Prs tippest & JustAFriend

Ja, Elliot hade inte heller klagat på att fortsätta längre. Typ hela förmiddagen. Men den där frukostbuffén hade inte öppet hur länge som helst. Dessutom kurrade det till i Elliots mage, vilket kanske var någon form utav tecken. Troligtvis inte, men tiden var fortfarande ett faktum. Det skulle säkert hinnas med att fortsätta en liten stund innan utcheckning.
Han blundade när den yngre fixade till det värsta bland lockarna. Log smått. Drömde sig bort. Tänk om det här faktiskt var framtiden? Inte hotellnätter och frukostbufféer, men att ha Sebastian nära varje dag. Nätter i samma säng och handhållning på stan. Givetvis visste Elliot att han var långt ifrån den första artonåringen som såg sin framtid med sin pojk- eller flickvän. Och att oddsen för att det skulle hålla inte var på hans sida. Men han försökte tränga bort det. Det här skulle funka. Det behövde funka. Det gick inte på något annat sätt. Åh, förälskelsen var total. Desperationen likaså.
När pojkvännen tycktes vara klar med tillplattandet öppnade Elliot återigen ögonen. Han ställde sig på tå och lämnade en mjuk, snabb puss på den andres tunna läppar. Utan att riktigt tänka. Eller han trodde väl att korridoren var tom. Och det hade den kanske varit nyss, men inte längre. När han vände sig för att börja gå bort mot hissarna stod där ett äldre par och glodde. Tja, inte stirrade med öppna munnar kanske, men det var tydligt var blicken hade fastnat. Åh, fan. Den äldre översvallades av skuldkänslor. Vart hade impulskontrollen tagit vägen? Nej, egentligen borde en liten puss inte vara någon big deal. Två killar som funnit varandra. Men dessvärre var det ju det i vissas ögon och det sög att bli påmind om. Speciellt när en visste att den andre tyckte det var ännu jobbigare med folks blickar.

Seb insåg väldigt snabbt att det nog inte var någon idé att försöka platta till Elliots hår. Inte bara med en hand sådär, liksom. Kanske om han hade haft båda händerna lediga, och lite hårvax, och en kam... Äsch, Elliots hår var fint oavsett, så det spelade ingen roll. Han tog tillbaka sin hand utan att ha åstadkommit något vidare resultat. Elliots ögon öppnades upp återigen, och... Vänta, va? Seb var inte redo för att han skulle ställa sig på tå och pussa honom. Inte alls redo - verkligen inte. De mörka ögonen spärrades upp, ögonbrynen restes och blicken flackade fram och tillbaka i korridoren. Såg någon? Ja. Såklart någon gjorde. Elliot verkade inte se till en början, inte lika snabbt som Seb.
Seb ville släppa hans hand. För att... Ja, varför det? För att han blev sur? Jo, det var väl det. För Elliot visste hur Seb kände om allt detta och ändå så pussade han honom när vem som helst kunde se? Det var inte okej. Och sen såg det där äldre paret dömande ut, gjorde dem inte det? Usch.
Men han höll kvar Elliots hand. Pussen kunde inte göras ogjord ändå. Elliot insåg nog också att det var fel. Att släppa pojkvännens hand skulle nog bara bidra till en onödig kyla som skulle kunna gå att undvikas hur lätt som helst. De gick vidare mot hissen och Seb pressade fram ett litet leende mot det halvt stirrande paret. Artighet. Trots att de verkade vara rövhål.

Uppspärrade ögon var inget gott tecken. Elliot hade ju insett sitt övertramp med desamma. Men hade bara blivit så. De hade haft en sådan stämning och hjärnan hade helt enkelt inte hängt med helt på att det fick vara slut på det, åtminstone för en stund. Och nu gick det inte att få ogjort. Åh vad han hatade känslan av att göra den yngre obekväm.
De fortsatte handhållningen iallafall. Att släppa bara sådär hade nog blivit lite märkligt. En ilska byggdes upp inom Elliot. Kanske som en reaktion på den skam han kände inför den alltför spontana pussen. Men riktad mot paret en bit bort i korridoren. Fort gick det oavsett. Sådär fort så att den äldre inte riktigt kunde kontrollera det. Sådär så att när den äldre mannen muttrade till sin fru; ”Nuförtiden står det bögar och kladdar på varandra vart man än går. Jag säger ju det, det var bättre fö-”, kunde Elliot inte annat än snäsa emot. Då de redan gått förbi paret vände han sig hastigt om och spärrade ögonen i mannen. ”På den tiden då sådana som vi spärrades in?”, avbröt artonåringen ilsket och nickade mot sig själv och pojkvännen. Mannen muttrade tillbaks något om att ”ni kan ju åtminstone skaffa er ett rum” men då hade Elliot redan vänt på klacken och gått vidare mot hissarna. Med handen fortfarande i ett numera hårt grepp om Sebastians hand. Med den andra tryckte han på hissknappen med blicken fäst i väggen. Ville inte möta den yngres blick. Skämdes ännu mer nu. Mer uppmärksamhet(av detta slag)var ju troligtvis det absolut sista den andre önskade sig. Åh, vilken fantastiskt eftertänksam pojkvän Elliot var. Suck.

