Prs tippest & JustAFriend

Planen om att låtsas som att allt var som vanligt gick snabbt åt pipan. Elliot hade väntat sig att den yngre följt den äldres exempel. Klätt av sig. Krupit ned under täcket. Myst. För det var väl ändå det naturliga händelseförloppet? I vanliga fall hade det varit det. Men nu var något fel. Väldigt fel. För efter att ha dragit på sig alla kläder försvann Sebastian ut genom dörren och Elliot hade inte vett nog att fråga vad som hände. Om tiden på dygnet hade varit en annan hade det nog gått att pussla ihop allt. Förstå att det var ett röksug som hade kickat in, men där och då kunde Elliots hjärna bara komma fram till slutsatsen att det var han själv som hade gjort något fel. Samma slutsats som alltid. Och nu skulle den tidigare elevrådsordföranden få spendera natten ensam i ett hotellrum. För Sebastian skulle väl inte komma tillbaks? Hade han ens rumskortet med sig? Var det här en ytterst oklar dumpning? Hade hela hotellgrejen bara varit en plan för att lämna den äldre på ett så förnedrande sätt som bara möjligt? Okej, lugn och fin nu, Elliot.
Nu var det dock inte möjligt men han försökte i alla fall. Vilket snart resulterade i att han var uppe på fötter, i pyjamas, vandrandes fram och tillbaks längs med sängen. Sådär desperat och ångestladdat som på film. Tankar som snurrade runt gick inte att reda ut. Det sömniga var borta och kvar fanns ett förvirrat kaos.

Det var ju så jäkla fånigt att Seb inte klarade sig ens en dag utan att röka. Skulle han skratta eller brista ut i gråt? Båda reaktionerna var minst lika rimliga. Rimligare än nikotinberoendet han drogs med och plågades av. När hade det blivit såhär? När hade han blivit beroende? Han hade ju länge varit en kille som kunde ta en cigarett då och då, utan att någonsin känna ett sug. Hur fan blev det såhär? Kanske för att han hade behövt något som kunde skingra tankarna. När Elliot trillade in i hans liv blev ju allting betydligt mer... komplicerat. Och livet såg plötsligt dystrare ut. Orättvist, framförallt. Fast visst - Elliot gjorde också livet ljusare. Uppenbarligen. Han var världens finaste människa. Men omständigheterna som kantade hans liv? Mörker.

Hursomhelst gick han ut och tog den där cigaretten. Dröjde sig kvar en stund. Kände sig misslyckad. Som en svikare som inte ens kunde stå emot en liten cigarett för Elliots skull. Förtjänade han ens att komma in i det där hotellrummet igen? Tja, jo, men... Det kändes inte rätt. Fast det var ju inte heller rätt att bara lämna honom sådär. Så han gick in igen, och kom in i hotellrummet, för rumskortet hade han faktiskt haft med sig. Möttes av en Elliot som vankade av och an. Vad skulle han egentligen säga? Ingenting kändes rimligt. Istället hängde han av sig jackan.

Vad skulle han ta sig till? Det berodde ju helt på om Sebastian skulle komma tillbaks in eller ej. För nej, självklart skulle Elliot inte spendera natten själv. Nej, i sådana fall var det bättre att ta sig tillbaks till avdelningen. Berätta att allt hade gått åt helvete och att det nog var lika bra att inte bevilja permission på ett par veckor. För om det som nyss skett var en dumpning så var det nog bäst så. På tal om det så var detta den första gången Elliot kunde göra vad han ville mot sig själv. Fri tillgång till vassa föremål. Ingen som kunde stoppa honom. Dock kämpade han emot suget. Beroendet. Ironiskt nog det som liknade den lilla kampen som pojkvännen nyss förlorat. Och helt ärligt hade nog Elliot förlorat sin kamp mot tankarna med om det inte vore för dörren som plötsligen öppnades.
Sebastian. Klumpen som hade byggts upp i magen blev inte mycket mindre men det tydde väl ändå på att det inte var slut mellan dem? Det var bara något annat, för tillfället oklart, som hade orsakat den yngre att lämna hotellrummet. Om det inte var så att Seb bara kom på att han hade glömt sin ryggsäck typ. Bara någon millisekund efter kom dock den där lukten som Elliot så starkt ogillade. Cigarettrök. Men den här gången lättade den faktiskt mer på hjärtat än vad den tyngde ned. Det kunde fortfarande vara så att det var Elliot som hade orsakat behovet av att gå ut och typ bedöva sina känslor, men detta bådade ändå förhållandevis gott.
"Vart gick du?", frågade Elliot stumt. Han stannade upp vid foten av sängen. En bra bit från pojkvännen.

Var hade han gått någonstans? Seb uppfattade det som att Elliot inte förstod att han hade rökt. Men det var väl uppenbart? Rökdoften fastnade alltid i kläderna. Han luktade väl rök nu också? Hm. Och vad trodde Elliot annars att han hade gjort? Ugh, så många frågor utan några svar.
”..ut?” svarade han osäkert, egentligen mer som en fråga än ett svar. Frågande tittade på sin pojkvän som stannat upp vid sängens fotände. ”Varför, öh, är du uppe?” Ja, det var väl en rimlig fråga? Elliot hade ju varit nerbäddad och redo att sova när Seb hade gått. Tankegångarna som bubblat upp hos den äldre när han helt plötsligt hade lämnat hotellrummet, kunde han inte ens föreställa sig. Var det inte uppenbart att han hade gått ut för att röka?

Ut? Ja, duh. Men seriöst, det där var ju sämsta svaret någonsin. Eller egentligen logiskt och sant men Elliot hade ställt frågan för att få ett mer detaljerat svar än så. För att han hade undrat på riktigt. Nu, efter ett par sekunder kom det realistiska tänkandet dock långsamt tillbaks. Bara liiite sent. Sebastian hade gått ut och rökt. Givetsvis(även om det fortfarande fanns en liten del inom Elliot som fortfarande ifrågasatte det). Vilket inte var något den äldre älskade men som var tusen gånger bättre än att bli dumpad. Herregud vad tankarna kunde ställa till det. Göra saker så otroligt mycket större och värre än vad de egentligen var. Fånigt. Ja, vid det här laget skämdes Elliot. Kände sig dum. Korkad. Vek direkt ned blicken när pojkvännen tittade frågande. Svaret var för patetiskt för att säga högt.
”Vet inte”, mumlade han istället bara, och tassade sedan bort mot ”sin” sida av sängen. Som en skamsen hund, även om han försökte dölja det så gott det gick. Hur lyckat försöket blev kunde inte Elliot avgöra. Han drog av sig pyjamasbyxorna och kröp kvickt ned under täcket igen. Tröjan fick vara kvar på. När känslor som skam tog över hjärnan fanns det inte plats för självkänsla och självförtroende. Nej, tröjan på och gömda ben. Perfekt. Frivillig ögonkontakt var det inte frågan om.

Varför hade han inte bara kunnat stå emot? Stämningen hade ju varit bra fram tills att Seb helt plötsligt dragit iväg. Nu verkade Elliot vara... Ledsen? Ja, Seb uppfattade honom som ledsen. Vilket han kunde förstå, för det där med cigaretterna var ju ett svek mot Elliot. Det var han väl medveten om. Men Seb hade väl förväntat sig lite ilska från pojkvännen. Kanske inte skrik och sånt där, men någon sur min.

Hur skulle han fixa det här? Det var egentligen ingen stor grej som hade hänt, förstås, men allting blev så himla förstorat i Elbastians lilla, lilla bubbla. Han tittade på Elliot som bäddade ner sig i sängen igen. Seb följde efter, efter att ha dragit av sig tröjan och byxorna. Att ligga bredvid Elliot skulle nog inte vara ett problem, för rökdoften satte sig mest i kläderna och lite i fingrarna, kanske.
”Förlåt”, mumlade han tyst och borrade in ansiktet vid hans nacke för att lämna en försiktig puss på den mjuka huden.

