Prs tippest & JustAFriend

När pojkvännen gled ned längre in under täcket kom han i samma ögonhöjd som Elliot. Ögonkontakten hade dock brutits. Något som delvis var en lättnad eftersom det kändes som att den mörka blicken genomskådade den äldre. Men till största del var det nog ändå negativt. För när ögonkontakten bröts, bröts även den lilla förståelse som fanns. Det var iallafall så det kändes. Elliots blick vandrade runt i rummet tills dess att den återigen klistrades fast på Sebastian.

Det var väl självklart att pojkvännen skulle tolka det som att det var han som hade gjort något fel. Det hade nog Elliot med gjort om det varit ombytta roller. Han skakade lite på huvudet trots att den yngres ögon var slutna.
”Nej...nej, det var inte så jag menade”, började han fortfarande tyst. Ville verkligen försäkra Sebastian om att allt detta var helt och hållet Elliot och hans hjärnspökens fel. För allting var bara ologiskt. Den yngre var ju den enda som kunde få Elliot att känna sig vacker. Eller nja, det var en bit kvar dit men det var bara i pojkvännens närhet som han inte konstant kände sig ful och äcklig. Ibland, men inte alltid och det var en stor skillnad.
”Du har inte gjort något fel”, fortsatte han och pillade med lakanet. Var det okej att röra Sebastian trots felsteget med kyssen? Troligtvis men Elliot konstaterade ändå att det var för riskfyllt. Han vågade inte.

Seb hade inte blivit upprörd om Elliot skulle ha rört honom. Nej, så länge det var genuin kroppskontakt - och inte sådan som var till för att distrahera honom från något - var det helt okej. Mer än okej, dessutom.
”Då vill jag...”, började han och avbröt sig själv för att leta efter orden. Slog upp ögonen ett kvickt ögonblick för att granska den äldres ansikte, som för att se om det fanns några uppenbara tecken på att han ljög. Han kunde inte hitta några, och med det konstaterandet slöt han återigen ögonen och kände sig delvis lättad. Elliot kunde ju ändå ljuga, liksom. ”Då vill jag bara... att du pratar med mig. Just, uh, let me in, du vet.”

’Fortsätt titta’, ville han säga när den yngres ögon återigen slöts. Det kändes konstigt att prata med någon som blundade. Kyssas gick såklart bra, men prata blev lite skumt. Lyssnade han? Sov han? Elliot fiskade upp pojkvännens ena hand under täcket. Osäkerheten kring om den var okej eller ej fanns definitivt kvar. Den andres ord tydde dock på att det nog ändå lutade åt okej. Let me in. Elliot ville påpeka att Sebastian säkert sprungit iväg om han kunnat läsa alla den äldres tankar. Det var ju kaos. Dessutom var Elliot rädd att sanningen bara skulle skapa irritation. Den var ju inte första gången de diskuterade detta, med Elliots osäkerhet som ordförande. Men men, den yngre hade en poäng. Ärlighet var ett vinnande koncept. Speciellt i deras relation där missförstånd var vardagsmat.
”Det är bara så dumt egentligen”, mumlade han tyst. Skämdes fortfarande över att dra upp detta ännu en gång. Tjatmoster.
”Men jag blev bara osäker på hur du kan tycka om hela mig. Kroppen och det, du vet”, fortsatte han lite högre. Så att det han sa faktiskt hördes utan att anstränga sig till max. Elliot förde den yngres hand under sin egen tröja och lät det komma i kontakt med huden på magen. Den rätt skrovliga, ärrade huden. Om Sebastian hade öppnat ögonen vid det här laget klarade den äldre inte av någon ögonkontakt.
”Blir du inte äcklad av ärren och...det?”. ’Det’ var väl synonymt med den fortfarande lite för tunna kroppen. Förut hade den ju varit läskigt smal. I Elliots huvud var ’det’ nog mer hans ”tjocka” kropp dock. Ätstörningar förstörde ju självuppfattningen totalt. Och fick honom att bli en sådan där person som han själv föraktade. Som tyckte tjock var någonting dåligt. När det kom till honom själv, det vill säga. Han kramade om den varma handen lite hårdare. Snälla bli inte irriterad, trots att det vore logiskt.

Det kändes tryggt att hålla ögonen stängda. Varför kunde han inte förklara - men det kändes enklare att prata om sånt här när ögonen var stängda. Ögonen var sårbara, de riskerade att tåras upp och kanske skulle fokuset då övergå till honom istället för att stanna på Elliot. Och, dessutom, var det ju meningen att de skulle sova. Right?

