Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Ute i trädgården och dess friska luft suckade Rowan och drog försiktigt in Thessa i en kram. Hon kunde nog behöva den vid det här laget, för han visste hur mycket hon brydde sig om dem. Han med såklart, och han visste att det skulle krossa hans hjärta än mer när Erland kom och fick reda på det. Han hade aldrig haft en tanke på att det här ens kunnat hända förrän det faktiskt hade hänt, och det kändes hemskt och maktlöst att inte kunna göra mer för att rädda barnet eller hjälpa Sienna. Han hade längtat efter den dagen han och Thessa också väntade barn, och han längtade fortfarande efter att få barn med henne, men det här var en tydlig ögonöppnare om hur illa det kunde gå. Han skulle inte köra av att förlora ett barn på det viset, eller gud förbjude Thessa. Det var trots allt en stor risk de tog med graviditeten.
”Ska vi berätta för honom innan han går in?” Frågade han tyst, det vore väl bäst. Sienna hade redan varit med om tillräckligt och var ännu inte riktigt helt bra, samtidigt som han inte ville berätta för vännen. Ville inte förstöra det här för honom. Läkaren fanns ju där inne också såklart, men det kändes som om hans fru var bättre på sådana saker än vad han själv var.

Sienna förstod inte varför det skulle bli såhär. Det enda fysiska hon gjort idag var en promenad, och det kändes omöjligt att barnet skulle ha tagit sådan skada av det tyckte hon. Men någonting måste hon väl ha gjort, varför skulle det annars ha blivit såhär? Hon samlade mod till att se på läkaren längre bort i rummet.
”Vet ni varför?” Frågade hon tyst, klarade inte av att fortsätta meningen mer än så. Varför han dött. Läkaren såg medlidande på henne och skakade på huvudet.
”Det mest sannolika är att det blev något fel i utvecklingen, och att han redan var död då förlossningen startade.” Det lät logiskt vad han sade, men hon kunde ändå inte undra vad hon måste ha gjort för fel.
”Jag vet att det är svårt, men försök att vila dig. Du behöver det.” Med tanke på att det kändes som om hela kroppen var i uppror skulle hon knappast klara av annat, men det var snarare tankarna som inte lät henne slappna av. Sorgen.
Hon längtade så efter Erland vid det här laget, ville ha honom vid sin sida. Samtidigt som hon på nåt märkligt sätt skämdes med, för någonting måste hon väl ha gjort fel för att det skulle bli såhär?

Det gick inte att jämföra med tiden de tagit för Erland och soldaterna att ta sig till grannlandet och färden med Camenag tillbaka. Redan samma kväll var han tillbaka i Vrale och Eimport. Där uppe, där han svävade i skyn på drakens rygg, såg han slottstornen sträcka sig högt ovanför staden på ett ståtligt sätt. Han var hemma igen.
Dock skulle inte hemkänslan befinna sig riktigt än. Sienna var allt Erland hade i tankarna. Att Rowan skickat Camenag för att hämta Erland tydde på att de hade varit knappt om tid. Vid Odir, säg inte att hon var döende! Och barnet.. barnet..!
Han visste in vad han skulle vänta sig när draken flög över staden, närmade sig slottet för att sedan landa i slottsträdgården. Skulle Siennas föräldrar vara där? Hans egna?
han kom på sig själv att ha hållit krampaktigt i draken när de hade landat och log ursäktande åt Camenags håll innan han hoppade av. Men Camenag verkade inte särskilt påverkad av det utan skakade lättat på sig när Erland inte längre satt på hans rygg.
Det dröjde inte länge förrän Erland skulle upptäcka Rowan och Thessa där. De hade väntat på honom. "Säg vad är bara, snälla. Jag klarar det inte, var är Sienna?", sa han oroligt och skyndade fram till sina vänner. Thessa dröjde med blicken på Erland. Hon visste att det skulle krossa honom, vad än hon sa, hur än hon sa det. Det smärtade henne med. Men hon lyckades svälja gråten och drog sedan ny luft i lungorna. "Erland..", började hon och Erland såg upprört på de båda. Han insåg att det fanns inget sätt att skydda sig för vad komma skall. "Säg det bara.", sa Erland och förväntade sig det värsta. Thessa tog då ett kliv mot honom och hans händer i sina för att möta hans blick. "Jag är ledsen..". Vid det här laget snyftade även Erland, men han teg. För han ville veta helt säkert. ".. Men barnet.. det klarade sig inte. Jag är ledsen, Erland." Hon fick inget svar tillbaka.
Full av sorg och smärta störtade Erland in i slottet. "Sienna!", ropade han i korridoren, i vetskap att han inte skulle få ett svar. Tjänarna pekade åt hennes rum när Erland kom rusande. Han brydde sig inte om att stanna trots att det värkte i hela kroppen. Sedan resan från landet och hit igen hade han varit på helspänn.
Men så, som av ett trollslag stannade han plötsligt upp utanför rummet, bakom de stängda portarna. Han skulle inte låta henne se honom såhär. Vad än Erland gick igenom så var det säkerligen hundra gånger värre för Sienna. Kvickt tvingade han sig att lugna ner sig en aning, vilket ändå bara innebar stillhet i få sekunder, för att sedan trycka ner handtaget och kliva in.
Men när han upptäckte sin hustru i bädden kände han hur det snörpte i halsen och tårarna började att rinna. "Älskade..Sienna..", flämtade han och gick fram för att böja sig över henne och ta henne nära sig i en omfamning. "Jag är så ledsen.", kved han i en viskning och blinkade bort tårarna. Han ville så gärna vara stark för henne, men det var svårt. Otroligt svårt.

