Prinsen (sjätte året)

Tack så mycket för att du nämnde mig och min ff, din är fantastisk och jag är på väg ikapp, om än med små steg. Du har skrivit två fantastiska berättelser i Länken och Kraften och de två första kapitlen av Prinsen var fantastiska!

så bra!!!

Tack så jättemycket för att du taggade mig här! Har hunnit kikat på några kapitel och din fanfiction verkar alldeles underbar. Har något att läsa nu i alla fall och jag ser otroligt mycket fram emot det! Du har fått en ny läsare

Tack så otroligt mycket för att du nämnde mina fanfics! Du skriver så bra så det är verkligen kul att du gillar det jag skriver. Jag håller på att läsa Kraften just nu, men det går alltid lite trögt för mig att läsa färdigställda fanfics då det blir många kapitel på en gång. Kommenterar där när jag läst klart den, och sen fortsätter jag hit

Åh gud, när jag läste namnet på kapitlet så blev jag taggad på ett lite nervöst sätt? Låter det rimligt? Det är lite som att mitt absoluta favoritkapitel är samma som JK Rowlings, och det är kapitel 34 i den sjunde boken, The forest again (kommer ej ihåg den svenska titeln). Jag älskar verkligen allt med det kapitlet, trots att det är ett av de kapitlen jag också gråter som allra mest till. Där blir jag alltså också nervöst taggad, för jag tycker det är så bra men jag vet hur jag och mina känslor brukar reagera. Så sammanfattningsvis på denna utläggning vill jag säga att jag visste att jag skulle gilla detta kapitlet innan jag ens läst det (Sen gillar jag iofs alltid dina kapitel, men du förstår förhoppningsvis vad jag menar!)

Älskar att vi återigen börjar med Miriam och Snape och deras relation och deras tillit för varandra ♥

Och jag fullkomligt älskar din idé med Miriam och spökena. Det är så spännande och så oerhört logiskt att Miriam varken kan se eller höra spöken! Älskar det!

Och hela scenen med Harry och Draco och Elli och Miriam och Snape </3 It breaks my heart :'( Men det är också så bra med allas olika reaktioner och allt!

Längtar till nästa vecka! ♥

Kapitel 41 heter Ljus och ni läsare är definitivt ett ljus i livet. På riktigt.

EDIT 2024: Numera är det kapitel 47, men ni läsare är lika mycket ett ljus som någonsin!

Leoney

Pixelow


Mintygirl89


catradora


Ginerva2003


boknörd_


96hpevanescence


Trezzan




Kapitel 47 - Ljus

“Sectumsempra?” upprepade jag frågande. “Är det en till av Prinsens formler? Förutom Muffliato?”
“Det finns många fler i boken”, mumlade Harry och det var tydligt att han skämdes enormt. “Som klistrar fast tungan vid gommen, eller får naglar att växa onormalt fort … jag, eh, provade dem lite på Crabbe och Goyle …” Jag suckade djupt och såg bedrövat på Harry. “Hur tänker du?” undrade jag trött.
Harry såg också rätt utmattad ut. “Ja, hur tänker jag? Det är alltid så många som är ute efter en … så, antar att jag är rätt inställd på försvar.”
Försvar mot angrepp från onda krafter. Det var lätt att dra paralleller till Severus, som för övrigt snart skulle komma tillbaka till oss och ställa Harry till svars.
“Apropå försvar”, sa jag beslutsamt och såg på det rinnande vattnet, “så måste du berätta för Snape vad det är som har hänt. Vilken formel du använde och var den kommer ifrån.”
Harrys axlar sjönk om möjligt ihop ännu mer: “Han blir rasande.”
“Det är klart att han blir bekymrad. Men kanske mindre om du är ärlig från början.”