Och sedan började Elliot förklara och tårarna började bränna under ögonlocken ändå. De lämnade inte, dock, i alla fall inte redan. Möjligheten fanns definitivt där för att tårarna skulle rinna ner över kinderna. Det här var tragiskt, eller hur? Att Elliot fortfarande är osäker på det, liksom? Seb var ju inte det. Han hade släppt det för ett tag sedan. Men, tja, ätstörningarna hade nog en roll i Elliots osäkerhet, men ändå. Seb hade väl ändå hoppats på att han skulle bli undantaget. Den som Elliot inte kände sig osäker inför, alltså.
”Du är inte äcklig”, mumlade han och strök tummen över Elliots mage. Ytan var betydligt skrovligare än den på Sebs egen mage; men vad fan spelade det för roll? Hur skulle Seb någonsin tycka att Elliot var äcklig? ”Jag vill inte vara klyschig och sånt men... Det är ju du, El. Jag- jag skulle aldrig kunna tycka att du är äcklig eller ser äcklig ut. I mina ögon kommer du alltid vara perfekt, oavsett vad. Alltid.” Ögonen fortfarande slutna, men en ensam tår hade rymt och runnit nerför kinden.

Sebastian var ju den personen som Elliot kände sig tryggast med. Och Elliot hade börjat tro på att den yngre älskade honom. Ändå var tankarna där och spökade. För tänk om det inte var riktigt hela honom. Detta var ju inte rättvist. Efter allt pojkvännen gjort. Stannat trots kaoset. Men till Elliots försvar var det sjukdomen som skapade osäkerheten. Det sög ju dock, såklart. Definitivt ett hinder i att få relationen mer stabil.
Han studerade den yngres slutna ögonlock. Vad hade han väntat sig? Tja, inte tårar i alla fall. Fan. "Var inte rädd för att såra mig", hade pojkvännen sagt. Jo, det var exakt detta Elliot hade varit rädd för. Det var ju därför det kändes lättare att hålla alla dumma tankar inombords. Tårar var inte farliga men där och då önskade Elliot att de inte hade funnits där. Skuldkänslorna blommade upp. Bara för att han själv tyckte en sak om sig själv betydde ju inte det att Seb tyckte det samma. När skulle det fastna? Försiktigt satte han sig upp i sängen, efter att tyst ha blickat på den yngres ansikte i ett par sekunder, Han drog av sig t-shirten och kröp sedan tillbaks ned under täcket. Den här gången så att benen nuddade pojkvännens. Ansiktet var fortfarande en bit ifrån för att möjliggöra en eventuell ögonkontakt.
"Förlåt. Jag-", började han tyst men avbröt sig själv. Vad ville han ens få sagt? Hjärnan var sovtrött och på helspänn på samma gång. Men det skulle inte gå att sova innan detta var utrett. "Du är den enda som kan få mig att känna mig...annat än äcklig. Jag bara- jag bara behöver få det bekräftat en massa gånger för att verkligen förstå. För att jag verkligen ska kunna lita på det. Du- du är ju det tryggaste jag har, Sebastian", fortsatte han. Förhoppningsvis förklarade det en del. Det var ju sanning. Även om frågan, med all rätt, säkert hade upplevts som att Elliot tvekade på den yngre. Som att Seb inte gjorde någon nytta för artonåringens självkänsla. Eller att han inte visade tillräckligt mycket kärlek. Så var inte fallet. Elliot råkade bara vara en komplicerad person. Inte den lättaste att vara tillsammans med. Men för att vara på den ärliga sidan var väl inte Sebastian det heller.

Seb slog upp ögonen när han la märke till de ökade rörelserna i sängen. Vad höll Elliot på med? Åh. Han kände väl sig inte tvingad till att göra det där, eller hur? Isåfall kände sig Seb hemsk. Men han visste inte vad Elliot tänkte på och han vågade inte ifrågasätts mer. För vad skulle han göra om Elliot bara bekräftade hans farhågor? Usch.

När Elliot la sig ner igen blev det i alla fall äntligen ögonkontakt. Det kändes dock mer osäkert. Seb kände sig ärligare, kanske, med ögonen stängda - då han kunde säga vad han tänkte utan att se ifall Elliot dömde honom. Men ögonkontakt var inte dåligt det heller. Inte ögonkontakt med Elliot, i alla fall.
”Okej”, svarade han tyst och torkade bort en till tår som långsamt börjat rulla ner för kinden. ”Jag bara önskar att du... kunde se dig själv som jag ser dig.” Han flyttade långsamt sitt ben närmare Elliots, för att gradvis öka kroppskontakten.
”Du är det tryggaste jag har också.”

