Prs tippest & JustAFriend

Om du vill hade i det här fallet helt klart varit synonymt med ja. Bara ett försiktigare, mindre påtvingat sätt att säga det på. För gud vad Elliot var tacksam att pojkvännen hade tolkat det som han gjort och agerat därefter. Bästa morgonen sedan...hmm, väldigt länge(av många anledningar). Kort efter den äldres lilla kvidande kom Sebastian upp igen. Ingen kommentar kring någonting. På gott och ont. Skönt för Elliots hud som slapp bli lika överhettad, men även något som som vanligt rörde upp den där förbannade osäkerheten kring om allt hade varit okej, skönt, som förväntat...

”Runt ett”, svarade Elliot genast aningen mer nedstämt. Han återgick ännu en gång till närhet. Panna mot bröstkorg. Att inte kunna gå som en ville sög. Så. Jävla. Mycket.
Nåväl, nu när den här natten gått såpass bra fanns det iallafall stora chanser till fler permissioner och så småningom utskrivning. Åh, det kändes som att 1) det gick alldeles för långsamt och 2) det skulle bli omöjligt att ta igen all tappad tid. Ingenting blev dock bättre av att tänka på det där. Han hade en underbar pojkvän som han om några timmar skulle få äta lunch med för första gången på länge. Det var något som var betydligt trevligare att tänka på än det som de hade gått miste om.
”Har du någon plan för förmiddagen eller ska vi ligga här tills lunch?”, fortsatte den grönögde och återupptog de lätta pussarna längs med den andres hals. Inte med något vidare sexuellt syfte denna gång. Elliot hade inte haft något emot det andra förslaget men hade även förståelse om Sebastian ville ha mer action liksom. Det kändes som att Elliot var den i förhållandet med störst mys-behov.

Ett? Det där var inte rättvist. Det där var jättelite tid. Alldeles för lite. Fast i och för sig skulle all tid vara för lite tid för Seb ifall den var begränsad. Några timmar, en dag, en vecka, en månad. Han avundades med ens alla par som kunde ligga tillsammans, nära nära, och inte behöva tänka på något annat än varandra. På känslan av att vara bredvid den man var så jävla kär i. Att de inte behövde känna känslan av att tiden bokstavligen rinner ut, tar slut, vilket är så hemskt förlamande att han inte vet vad han ska ta sig till. Å ena sidan vill han ligga här så länge som möjligt, bara ta in känslan av Elliot, men å andra sidan känns det som slöseri med tid och han vill bara göra någonting roligt som han kommer minnas och kan tänka på när Elliot är borta.
"Inga planer", mumlade han och försökte inte ens dölja besvikelsen i rösten. Vilket han insåg var orättvist mot Elliot för han kunde inte hjälpa det. Elliot var sjuk och Seb ville att han skulle bli frisk. Det var inte så mycket att argumentera om. Ändå verkade han strunta i ifall han riskerade att ge pojkvännen skuldkänslor för något han absolut inte borde få skuldkänslor för. "Men vi kanske kan gå på en promenad eller något?"

Taktiken med att försöka förtränga tidsbegränsningen gick, inte helt oväntat, inget vidare. Den föll så fort pojkvännens besvikelse speglades i ögonen. Även om Sebastian kanske försökte dölja den så var Elliot liksom en person med känselspröt. Och sedan kom bekräftelsen då tonläget var tydligt. Egentligen var det ju fint. Att de båda ville vara med varandra. I grund och botten var det väl ett tecken på att förhållandet var hälsosamt. Men det hindrade definitivt inte Elliots skuldkänslor från att kicka in. De kröp sig på inom loppet av någon ynka sekund.
”Det låter bra”, mumlade den äldre till svar och nickade in mot den andres bröstkorg. En promenad var lagom. Inte helt tillåtet kanske, men det fick vara så. Det var ändå ganska länge sedan promenader och lätt rörelse hade börjat återintroduceras in i Elliots liv. Och Sebastian hade ändå hyfsad koll på situationen så det borde vara okej. Tja, det var iallafall vad den äldre intalade sig.
Han drog sig undan en aning för att låta blicken vandra runt i pojkvännens ansikte. Studerade dragen som så många gånger förr. Efter några sekunder pressade han mjukt läpparna mot den andres. Ugh, bara några timmar kvar tillsammans för denna gång. Detta sög.

Promenad var nog en ganska korkad idé egentligen, sett ur deras situation. Men det tänkte inte Seb på. Förvånansvärt? Nej, verkligen inte. Som tur var brukade Elliot ha huvudet med sig och skulle förhoppningsvis stoppa Seb från att dundra iväg alldeles för snabbt eller långt. En kort promenad - tja, hur illa kunde det vara?
”Titta int-”, började han gnälla men avbröts av Elliots läppar mot sina egna. Visst var det fortfarande obehagligt att världens finaste människa stirrat en i ansiktet, tagit in varje finne, varje liten skavank och ojämnhet, men kyssen vägde definitivt upp det hela. Seb svalde gnäller och påbörjade en ny kyss när den som Elliot initierat dog ut.

Finnar eller ej, Elliot var kär. Kyssandet fortsatte troligtvis ett par minuter. Inte oavbrutet dock, människor behövde luft duh. Nåväl, antingen ebbade det ut till endast mys eller så var det Elliot som drog sig undan. Magen hade nämligen också vaknat till. Den klagade. Hallå?! Frukostdags!
”Vi kanske ska äta lite frukost innan vi går?”, mumlade den äldre och blickade mot den yngre. Egentligen hade det varit mer rimligt att ta det som ett konstaterande att det var dags att gå ner och frossa i frukostbuffén som antagligen väntade. Men Elliot var Elliot och dagens kvot av bestämdhet hade gått åt till morgonens tidigare händelser.

Frukost. Verkligheten kallade igen. Inte för att Elliot var overklig - men han var så drömmig att han inte riktigt hörde hemma i det där ”verklighetsfacket”. Lät det ens rimligt? Förmodligen inte. Men det var ändå så som Sebs tankar vandrade. Som om Elliot vore en dröm. Det var ju egentligen för bra för att vara sant, eller hur? Fast i och för sig, det var det ju inte... Inte när han tänkte på allt det där jobbiga. Men han gjorde ju inte det. Inte nu, när de låg så tätt ihop och allt han kunde fokusera på var hur Elliots hud kändes mot sin egen.
”Jo juste”, svarade han och drog sig undan från pojkvännen. Trots att han själv inte ville ha frukost. Men det var liksom inget alternativ att skippa den. För Elliot var ju tvungen att äta och det kändes inte rätt att bara sitta och glo på då. Nej, Seb inbillade sig i alla fall att det var bättre om de åt tillsammans. Skulle han fråga? Hm, kanske inte. Det skulle kanske leda till något missförstånd och det hade de inte tid för. Verkligen inte!

Han reste sig upp ur sängen och drog snabbt på sig lite kläder. Svart hoodie, svarta jeans, högst inspirerande outfit och så vidare...

Det var definitivt bättre att äta tillsammans. Om bara Elliot skulle ha frukost och Sebastian titta på hade Elliots inre treåring troligtvis vaknat till liv(orättvist!). Nej, pojkvännen fick minsann fortsätta extraknäcka som emotionellt stöd. Något som han dock fick lista ut själv för Elliot kunde fortfarande inte läsa tankar och det samma gällde troligtvis vice versa.
När den yngre reste sig upp och började klä på sig så gjorde Elliot det samma. Drog på sig samma byxor som dagen innan och en grå tröja. Borsta tänderna kunde de göra efter frukosten va? Hmm ja. Han tassade fram till pojkvännen och slingrade armarna kring honom. Njöt av närheten. Trots all skit som tycktes omringa familjen Parker, kände sig Elliot inget annat än lyckligt lottad där han stod. Blickade upp mot sin pojkvän. Pojkvän!!! Sjukt. På ett bra sätt, såklart. Han sträckte på sig för att lämna en snabb puss på den andres tunna läppar.
”Vågar du hålla hand ner till matsalen?”, frågade den äldre försiktigt, hoppfullt. Den där eftermiddagen på avdelningen, då den yngre för första gången gått med på att hålla hand och kyssas inför de som gick förbi hade varit befriande. Gett Elliot lite hopp om deras framtid tillsammans. Fast det kunde kanske vara för mycket att önska.

Seb kunde inte låta bli att le lite lätt när Elliot tassade fram till honom och slingrade sina armar kring honom. En av de bästa känslorna i världen. Hundra procent. Definitivt. Ingen fråga om saken. Han la sina armar kring den äldre och krökte lätt på nacken för att möta upp Elliots läppar. Det blev bara en snabb puss, trots att Seb mer än gärna bara skulle kunna stå där i en evighet och hångla med sin pojkvän. Men det var inte realistiskt. Uppenbarligen. Nu var de tvungna att gå och äta frukost. Inte för att det var något hemskt tvång heller, men en hångelstund med pojkvännen var bättre än frukost i alla lägen.
Hålla hand ner till matsalen? Well... Alltså, ja? Eller? Sebs ansikte förvreds i en lätt funderande min när han övervägde det Elliot sagt. Han ville hålla sin pojkväns hand. Verkligen, det ville han. Men vem skulle se dem? Det var inte vidare troligt att någon klasskamrat skulle vara där och se, eller hur? Och om någon nu var där skulle de ändå lista ut att det var något mellan Sebastian och Elliot, eller hur? Jo, förmodligen.
”Visst”, svarade han sedan, efter några sekunders övervägande. Krökte lätt på nacken igen för att låta sina tunna läppar möta Elliots för ett kort ögonblick.

Det tog en stund, men snart kom ett ja. Eller tja, inte så tydligt. Tyvärr var tydliga svar ju ganska sällsynta i den här relationen. ”Visst” var ett svar som fick Elliot att vilja ställa en massa följdfrågor och försäkringar. Att den andre inte behövde om han inte ville. Men det var väl redan uppenbart? Sebastian vågade väl säga emot? Jo, förhoppningsvis. Så Elliot lyckades övertala sig själv om att inte protestera. Att våga njuta istället. Ett litet leende växte fram på läpparna efter den lilla kyssen. Den grönögde lät händerna fånga upp den yngres. Kramade betryggande om dem. Han visste ju att det här med att visa närhet(eller egentligen bara ses i varandras sällskap) var en betydligt svårare sak för pojkvännen än för Elliot. Så det kändes fint, även om han också förstod att detta troligtvis inte var startskottet till någon större förändring med öppenheten.
Bestämt, men fortfarande med ett litet leende på läpparna började han putta bort Sebastian mot dörren. Vilket troligtvis resulterade i att den yngre snart stod med ryggen pressad träet bakom. Och därmed sträckte Elliot på sig och lät ännu än gång läpparna komma i kontakt med den andres, denna gång mer intensivt, hungrigt. Om detta nu var något som inte motarbetades fortsatte tungorna dansa en liten stund, tills dess att Elliot behövde ta luft. Då drog han sig undan, lätt rosa om kinderna, tog ett stadigare tag om den yngres hand, öppnade dörren, släpade med sig pojkvännen och slöt sedan dörren bakom dem. Allt utan att säga ett ord. Endast rodnaden, det halvt kaotiska fågelboet och det sneda leendet kunde avslöja att Elliot Parker nyss chockat sig själv med sin nyfunna början till självförtroende.

Det kunde inte vara så farligt. Det var ju Elliots hand han skulle hålla i. Skulle han verkligen vara rädd för det? Det var så jäkla fjantigt, på alla sätt och vis. Men han kunde inte hjälpa det. Det handlade ju inte om att det var just Elliots hand, det handlade om att det var en killes hand. Det var inte Elliot som var problemet. Det var att han var kille som var problemet. Fast om man ska vara helt ärlig så är det ju Seb själv som är problemet. Dumt att skylla ifrån sig det där på allt annat...
Att bli tryckt mot dörren var oväntat. Oväntat, men välkommet i allra högsta grad. Elliots läppar mot hans fick honom att glömma bort den lilla oron över den kommande handhållningen. Seb lösgjorde sina händer från Elliots för att istället placera dem på pojkvännens kinder, för att, om möjligt (vilket det förmodligen inte var), trycka ansiktena närmre varandra. Ville inte tillåta något tomrum mellan dem. Ville inte missa någonting, inget alls. Särskilt inte nu när Elliot var så intensiv. Initiativtagande. Jävligt attraktiv. Oemotståndlig. (Fast det var han ju alltid. Men han blev ju extra svag i benen nu...)
Men snart tog det slut. Seb drog sig undan och föreställde sig att de bara skulle ta lite luft och sedan fortsätta, men Elliot öppnade dörren. Seb, som låtit händerna falla ner när de pausade för att ta luft, fick handen tagen av Elliot och blev sedan utsläpad. Huh? Det var han inte beredd på. Han vred huvudet för att titta på Elliot och öppnade munnen för att säga något, men insåg hyfsat kvickt att han var tom på ord. Chockad. Fast nej, chockad var lite grovt. Men inte beredd på det beteendet från pojkvännens sida. Istället för att säga något stängde han munnen igen och försökte platta till Elliots extra vilda fågelbo med sin lediga hand.