Hjärtat sjönk i Rowans hjärta då han fick se Camenag och Erland. Självklart var det ju en god sak att han äntligen var här, men han måste ha anat att något var fel. Han måste ha förstått att något hänt Sienna, men att det skulle vara såhär pass illa? Han visste att vännen skulle ta det hårt. Han var dock glad över att Thessa tog över att berätta - han visste inte ifall han själv skulle ha haft hjärtat till det. Han hade nog bara kommit halvvägs. Han ville säga mer till vännen, ville krama om honom och göra allt han kunde för att göra smällen lite mindre men han visste att vännen antagligen knappt ens märkte att han var där just nu. Vilket han förstod fullt ut, själv hade han nog knappt kunnat tänka över huvud taget ifall han varit i Erlands situation. Han suckade och såg emot Thessa igen.
"Jag vill ringa i klockorna för dem." Statskyrkans klockor ringde dem egentligen bara i vid kungliga högtider eller då någon i kungafamiljen gått bort, men av någon anledning så kändes det här som ett rimligt tillfälle att åtminstone få göra något fint för vännerna.

Sienna hade nog aldrig blivit gladare över att få se Erland, men samtidigt var det som om något släppte då hon fick se honom. Inte fullt ut positivt kanske, utan som att hon till slut kunde släppa på tårarna helt, släppa fram sorgen helt. Hon kunde slappna av när han äntligen var här. Hon brydde sig inte om att svara med en gång, grävde sig bara in i hans kram och lät sig få omfamnas av hans tröst även om han säkerligen var minst lika ledsen som hon själv.
"Förlåt." fick hon viskat fram, kunde inte förmå sig själv att lyfta ansiktet till att se på honom då hon visste att det skulle kännas tio gånger jobbigare. Istället stannade hon i tryggheten i hans famn lite till.
"Det var en Henry." sade hon tyst.

Thessa hade sett efter då Erland rusat därifrån. Hon vad glad över att Erland var där igen. Hon var säker på att Sienna skulle känna sig bättre ifall hon fick ha sin make där. Men det var hjärtskärande att se han också, bara för att veta att att han också skulle slås av verkligheten som rådde.
Det enda som Thessa kunde göra var att finnas där för dem. För tiden läkte väl alla sår?
Hon vände sig till Rowan igen när hon hörde honom tala. Det dröjde någon sekund. "Ja. Vi ringer i klockorna.", instämde hon och placerade en hand över hans kind för att möta hans blick.
Hon tog sedan han hand i sin och gick med honom lugnt därifrån.