Severus dök upp en kort stund senare.
“Malfoy överlever”, sa han sakligt, “och slipper kanske till och med ärr om han tar lite kungsmynta. Men nu vill jag att du berättar för mig precis vad som hände, Potter. Utan några gråskalor, tack.”
Jag såg uppfordrande på Harry och han återgav hela historien om hur pojkarna angripit varandra med besvärjelser. Vid återgivandet av var den ödesdigra formeln ursprungligen kom ifrån, började han trampa oroligt i vattnet. Det var uppenbart att det tog emot att avslöja trolldrycksboken som gett så mycket vägledning. Severus lyssnade uppmärksamt och jag kunde iaktta ett spänt uttryck i hans ansikte, men snart var han åter sitt allvarliga, fokuserade jag.
“Det är förståeligt”, sa han dröjande, “att du tog till dig anteckningarna i boken och fortsatte använda dem, då du upptäckte att de var till hjälp för dig. Jag säger inget om den saken.” Han tog sig om hakan och såg på Harry med ett svårtytt ansiktsuttryck, och Harry såg tillbaka, helt utan det trots som en gång funnits där.
“Betydligt mer allvarligt”, fortsatte Severus, “är att du använde en formel avsedd att skada, utan att veta den exakta effekten av den.”
“Jag vet, sir”, sa Harry tyst. “Men jag fick panik när han riktade Crucio mot mig.”
“Ni agerade båda på impuls”, instämde Severus. “Men du är oerhört viktig för framtiden, Potter. Du har fått axla ett alltför stort ansvar, jag vet det. Just därför oroar det mig att du i desperation handlade på det här sättet. Du kommer att behöva vara mer förnuftig än så.”
Harry teg och såg med stora ögon på sin lärare.
“Någon som däremot är ytterst resonlig och klok”, fortsatte Severus, “är din mentor McGonagall. Hon kommer att få avgöra vilka åtgärder som bör vidtas till följd av din oövertänkta handling, och jag litar på att du själv omedelbart går och berättar om det här händelseförloppet för henne, innan jag gör min uppföljning.”
“Ja, sir.” Harry nickade utan en ansats till protest, och Severus gav honom en kort nick tillbaka: “Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit med manteln svepande efter sig.

Återigen stod Harry och jag där och såg på varandra.
“Jag får ge mig iväg till McGonagall genast”, sa han sakligt, men dröjde lite i steget.
“Du ser … förvånad ut”, konstaterade jag vid anblicken av hans ansiktsuttryck.
“Ja”, svarade han och mötte tacksamt min blick, innan han på nytt, lite förbryllat, såg mot dörren där Severus försvunnit. “Han sa att jag var viktig för framtiden. Visst?” Han såg på mig som för att få bekräftelse. “Det har han aldrig sagt innan … eller ens något liknande.”
“Du är viktig för framtiden, Harry. Och det är klart att professorn vet det.”
Han gjorde en grimas, men svarade sedan: “Alla är viktiga. Inte minst du. Du har ju också många speciella…” Vi såg på varandra och jag mindes åter mitt misstag. Smärtan genomborrade mig som ett spjut.
“Essensen”, sa jag sakta, “jag tänkte ju aldrig på den.”
“Det gjorde inte jag heller!” utropade Harry, men jag avbröt honom: “Det är jag som borde minnas det - jag som ständigt bär den på mig! Vad ska det ens vara bra för om den aldrig kommer till nytta?” Febern var tillbaka med full kraft. Harry såg bekymrat på mig.
“Men snälla”, sa han lite tafatt, “var inte för hård mot dig själv … hrm, jag måste gå till McGonagall nu.” Han fingrade lite på sin blöta skolväska, som legat på golvet. “Och sedan måste jag gömma trolldrycksboken, för säkerhets skull. Så att inte fel person får tag i den. Tänk att Snape inte konfiskerade boken! Kan du fatta det?”
“Han har förtroende för dig, Harry. Mycket har ändrats mellan er”, sa jag och kände mig med ens lite lugnare. “Ge dig iväg nu, och lycka till.” En svag solstråle bröt igenom molntäcket utanför de gotiska fönstren, när Harry skyndade ut med den droppande väskan slängd över axeln.



