie, bestämd för att attackera. Precis som Astral anat, verkade samma bergsfolk som han en gång i tiden iakttagit, levt kvar bland bergen. Denna var en utav de. Astral högg hastigt med svärdet genom varelsens kropp och den slets itu med ett rinnande blod över mark och mossa. Av ansträngning flämtade Astral. "Du hade rätt, vi är iakttagna. Låt oss inte stanna här. Dörren, vi måste hitta den!"
Han kastade en blick åt Melanie och satte sedan fart mellan träden för att skynda stegen mellan träden mot berget, bara några meter ifrån de nu. "Dörren, var är den?", flämtade han mellan andetagen och svalde. De värkte i hans kropp och pulsen var hög. Det enda han kunde fokusera på var att hitta denna dörr. Någonstans hoppades Astral på att Melanie hade haft rätt, att någon skulle släppa in de, att någon kanske var på deras sida för att låta de upptäcka världen bland bergen?
"Kan du be dina vänner att hitta dörren åt oss? Visa oss vägen?", ropade Astral och hoppades att Melanie hörde på. De behövde alla hjälp nu. Kanske Astrals attack mot varelsen hade avslöjat deras närmade till berget och att de nu var en måltavla för bergsfolket.

Melanie var i fullständig chock. Hon hade lyckats ducka när Astral bett henne men sedan hade hon bara stått där med öppen mun och stirrat. Den här varelsen var det konstigaste hon någonsin sett eller ens hört talats om, och hon hade både sett och hört talats om konstiga saker. Men Astral var lika redo som alltid och hade lyckats hugga ihjäl varelsen. "Välsigne dig. "Andades hon efter att ha stått där helt stilla, helt tyst och verkade ha förlorat andningsförmågan. Men nu verkade hon återfå fattningen. Hon hörde honom och nickade. "Spring. "Manade hon och lyckades få sina ben att röra sig strax efter honom. Hon var honom hack i häl och bergen stod där nära och solida. Som de alltid gjort. "Jag behöver tid." Andades hon oroligt och lät sina ögon vandra febrilt över bergväggen. Snart pressade hon båda händerna och örat mot bergsväggen och försökte känna sig fram, försökte lyssna sig fram. " Jag har inte tid att fråga alla som kan tänkas veta något. "Viskade hon oroligt. Kanske kunde ett träd berätta det men vem visste vart det trädet var? Eller var det bara ett grässtrå som hade intresserat sig för berget eller var det något alla visste om? Hennes tankar var för förvirrade för många, hon kunde inte koncentrera sig. Med all beslutsamhet som fanns inom henne tvingade hon sig att ta tio djupa andetag och komma tillbaka till jorden. " Jag och min vän söker dörren åh du stora, mäktiga berg. "Viskade hon mot den hårda kalla stenen. "Varken jag eller min vän är vänner till de som söker era hemligheter. Jag söker svar om mitt folk, åh endast det. "Viskade hon några gånger på sitt språk, hon hörde ett slags bullrande och tittade upp. Något blänkte till och hon greppade hårt tag om Astrals hand och drog med honom till det som blänkte. Med en enda rörelse ryckte hon upp dörren och tvingade in både honom och sig själv i berget och såg sedan dörren försvinna. Och det var endast en solid bergsvägg. Det var kallare och hårdare och hon visste att de var inuti berget. "Är du skadad?" Viskade hon mot Astral och såg på honom.

Ansträngt pustade han ut. Striden mot den grodliknande varelsen hade tagit energi och kraft. Astral hämtade andan. "Du har rätt, vi har ingen tid att förlora.", instämde Astral när Melanie satte fart därifrån. Han skyndade efter hennes steg och hoppades på att hon visste vägen. Att hennes vänner visat de till dörren. Och till hans lycka, hade de. Han andades ut när de sökt sig innanför dörren och svalde. "..I berget.", sa han lågt och var inte säker på vilken natur eller vän som hjälpt de dit. "...Bäst att vi håller oss intill varandra.", sa han och påminde sig om de varelser Astral mött de tidigare dagar han vistats i berget. De grodliknande varelser var bara några av de. Här saknades liv, här saknades vilja, kraft och magi.
Melanies folk.. Om de var här, var de gömda. Astral hoppades på att de inte var på denna förbannade plats.
"Komihåg att denna plats är förrädisk. Lita inte på allt du ser eller hör.", sa Astral kort och satte fart efter vägen som visat sig efter de. Tack och lov verkade ljus visa vägen för de. I tystnad hoppades Astral att de inte verkade ledas till en fälla igen. Bergsfolket.. kunde de verkligen vara så sluga? De var inte så Astral mindes dem iallafall.
"Melanie, här behöver jag din kraft. Svaren, de som August talat om, dina vänner måste ge oss dem. Var finner vi svaren?", sa han utan att slita blicken framför sig.
Astral sökte sig in bland bergsväggarna och hoppades på att deras väg skulle ge de de svar de hoppades på.

Melanie tittade förundrat omkring sig och ville helst av allt bara stå här och iaktta det kraftfulla av allt berg men Astral hade redan börjat gå därifrån och hon skyndade efter honom och greppade tag om hans arm för att stanna honom när hon väl hunnit ikapp. "Astral, du måste visa respekt. "Viskade hon i en lågmäld ton. "Detta är en mycket vis plats och mycket äldre än både du och jag och många vi känner tillsammans. De är uråldriga. "Förklarade hon allvarligt. "Om vi irriterar dem eller är respektlösa Astral så kommer vi inte komma ut. "Fortsatte hon viska. " Vi blev insläppta för att jag svor på att vi inte är bergsfolkets vänner och att det enda vi söker är svaren om mitt folk. " Förklarade hon och såg sig omkring för att sedan le mot honom. "Men det är väl självklart följeslagare. De visa och mäktiga bergen kommer visa oss svaren vi behöver när de är redo. " Log hon och började gå igen. "Vi bör nog leta efter en utgång. "Sa hon tankfullt och såg alla vägar som fanns här, åt alla håll. De var säkert i anslutande till varandra om man gick tillräckligt långt, nog intresserade detta henne. Men hon visste att hon behövde fokusera på det hon och Astral var här för. "Jag tror vi är säkra här, säkrare än utanför i alla fall men vi bör vara på vår vakt. "La hon till efter en stunds tystnad.