Erland kravlade sig upp på bädden samtidigt som han höll om Sienna. Han kämpade med att svälja bort gråten. Han skulle inte låta Sienna se honom såhär.
"Förlåt? Vad pratar du om?", flämtade han när han anade någon slags skam. Han lutade kinden mot hennes huvud. "Du har inte gjort någonting fel, hör du det? Det var en olycka. Det fanns inget du kunde göra.", sa han och pressade sina läppar mot hennes huvud för att luta sig mot henne igen. Ångrade att han kanske låtit lite väl hård, men det fick väl gå när de båda var så upprörda.
Men när han sedan förstod att de fått en pojke, deras Henry, sköljdes han av den där sorgen igen och snyftade till för att hålla henne nära sig. "Han är på ett bättre ställe nu.", viskade han och strök Sienna över ryggen. "Vila nu."
Han lade sig ner bredvid henne för att hålla hennes händer i sina och se granskade på sin hustru. "Du kommer att ta dig igenom det här, Sienna. Du är stark. Säkerligen den starkaste jag har mött."

Rowan ville få tala med Erland, försöka stötta vännen, men han visste bättre än att ha bråttom med det. Först och främst behövde han och Sienna ha denna stunden ihop, men också en extra stund för att samla sig också kanske. Det var åtminstone vad Rowan ville tro, även om han kanske inte skulle våga uttala sig för mycket i frågan.
Istället försökte han lägga fokuset på Thessa för stunden, och nickade åt hennes bekräftelse. Egentligen fanns det väl säkerligen någon regel emot det, men han kunde inte bry sig mindre om det. Det var ju inte heller som om någon skulle straffa honom för det. Han kramade om hennes hand och gick in mot slottet för att försöka finna någon tjänare att lägga uppdraget på, tyngd av tankar. Ville tala med Thessa om det, men fann inga ord passande nog.

Sienna kröp tätare intill honom då han lade sig intill henne, glad över hans närhet - det var det enda hon fann tröst i för tillfället. Innerst inne så visste hon att han hade rätt, att hon inte kunnat göra något åt det. Det var ju också vad läkaren intalat henne. Men ändå hade hon svårt att jaga bort den där inre demonen som skyllde på henne för det. Men det kändes också som om hennes inre och alla känslor bara var ett trassligt virrvarr, och att få reda på något av det var inte det lättaste. Det kändes bara som om det behövde tid, behövde få det att lägga sig lite innan hon kunde reda ut nystanet.
"Jag vet. Men jag kan inte låta bli att undra." Undra om hon hade kunnat göra något annorlunda. Hon tystnade igen, kunde inte hindra sig ifrån att snyfta till igen då han sade att han hade det bättre nu. De hade längtat så efter det här barnet, och på så kort tid hade allting bara ryckts ifrån dem kändes det som. Hon lyfte blicken till honom, slöt sedan ögonen för någon sekund i hopp om att lugna sig med hjälp av hans närhet och värme.
"Jag har saknat dig." viskade hon, hade aldrig i sin vildaste fantasi trott att det var såhär hans återvändande skulle gå till.

När de kommit in i slottet igen anade Thessa att Rowan var försvunnen i tankar då han verkade tystlåten. Thessa klandrade honom inte. Det var oerhört sorgligt att se sina bästa vänner fara illa till. Men det kändes kanske ännu värre att det inte fanns något de kunde göra. Det spelade ingen roll vem de var- varken drottning eller kung.
Hon ville trösta Sienna och Erland, men visste att det var bättre att låta de vara ifred ett tag. De skulle få sörja ifred. Vila ifred. Det var otäckt på det sättet. Att det faktiskt hänt så plötsligt, som från tomma intet.
För en tiondelssekund funderade Thessa till och med så långt ifall de vilade någon slags förbannelse över kungligheterna i slottet. Det hade inte varit det lättaste för dem tidigare. Men det såklart, var det lätt för någon? Det var en löjlig tanke som hon snabbt sköt bort. Istället gjorde hon vad hon faktiskt kunde. "Jag fixar det, Rowan.", sa hon lugnt åt honom. Det kanske kunde underlätta att slippa ta varenda order just denna kväll.
Thessa gick fram mot en av tjänarna och förklarade om kyrkans klockor och att de önskade att klockorna blev ringda i. Tjänaren försökte dölja sin förvåning. Det gällde ju inte någon av kungligheterna. Men han skulle heller inte säga emot sin drottning. Utan nickade och försvann därifrån med ett sällskap andra tjänare som hjälpte till för att utföra jobbet.
När de var utom synhåll gick hon tillbaka till Rowan. Fortfarande lugn. Sorgen tog energi och var ansträngande. Orken var inte helt där. "Jag tycker att deras familjer ska meddelas. Det kanske skulle göra de gott- ifall deras föräldrar var här?", funderade Thessa och placerade en hand på Rowans handled bara för att få hans uppmärksamhet.
Thessa var givetvis inte den att tala om förhållandet mellan föräldrar och deras barn. Clavius hade inte varit den bästa fadern. De få ljusglimtarna hade fort skuggats av hans galenskap och längtan efter makt. Och Thessa kände inte sin mor. Ändå förstod hon vikten av familjen. Den fanns alltid där.
"Vad tror du?", nästan viskade hon och såg upp mot Rowan.