Nej, t-shirten hade åkt av för att det var för varmt och obekvämt att ha den på. Det var ju dock inte lätt för Seb att veta. Förhoppningsvis förtydligade ögonkontakten att det var lugnt mellan dem. I alla fall kände Elliot så. Benen slingrade han ihop med pojkvännens längre.
Efter att ha blickat tyst på den andre ett par sekunder, och lyft handen även han för att stryka över den yngres kinder(oavsett om det var tårar eller ej), växte ett snett litet leende fram över Elliots läppar.
”Det önskar inte jag. Tänk vad jobbigt att gå runt och tända på sig själv hela tiden”, sa han skämtsamt och kom kort därefter närmre för att slingra armarna runt den andre. Det var väl okej att skämta för att lätta upp stämningen lite? Hoppas hoppas. Du är det tryggaste jag har också. Elliot blev lite rörd av de orden. Vad fint ändå. Tur att de hade varandra. Han borrade in ansiktet i Sebastians ena axel. Blundade.
”Jag älskar dig så mycket”, mumlade han in mot pojkvännens hals för att därefter bara ligga kvar dör tätt intill. Och om inte något annat hände så låg han kvar där ett par minuter innan tröttheten blev nästintill omöjlig att stå emot. Och isåfall viskade han; ”Jag håller på att somna, Seb”.

Mm, humor. Då kändes saker och ting bättre igen. För humor innebar väl att de var okej, på riktigt? Seb hoppades i alla fall det när han fnyste till, istället för att skratta på riktigt. Nej, en skratt-fnysning fick räcka. Budskapet framgick ju i vilket fall. (Förhoppningsvis.)
”Älskar dig tusen miljoner gånger mer”, svarade han tyst, med ett snett leende på läpparna åt sin egen fånighet, och med slutna ögon. När allting verkade vara bra igen, lugnt, hanterbart, kom sömnigheten snabbt mot honom. Han la ena armen kring Elliot och började stryka handen över hans ryggtavla. Och när Elliot sa det där om att hålla på att somna, var Seb nästintill borta i drömmarnas värld och hummade bara instämmande som svar.

Tusen miljoner gånger mer var inte realistiskt. Det låg inte en gnutta sanning i det. Men det var ingenting som Elliot påpekade. Han kände sig älskad trots tankarna bara någon minut tidigare. Och det i sig var väl någon form av bevis på hur Sebastian verkligen påverkade den äldre. Nästan hade fått Elliot att förstå att det var sant. Att han var älskad, fick vara med den han tyckte så förskräckligt mycket om och att saker och ting faktiskt kunde vara bra och att det var okej. Med den varma känslan i magen somnade han där, tätt intill pojkvännen, med ett svagt leende på läpparna. Värre kvällar hade han haft.

Och på ungefär samma sätt vaknade artonåringen dagen därpå. Han slog upp ögonlocken, pillade sömnigt bort lite ögongrus, och lät sedan de gröna ögonen studera den andres ansikte. Så. Himla. Kär. Även om det var långt ifrån första gången gick det alltid att hitta nya små detaljer. Det gick inte att bli uttråkad. Oavsett om Sebastian sov eller ej borrade Elliot ned ansiktet i den andres axel. Typ det bästa stället. Hotellrummet var upplyst av det där typiska morgonljuset. Vilket borde innebära att det var eh...morgon. Så om den lilla gosattacken skulle agera väckarklocka fick det vara så. Hallå, de hade ju faktiskt inte all tid i världen?!

Seb sov fortfarande då Elliot vaknade upp. Hade någon egentligen förväntat sig något annat? Det var väl ganska uppenbart att det var Seb, och inte Elliot, som var sjusovaren i förhållandet. Förhållandet, dessutom -ja, nu var det till och med officiellt. Inte särskilt offentligt nej, men likväl officiellt.
Sedan vaknade han upp för att en viss pojkvän bredvid borrade ner sitt huvud i hans axel. Inte ett särskilt mjukt uppvaknande, men inte nödvändigtvis dåligt för det. Definitivt en pulshöjare, dock. Kvickt slog han upp ögonen och tittade förskräckt på varelsen bredvid sig som plötsligt närmat sig och väckt honom. Uh, Elliot. Gårdagens händelser började spelas upp i huvudet igen och han kunde placera ut sig på kartan. Hotell. Med Elliot.
”Godmorgon”, mumlade han med sin hesa morgonröst, innan han la ena armen kring Elliots axlar och slöt ögonen igen.