Det visade sig att McGonagall blev mycket upprörd och gav Harry en straffkommendering som skulle pågå varje lördag till terminens slut. Han tog det med ro, dels för att han verkade mycket ångerfull över händelsen men också för att allt fokus nu låg på den kommande matchen mot Ravenclaw - och hans mentor, den stränga men ytterst sportintresserade damen, var tillräckligt besatt av quidditch för att på något sätt låta bestraffningen påverka det röda elevhemmets chanser. Harrys träningstider för laget berördes alltså inte. De tränade för fullt och det slog gnistor om Harry och Ginny i vårsolen. När laget vann matchen och de äntligen blev tillsammans på riktigt med en offentlig segerkyss, var det nog ingen, allra minst jag, som blev ett dugg förvånad.

Och de var inte de enda som det fullkomligt lyste om. Ron och Hermione förblev alltjämt vänner, ständigt i närheten av varandra. Elli och Draco hade också återförenats i vänskap efter den dramatiska scenen då han varit i fara. Allt såg alltså mycket ljust ut på den fronten.

I takt med att morgonsolen stod allt högre på himlen för varje vecka, kunde jag märka hur en fnittrig och uppsluppen stämning gjorde intåg i latingruppen. Det var någonting med ungdomarna - som en hemlighet, bara deras. Något vi vuxna inte riktigt kunde förstå. Kanske borde jag oroa mig, men deras glädje var alltför smittsam. Så jag lät det bero. Förväntan vibrerade i luften och strömmade in i mitt längtande hjärta, så att jag oftare än någonsin, under de allt ljusare kvällarna, kom att hamna i dunklet utanför en viss dörr när det var tomt på människor utanför. En dörr som alltid, utan undantag, öppnades för mig.



Den här scenen har omarbetats efter att jag fått ta del av en otroligt fin version skriven av Mika Marcel. Den passade så väl att jag ville göra den till en del av berättelsen. Tack för att jag fick använda den.



Under den bleka majmånen suddades gränserna ut. Jag knöt händerna i Severus nattsvarta hår, när hans läppar mötte den känsliga huden över mitt ärr. Det var som om vi drack varandras närhet, med en desperat visshet om att vår tid tillsammans närsomhelst kunde rinna ut.

Vi var båda märkta av det förflutna, men tillsammans fann vi den trygghet som livet ryckt ifrån oss. Hos honom var jag inte mugglaren, den främmande fågeln, kvinnan som aldrig räckte till. Han såg mig, såg in i de ömkligaste vrårna av min själ dit ingen annan fått tillträde. Till och med i mina skamligaste hemligheter fann han något att hålla av.
“Du är min ängel”, mumlade han när vi rörde oss tillsammans i en rytm äldre än tidvattnet. “Min kvinna. Min skatt.”
“Du överskattar mig”, flämtade jag mot hans läppar. “Jag är långt ifrån felfri. Till och med änglar faller, Severus.”
Han skrattade tyst.
“Jag märker det, min skatt. Vi har fallit många gånger i natt, inte sant?”
Kyssarna över mina blossande kinder fortsatte över halsen, tills han nådde min nacke. Den milda rösten kom mig att skälva under honom och jag drog häftigt händerna genom det mörka silket, när vår förening fulländades och hans livgivande värme strömmade in i mig.

Jag blundade när vågorna svepte genom oss, omvälvande för att sedan långsamt avta. Då öppnade jag sakta ögonen och möttes av intensiteten i hans, en kraft som nästan tog andan ur mig. Han såg på mig med en sådan tillit, nästan dyrkande, som om han anade något dyrbart jag inte själv kunde se.
“Kanske är jag för evigt förlorad, Miriam”, viskade han. “Men ett vet jag säkert. Fulländning är inte fri från synd. Och även en fallen ängel kan lära av sina misstag.”
Månskenet lekte i de mörka ögonen när han varligt tog mig om hakan.
“Du har en särskild förmåga att plåga dig själv, Miss Silver. Hade du dömt mig hälften så strängt, så hade jag befunnit mig i källarhålorna nu. Ensam.”
“Dig kan jag aldrig döma”, viskade jag med gråten i halsen. “Och du ska aldrig mer vara ensam, Severus. