Prs tippest & JustAFriend

Det där med att andas rökandedräkt på någon som hatade cigaretter var kanske inte optimalt, nej. Men Elliot brydde sig som sagt inte jättemycket just där och då. Den yngre gjorde precis som Elliot önskade. Gav lite space. Sen att närhet nog egentligen var vad den äldre behövde mest just då var en mindre detalj. Medans tänder borstades i badrummet låg Elliot på rygg och pillade rastlöst med fingrarna på täcket. Nej, nu fick han skärpa sig. Antingen gå vidare eller berätta och de tidigare tankebanorna. Detta höll ju inte. Att undvika allt. Även om den betydligt fräschare andedräkten blev en bonus. Nej, se så. Skärpning.

När pojkvännen så småningom kröp ned bredvid och började kyssa armen lade sig Elliot därmed på sidan. Vågade sig slutligen på en ögonkontakt innan ena hamnan vandrade upp till den yngres midja och blicken runt bland de skarpa ansiktsdragen.
”Jag trodde att jag hade gjort något dumt så att du typ drog hem”, mumlade han. Åh, den yngre hade ju inte ens bett om någon förklaring. Elliot, du är ett hopplöst fall.

Efter att ha placerat ett antal pussar längs armen tittade han upp från under täcket igen och mötte pojkvännens gröna ögon. Ögonkontakt! Fantastiskt. Något fint i en annars jobbig situation. Elliots hand på kinden blev något ännu finare i situationen. Han var inte arg? Sur? Om pojkvännen ändå var det så visade han ju verkligen inte det. Orden bekräftade nog att han inte var arg heller. Mer ledsen. Orden fick Sebs hjärta att sjunka i bröstet. Trodde Elliot verkligen att han skulle kunna göra så? Framstod han som en person som gjorde sånt? Framstod han som ett rövhål? Åh, uppenbarligen. Det kanske inte var så konstigt heller. Han hade ju betett sig som ett rövhål mot den äldre flera gånger.
”Jag skulle aldrig lämna dig så”, mumlade han till svar och fortsatte blicka in i de gröna ögonen. La sedan sin hand ovanpå Elliots hand som låg på Sebs kind.

Nej, Elliot var varken arg eller sur. För tillfället var han inte ens ledsen. Nästan bara skamsen. Och lättad, såklart. Han hade inte blivit dumpad. Hade inte gjort något fel. Bara gjort samma misstag som så många gånger förut och övertänkt. Nu i efterhand skämdes han för den delen med. För att han i tankarna hade anklagat den yngre för något sådant. Nu hade ju Sebastian visserligen till exempel kallt bett Elliot att gå, dagen efter bron. Och tja, betett sig tveksamt fler gånger, men Elliot skämdes ändå. Det var inte rättvist mot den yngre. Sebastian, som för det mesta bara var underbar.
Elliot nickade svagt. Det där visste han ju egentligen.
"Jag vet", mumlade han. till svar. "Men du vet hur jag övertänker ibland". Handen vandrade efter en stund ned till den yngres midja. Han kom ännu närmre, så att kropparna låg precis intill varandra. Kroppskontakt. Hud mot hud. Bortsett från pyjamaströjan som kom emellan. Artonåringen pressade sina läppar mot den andres tunnare. Det kändes som ett bra sätt att avsluta "bråket". Som egentligen inte var ett bråk över huvud taget. Snarare ett stort jävla missförstånd.

”Mm”, hummade han instämmande. Elliot övertänkte jämt och ständigt. Fast det gjorde Seb också, fast kanske inte lika mycket. Men skulle han verkligen tro något sånt om Elliot? Kanske. Det var otroligt svårt att veta. Tankarna rycktes ifrån honom när Elliots hand lämnade kinden och vandrade ner till midjan. Åh? De tunna läpparna möttes av pojkvännens fylligare.
”Jag älskar dig”, mumlade han efter att läpparna skilts åt. Blickade fortfarande in i de gröna ögonen, beroende på om Elliot fortfarande tillät ögonkontakt eller om han hade slutit ögonlocken eller bara tittat bort. Lät handen, belägen på pojkvännens kind, glida bak till bakhuvudet. Tryckte till en aning för att deras läppar återigen skulle mötas.

Ja, övertänkande var verkligen ett återkommande tema i deras relation. Tillsammans med missförstånd. Självklart en massa andra, betydligt mysigare saker med men ja, skönt att ha lite förbättringspotential eller något.
Sebastians bara hud, under Elliots handflata, var len och mjuk. Elliot lät tummen stryka lite fram och tillbaks innan även den fann sig till rätta. ’Jag älskar dig’. Var dem inte farligt nära den där gränsen som de kommit överens om att inte korsa? Påväg att säga de där orden för ofta? Kanske. Fast några av de fjärilar som gått och lagt sig i Elliots mage vaknade till liv och det gjorde det omöjligt för honom att kommentera. Det var ju underbart. Och det där om att de tre orden kunde överanvändas, ja det kändes inte möjligt där och då.
”Och jag älskar dig”, mumlade den äldre till svar. Sebastian smakade fortfarande lite rök men det var okej. Ja, i förhållande till den potentiella dumpningen var ju detta ingenting. Han slog upp ögonlocken, som han stängt under kyssen, och möttes av den yngres blick. Ögonkontakt. Hud mot hud. Kort därefter läppar mot läppar igen. Hur bra kunde det bli? Tja, nu hade inte stressen och tankarna från minutrarna tidigare släppt helt, så bättre kunde det antagligen visst bli. Men detta var iallafall mer än godkänt. Lite oväntat att bli löst tryckt närmre av Sebastians hand. Okej dock. Elliot besvarade även dessa kyssar. Mjukt och försiktigt. Som sagt var endel av den tidigare osäkerheten kvar. Och så var ju Elliot Elliot och då ingick det där försiktiga. På gott och ont. Mest ont. Han blev plötsligt oerhört medveten om alla ärr och den yttert omuskulösa kropp som tillhörde honom själv. Sebastian hade ju sett den flera gånger innan och ändå sagt att han älskade den äldre. Men ibland gick inte saker att förklara. Så Elliot kröp ned ytterligare under täcket. Sådär så att axlarna med var täckta. Handen låg kvar vid den andres midja, men kroppen flyttade han bakåt en aning. Inte många centimeter men tillräckligt för att den yngre inte skulle kunna känna det buckliga skinnet. Känna ärren. Nu var ju det svårt ändå eftersom att tröjan var på men som sagt, en del saker gick inte att förklara.

Seb slog upp ögonen när han märkte hur pojkvännen drog sig undan. Gled längre ner under täcket. Varför? Seb förstod inte. Frös han? Var det kallt här inne? Det förklarade i alla fall delen med täcket. Det förklarade dock inte delen med att Elliot backat ett par centimeter från honom. Den delen var ytterst svårtolkad. Ville han inte röra Seb längre? Fast hans hand var ju fortfarande vid hans midja. Nej, okej. Det där fick vara ett mysterium som Seb inte kunde lösa. Vilken skräll att han inte kunde sätta sig in i Elliots tankegångar.
”Fryser du?” frågade han och drog tillbaka sin hand från hans bakhuvud. La den istället under sin egen kind. Frös? Nej, det trodde Seb inte riktigt på själv. Men om Elliot valde att svara ja fick han väl acceptera det svaret...

Några månader tidigare hade Elliot lätt kunnat svara ja på den frågan, utan att ljuga. Då frös han ju dygnet runt. Men saker och ting hade ändrats nu. Tur var ju det. Och nej, nu frös han verkligen inte. Snarare tvärtom med t-shirten på. Hotellrummet hade en behaglig temperatur. Inte för varmt, inte för kallt. Det var ju dock omöjligt för Sebastian att veta. Att Elliots oklara handlingar inte berodde på temperatur.
”Nej, jag...”, började han men avbröt sig själv. Skakade lite på huvudet åt sin egen dumhet och pressade istället läpparna mjukt mot den andres. Kanske mest för att distrahera de båda två från den tidigare frågan, vilket kanske inte heller var jätteschyst.

Nähä? När Elliot gjorde så kändes det bara som att Seb hade gjort något hemskt eller något. Eller? Han hade ingen aning. Det blev bara konstigt och förvirrande av Elliot att göra så. Visst, en kyss var fin, såklart, men den var uppenbarligen bara till för att distrahera honom från något annat och det kändes inte okej vilket ledde till att han drog sig undan.
”Hey, du får inte göra så”, mumlade han och fiskade efter ögonkontakt, vilket han förhoppningsvis också fick. ”...du förvirrar mig. Not cool.”

Sebastian, som kvickt dragit sig undan, bekräftade att kyssen inte hade varit okej. Vilket Elliot hade förstått men ändå gjort. Nu kom skuld- och skamkänslorna och hopade sig runt den ärrade kroppen. Det knöt sig i magen. Fast okej, ta av dig offerkoftan, Elliot. Den klär dig inte. Det var ju Sebastian det var synd om här, om någon.
”Förlåt”, svarade han tyst och drog sig undan ytterligare en bit. Vågade sig motvilligt på en ögonkontakt även om det var jobbigt. Han menade det han sa och förhoppningsvis märktes det. Men pojkvännen väntade sig en förklaring, eller hur? Men desto fler minuter som for förbi desto fånigare kändes det hela. Och extra dumt, nu efter kyssen.
”Jag blev bara...osäker”, mumlade han yvigt. Hoppades att denna bristfälliga förklaring skulle räcka.

Seb orkade inte stirra på den äldre i flera minuter bara för att få ett svar. Det betydde inte att han var arg, för det var han verkligen inte. Kanske en liten gnutta irriterad, för försöket att distrahera honom med en kyss. Nej, så istället för att bibehålla ögonkontakten allt han sina ögon. Gled längre ner under täcket och gosade ner huvudet ordentligt i kudden. Det kändes inte som att Elliot skulle säga något ändå. Tystnaden hade blivit för lång.

Men sen, då kom det något. Ett yvigt mumlande.
”Om jag gör dig osäker vill jag veta det direkt”, mumlade han med sin vanliga, seriösa Seb-röst, fortfarande med ögonen slutna. ”Försök inte... Var inte rädd för att såra mig eller något. Snälla?”