"Du..", började Erland i försök att hitta de rätta tröstande orden. Men vad han än sa så verkade det inte vara tillräckligt. Men ändå ville han tro att det inte skulle hjälpa att drunkna i sorgen. Han kramade om hennes händer och höll de nära sina läppar för att kyssa de. Han ville ta bort all smärta från henne. Om så bara gick och fanns något sätt. "Henry..", började Erland och kände hur det snörpte i halsen på honom igen. Bara att säga hans namn, Siennas och Erlands största kärlek, gjorde allting så verkligt, men också så snurrigt.
Erland drog ett djupt andetag och suckade. "Henry kommer alltid att vara med oss. För alltid. Och vi kommer aldrig att sluta älska honom.", sa han och lade armen om Sienna igen. Det fanns inga ord. Tröttheten var över Erland. "Vila. Vi måste vila. Du måste vila.", mumlade han och kände hur ögonlocken blev tyngre.

Rowan såg tacksamt efter henne, glad för att få någon sekund att bara andas. Fundera på hur han ens hade klarat sig på egen hand innan han träffat Thessa, hur tacksam han var över att få ha denna fantastiska kvinnan hos sig. Hon som tänkte på allt det där som han alltid tycktes glömma bort.
”Du har nog rätt, de kan nog behöva det.” Höll han med henne då hon återvänt till honom igen, hade inte haft minsta tanke på Brynjolf och Anselm förrän hon nämnt dem. De båda var också två han var säker på skulle ta nyheten hårt, stackarna. Han hade allt fått höra om hur mycket de längtade efter barnbarnet. Rowan kände sig rejält nedslagen efter händelsen, men han anade att det ändå inte var något emot vad familjen kände. Han var ju ändå ”bara” en vän, en väldigt god sådan men ändå inte deras kött och blod. Det blev en annan sak då. Han såg emot henne och tog försiktigt hennes hand istället, hann precis börja tänka tanken på hur de skulle kontakta deras föräldrar då ännu en tjänare stannade till framför dem och bugade lätt.
”Ers höghet, middagsgästerna ifrån Acria har anlänt.” Rowan lät höra en suck - han ville helst låta allt avboka allt sådant ikväll, men de hade rest långt och var ju redan här. Dessutom undrade han om det inte också vore bra med nån sorts distraktion också för dem båda.
”Tack. Kan du skicka någon att hämta Sienna och Erlands föräldrar?” Bad han, såg efter tjänaren som försäkrade honom om det innan han gick iväg igen. Han hade varit lite nyfiken på det prinsparet ifrån Acria som skulle besöka dem, Adriana och Philip. Få se vad för grannar han hade att handskas med, men den där nyfikenheten hade stillats rejält efter dagens händelser.
”Verkar som om det blir dags för middag då. Är du redo?” Frågade han Thessa, hade helst bara gått tillbaka till deras egna kammare och inte ägnat sig åt något mer arbete idag. Men det fanns inte mycket till semester i det här yrket, och han visste också att det knappast skulle hjälpa hans dystra humör mer. Dessutom var klockan inte mer än runt femtiden på eftermiddagen, trots att dagen varit tillräckligt lång för att det skulle kännas som sen kväll.

Hennes älskade mans ord stämde så bra, men gjorde ändå så ont. Hon ville inget hellre än att få hålla Henry i sina armar just nu. Men det hade så snabbt övergått till en omöjlig tanke, en så smärtsam tanke. Men Erlands närhet dämpade den värsta sorgen, tog udden av den på något vis.
”Lyssna.” Sade hon tyst då hon hörde klockorna, något som otvivelaktigt var Rowan och Thessas verk. En väldigt fin gest, och om inte annat också ett bevis på hur mycket dem faktiskt brydde sig om vännerna och vad som hänt. Nu var inte Sienna särskilt erfaren inom kungligheternas seder och bruk, men hon hade alltid trott att den var exklusiv för kungliga händelser.
Efter att klockorna tystnat igen kände hon själv hur hon gled bort mer och mer och närmade sig sömnen. Hon trodde aldrig att hon skulle lyckas somna efter det här, men hennes kropp kändes också totalt utmattad så det var väl inte heller särskilt märkligt.

Thessa såg en aning bekymrat på sin make. Gillade inte att han var i sådan sorg och önskade att hon kunde göra någonting för att hjälpa till och underlätta. Det gladde henne iallafall att han gått med på att samla Sienna och Erlands föräldrar dit. De skulle vara bra med lite liv där. Hon hade ju sett Sienna och Erland tillsammans med sin familj tidigare. På Erland och Siennas bröllop. Förstod att de var nära varandra. Både till deras egna barn, men också familjerna emellan. Det hade varit så fint att se.
Thessa hade glömt bort planerna för middagen då de blev informerade om den. "Oj, var det idag?", sa hon lite förvirrat och tog sig för pannan samtidigt som hon skakade smått på huvudet. Gillade inte att hon varit så glömsk, även om det fanns en rimlig förklaring till detta. Men hon hade inte tid att grubbla, även om egentligen också velat ha tid för att kanske byta om och göra sig mer anständig för gästerna. Fast snart insåg att det nog inte var så farligt till som hon hade trott. Thessa såg helt okej ut, precis som hon var. "Okej.", svarade hon därför Rowan och såg upp mot honom med ett litet leende, försökte dölja tröttheten. Det piggade upp att de skulle få distraheras från sorgen. Hon visste ju att Erland och Sienna hade det bra tillsammans och var trygga med läkaren som hade ett öga på de med.
Thessa borstade bort mörka hårslingor som fallit i ansiktet på henne med sin hand och rättade till klänningen. "Det får duga..", mumlade hon och gick sedan med Rowan därifrån för att gå mot matsalen till de nyanlända gästerna. "Prins Philip och Prinsessan Adriana..", mumlade hon för sig själv för att påminna sig om vilka de hade där. Hon visste inte mycket om dem. Faktiskt så.. inget alls visste hon. Det lockade henne att få lära kungligheterna från Acria, grannlandet.

Erland hade precis varit mellan sömn och klarhet då han hörde Siennas stämma och slog upp ögonen igen. "Hm?", sa han innan han lade ihop det hon hade sagt. Hon lyssnade och kände för varje klockslag sorgen komma påträngande igen. Han ville inte gråta. Orkade inte gråta. Ändå tog sorgen över och tyst, tyst sökte sig en tår nerför hans ena kind. Erland snyftade tyst och kramade om Siennas händer försiktigt igen. Han förstod att det hade varit Rowan och Thessas verk och gladde sig för att han hade sådana kärleksfulla vänner. De hade redan gjort så mycket för de. Han skulle få tillfälle att visa sin tacksamhet för de. Någon gång. När han var mer klar i huvudet. När sorgen inte var överväldigande.
Han drog bort tårarna med ena handen och lade sig tillrätta i sängen. Han iakttog Sienna för ett ögonblick, men när han såg att hon också var trött, tog han efter och stängde ögonlocken för att somna igen.