De verkade inte bara vara rövhål. De var rövhål också. I alla fall mannen. Kvinnan hade i alla fall inte sagt något. Visst sved mannens ord. Det där gjorde ont. Seb visste ju att mannen förmodligen aldrig ägnat det ens en tanke om han hade varit där med Emma istället för Elliot, liksom. Orden sved och Seb... skämdes. Ja, han skämdes. Egentligen borde det ju varit mannen som skämdes, för det var han som var trångsynt och rent ut sagt vidrig, men skammen placerades tungt på Sebs axlar. Förvirrande känslor. Han hatade att han skämdes. Verkligen. Men vad fan skulle han göra åt det? Vissa saker går inte att kontrollera, och detta var en av de sakerna.
Skammen förvärrades när Elliot öppnade munnen. Varför i helvete gjorde han så?! Uppmärksamheten de fick minskades ju inte, precis. Det kändes respektlöst. Så jävla respektlöst. Visst att Elliots ord var sanna, och att han bara stod upp för dem båda, men han visste hur Seb kände och... Pussen tillsammans med uttalandet blev för mycket. Alldeles för mycket. Trots att Seb innerst inne önskade att han bara skulle bli glad just nu. För en puss var fin och ett försvar var ju också fint. Elliot betedde sig egentligen fint - det var bara Seb som var dum. Som brydde sig för mycket om vad andra tyckte och tänkte.
De fortsatte den korta promenaden mot hissen. Elliots grepp kring Sebs hand hade hårdnat. Seb ville inte hålla honom i handen längre. Inte alls. Pussen hade varit det första gula kortet, de arga orden hade varit det andra. Det var rött nu. När de var framme vid hissen och Elliot hade tryckt på knappen, lösgjorde Seb sin hand (om det nu var möjligt, beroende på hur hårt Elliots grepp nu var) från Elliots och la armarna i kors. Helvete.

En kall ilning gick genom Elliots ryggrad när Sebastian drog undan sin hand. Elliot hade hoppats på att han läst av allt fel och övertänkt. Att allt var okej. Men nu blev det tydligt. Armarna som korsades i ögonvrån. Hur fan skulle han reda upp detta på bara någon timme? Med tanke på deras minst sagt begränsade tid borde de kanske prata direkt men det var inte läge. Inte här. Inte i korridoren. De röda siffrorna på displayen ovanför hissen framför fortsatte nedåt. Åt fel håll. Det här var länge än en tvättmaskinsminut. I ren frustration tog den äldre några steg i en cirkel för att sedan sparka uppgivet på det rödmönstrade heltäckningsmattan. Skickade iväg en iskall blick i det äldre parets riktning. Mannen blickade tillbaks med en äcklad blick. Kunde vara inbillning med, Elliot visste inte. Det var oavsett bra att paret skyndade sig in på sitt rum för artonåringen stod inte ut med att se dem. Han fortsatte dock hålla tyst även när korridoren var tom. Ville inte riskera något. Blicken for tillbaks upp till siffrorna på displayen. Hissen hade stannat på entréplan. Utan att tänka så mycket mer vände han på klacken och började röra sig nedför trapporna. Utan ett ord till pojkvännen. En ursäkt skulle ju ändå inte tas emot. Åhhh, frustrationen åt upp honom. Varför kunde de inte bara ta vara på de förbannade permissionerna?

Stämningen var tryckt. Det var nästan standarden numera, eller hur? Seb och Elliot lyckades alltid förstöra stämningen. Var det verkligen normalt? Förmodligen inte. Men vad skulle de göra? Gå i terapi? Pfft. Tonåringar i parterapi. Det hade verkligen varit något.
Seb fäste blicken på displayen. Kom igen. Kom igen, för i helvete. Han sneglade lite i Elliots riktning. Var han arg? Ja jo, arg var han ju. I alla fall på gubben. Men var han arg på Seb också? Det var ju inte helt omöjligt. Elliot hade stått upp för dem och Seb hsde blivit sur. Elliot hade ju rätt att vara arg. Men det hade Seb också. Elliot visste hur Seb kände, han visste ju precis!
Displayen visade att hissen stannat på entréplan. Seb suckade uppgivet/irriterat/frustrerat innan han lutade sig mot väggen istället. Noterade hur Elliot gick vidare mot trapporna. Utan ett enda ord. Vafan? Skulle de inte vara med varandra nu längre? Skulle de sitta vid varsitt bord vid frukosten eller vad var pojkvännens plan?
”Hallå?” halvt ropade han efter Elliot som börjat jobba sig ner för trapporna. Seb tog sats och tryckte ifrån sig från väggen. Följde efter Elliot. Inte allt för nära, dock. Pojkvännen hade väl markerat ganska väl att det inte var tid för det. Och Seb var väl inte jättesugen på att vara tätt inpå honom nu heller, faktiskt.

Tja, terapi var Elliot van vid vid det här laget. Men inte parterapi såklart. Sebastian hade ju blivit helt uppjagad i en sådan situation. Höjden av obekvämhet. Det började bli frustrerande, det kunde Elliot inte ljuga om. Fast trots det ville han givetvis respektera pojkvännen. Inte vara så nära utanför stängda dörrar. Ändå hade det blivit som det blivit, vilket nästan bara var den äldres fel. Och Sebastian’s osäkerhet. Och det oförskämda paret såklart. Usch och fy.
”Mm?”, mumlade Elliot till svar och vände sig om den den andres steg kommit närmre. Sökte upp ögonkontakt för första gången sedan utanför hotellrummet.

Seb hade nog faktiskt förväntat sig att Elliot skulle ignorera honom. Men det var alltså inte riktigt så dåligt mellan dem? Det verkade inte så. Fast det var kanske dumt att tolka för mycket utifrån ett simpelt mm?”, liksom. Men det var inte bara ett ”mm?”. Det var ju ögonkontakt också. Ögonkontakt betydde väl något? Eller var det bara Seb som var korkad och la för mycket vikt i nonsens? Hur mycket kunde ögonkontakt betyda, egentligen?
”Varför gjorde du så?” frågade han, och hindrade sig själv från att låta arg. Visst var han arg, kanske inte jättearg - men arg, definitivt. Förståeligt, på samma sätt som det var dumt. Nåväl. En förklaring förväntades.

Ögonkontakten blev jobbig direkt. Det var knappast att den redde ut någon förvirring. Elliot höll dock kvar den några sekunder för att inte verka för sur. Men sedan vände han sig om och började gå nedför trapporna igen. Långsamt den här gången så att pojkvännen kunde följa med och komma ikapp utan bekymmer.
”Hissarna tog ju en evighet”, mumlade den äldre. Kom att tänka på att så här många trappor fortfarande var förbjudet område. Aja, skit samma.
Återigen till frågan, den var alldeles för ospecificerad. Elliot kunde ju komma på minst fem saker han gjort fel på vägen från rummet till där de nu befann sig. Av dem var dock hissarna det minsta bekymret. Även om det inte kändes läge att prata igenom allt så ville den äldre dock be om ursäkt. Han var ju inte arg på Seb. Det var den yngre som verkade(och hade rätt att) vara arg på den äldre.
Så han vände sig ännu en gång och sa tyst, så att Sebastian kunde höra; ”Förlåt, jag tänkte mig inte för”.

Att trapporna var förbjudet område för Elliot egentligen tänkte inte Seb på. Inte alls. Men det var ju inte heller han som hade tagit till trapporna - det var ju Elliot själv. Äh, och sen borde Seb kanske tänkt på att trappor var en kass idé och hindrat pojkvännen men... Han gjorde ju inte det. För han insåg inte ens problematiken med trappor just då.
Det var uppenbarligen inte trapporna Seb hade syftat på med sin fråga. En lätt irriterad suck undslapp honom och en lika lätt irriterad rynka dök upp i pannan. Han visste dock inte vad han skulle säga utan att låta allt för arg. Han ville inte låta Elliot tro att han var jättearg. För jättearg var han inte, bara måttligt arg, men orden skulle nog inte kunna låta annat än jättearga. Han hann inte klura ut det där problemet innan Elliot vände sig om och bad tyst om ursäkt. Tänkte sig inte för. Nej, det var ju uppenbart. Det hade till och med Seb förstått på egen hand.
”Nej, jag fattar det”, svarade han lika tyst som Elliot.