Täcken var mysiga. Speciellt sådana här, fluffiga. Som en mysig koja. Definitivt bättre än den sunkiga, tunna hemma och den väldigt basic, sjukhusiga på avdelningen. Det här var underbart i jämförelse. Dessutom en utmärkt plats att gömma sig från allt livet var. Kanske framför allt gömma sina tankar och känslor från personer som egentligen hade all rätt att veta vad som försiggick.
Sebastian kröp ned intill Elliots kropp och trots det onödiga inre kaoset den äldre nyss tvingats genomgå, så gick det inte att inte njuta av närheten. Och även om stämningen hade förstörts tidigare så var den yngre förändrad nu. Det där som Elliot tidigare hade tolkat som irritation eller så, gick inte att hitta nu. Kanske skulle det gå att somna utan klump i magen.
”Du var ute och rökte, eller hur?”, mumlade han tyst efter ett par sekunder. Inte argt, inte med tårarna nära. Svaret var ju uppenbart men frågan var också ställd för att få bekräftelse. Att allt det där övertänkandet bara fanns I Elliots huvud. För i jämförelse med allt det där andra var som sagt en cigarett inte någon jättestor sak. Inte nu längre iallafall, nu när pojkvännen försökte trappa ned. Då var det med okej. Snedsteg är något som alla gör och det visste ju Elliot om någon.

Huh? Hade Elliot inte förstått det? Seb hade ju antagit det. Hade han inte luktat rök? Vad trodde Elliot annars att han hade gjort, förresten? Så många frågor. Var Seb dum eller var hans frågor rimliga? Bleh, det här var ju så otroligt jobbigt. Han gillade inte att undra så otroligt mycket.
”Ja”, svarade han tyst, istället för att spotta ur sig alla frågor och riskera att överrumpla den äldre med eventuell dumhet. Men sedan, någon sekund senare, började hjärnan överanalysera Elliots ord och helt plötsligt ekade orden inne i huvudet igen. Var det där en pik? Luktade Seb rök? Försökte Elliot få honom att flytta sig ifrån honom? Åh, ännu fler frågor. Toppen.
”Luktar jag eller?” frågade han sedan, och drog tillbaka huvudet från Elliots axel för att kunna titta honom i ögonen.

Sebastians frågor var absolut rimliga. Elliot borde verkligen ha räknat ut det där men samtidigt var ju övertänkande något som de båda två var hejare på. Borde inte Sebastian klura ut vad som hänt i den äldres huvud? De hade trots allt känt varandra mer eller mindre under flera månader vid det här laget. Fast det där var önsketänkande.
"Mm, du kanske kan borsta tänderna igen?", svarade han tyst. Fortsatte undvika ögonkontakt. Det var ingen lögn, för den yngre luktade definitivt rök. Däremot var det ju inte därför som frågan hade ställts. Och nu var det mest för att få lite space. Typ ladda om. Skämmas i ensamhet. Det blev lättare så. Då slapp Sebastian veta hur fånig hans pojkvän var. Om han nu inte redan visste det. Detta var ju inte första gången.

Ingen ögonkontakt. När den inte fanns tillgänglig kändes det som att Elliot var arg. Trots att han visste att ögonkontakten ofta försvann när någon var ledsen också. Men verkade Elliot vara arg annars? Kanske lite sur, sådär bubblandes vid ytan.
”Åh, okej”, svarade han, aningen skamset, innan han drog sig undan från pojkvännen och reste sig upp ur sängen. Det där borde han ha tänkt på. Istället hade han kastat sig i sängen och utandats din vidriga rök-andedräkt på Elliot. Dumma, dumma Seb.

Väl i badrummet började han återigen borsta tänderna. Blicken fäst på sig själv i spegeln, förandes en konversation med spegelbilden genom ansiktsuttrycken. Om Elliot hade sett det hade han nog trott att Seb var galen... Men Elliot kändes inte tillgänglig att prata med och då fick väl Seb ta vara på sig själv, även fast det kändes dumt.

Efter att han hade borstat tänderna och noggrant tvättat händerna med något vaniljdoftande tvål, tassade han tillbaks till sängen. Kröp ner under täcket bredvid Elliot. Ifall pojkvännen fortfarande var vaken, kom han återigen nära och slank ner under täcket för att börja placera ut pussar längd pojkvännens rygg, eller arm, beroende på hur han låg och vilken kroppsdel som låg Seb närmst.