Rowan var glad att inte vara den enda att ha blandat ihop dagarna, eller kanske rättare sagt glömt bort dagens planer. Allt sånt där hade helt och hållit fallit i glömska för honom med tanke på vad som skett under dagen. Nåväl, det var en bra ursäkt till att samla ihop sig ordentligt. Han såg på Thessa igen och log svagt.
"Du ser strålande ut." försäkrade han henne, själv var han övertygad om att hon aldrig skulle kunna vara något annat än strålande vacker. Han skulle aldrig tröttna på att få vila blicken på henne.
"De är ett blankt papper för mig." Han trodde de var i samma ålder som de själva, men det enda han egentligen visste var att Philip var född som prins där och Adriana visste han precis ingenting om. Han hade varit ifrån hovet och alla sådana nyheter under en alltför lång tid, och hade ännu inte hunnit ikapp än. Det bästa vore ifall han hunnit gå igenom lite med någon av rådgivarna innan för att få höra sig för om vilka de egentligen var, men det fick gå nu. Förhoppningsvis skulle de ha förståelse för det. Väl utanför matsalen stannade han snabbt till och kramade om Thessas hand innan han klev in, där ett par som mycket riktigt som mest kunde vara bara något år äldre än dem redan slagit sig ner i väntan på dem. De ställde sig dock upp så snart de kommit in, och Rowan började hälsa på dem men kom av sig fullständigt mitt i meningen då han fick syn på kvinnan. Inte en chans.
"Adriana?" utbrast han istället, med en tydlig ton av chock i. Totalt oförstående av hur hon kunde stå där framför henne, över hur hon överlevt. Han hade aldrig trott att han skulle få se henne igen, inte efter vad som hänt. Men trots att det gått över 10 år så skulle han känna igen henne överallt. De hade bara haft 2 år emellan sig, och hade alltid varit ganska nära varandra.
"Lillebror." hälsade hon med ett leende, och Rowan kunde inte hindra ett kort, förvånat skratt att komma ut.
"Hur.. Hur? Jag såg dig bli skjuten? Vart har du varit?" han hade miljoner frågor till henne, och skulle säkert få fler ju mer svar han fick. Men han hade också sett henne med en pil i magen, och han hade försökt leta efter henne åren efter mordet utan resultat.
"Ralph hjälpte mig ut, och förde mig till Acria där de lyckades hela mig. Där jag träffade Philip. Jag trodde du var död ändå tills jag hörde om allt det där med Clavius." förklarade systern och Rowan kunde inte hjälpa sig längre mot att gå fram och krama om henne. Mycket väl medveten om att han kanske inte alls betedde sig särskilt kungligt just nu, men det var långt ner på hans prioriteringslista.

Thessa log snett åt Rowan. Han sa alltid rätt saker och fick henne att må bättre, men just då hade hon svårt att ta till sig. Hon fick svälja de oroade tankarna och lita på honom. Och genast kändes det bättre. Det blev lättare dessutom, så fort hon fått syn på kungligheterna inne i matsalen.
Thessa följde Rowans exempel och hälsade på Philip, men när Rowan stannat upp för att hälsa på hans prinsessa, Adriana, stannade hon upp när Rowan synade kvinnan framför de. Det gick några sekunder för Thessa att lägga ihop det. Syster. Syster.. det snurrade hos henne. Vad gjorde hon här? Hur.. Lyckligtvis verkade Rowan tänkt i samma bana och frågat systern samma sak. Men det hjälptes inte att bli påmind om Clavius och hans hemskheter.
Thessa ville sjunka genom golvet, försvinna därifrån. Här stod Thessa, värdinna, i det slott som en gång tillhört Adriana, det slott som en gång varit hennes hem. Och Thessas far hade ryckt det ifrån henne. Hennes familj. Illamåendet växte i henne. Bara tanken av att Clavius gett order att ha ihjäl kungafamiljen, att han beordrat sina krigare att döda. Thessa fick svälja flera gånger för att hålla masken. Hon skämdes så. Tidigare gånger när minnena hemsökt henne hade hon lärt sig att skilja från det som varit till det som faktiskt var. Thessa var inte Clavius. Rowan hade accepterat henne, älskade henne, och hon ville tro att folket i Eimport, Vrale, kände något liknande. Men där och då var det svårt.
Adriana hade varit där hela tiden, levt vidare. ”Jag är hemskt ledsen för vad som hände din familj.”, fick Thessa fram och kunde bara för någon sekund hålla ögonkontakt med Adriana innan hon såg bort. Hon insåg att hon skulle behöva samla sig och gjorde så genom att försöka rikta uppmärksamheten någon annanstans. ”Välkomna. Ska ni båda vara.”, sa hon och lyckades le, om än lite påtvingat, mot de båda. ”Vi sätter oss till bords.”, föreslog hon och visade med armen mot det dukade bordet för att sedan slå sig ner på kortsidan av det. Fortfarande medveten om sin skam och kunde inte förmå sig att bete sig drottninglikt då hon undvek att titta för länge på Adriana. Rädd för vilka känslor det skulle väcka hos henne. Psyket hade fått en rejäl smäll av dagens händelse, Thessa var inte säker på att hon skulle klara av att återuppleva sitt förflutna igen.
”Gick resan bra?”, fortsatte hon och förvånade sig själv en aning att hon lät så lugn, men valde aktivt att rikta blicken mot Philip.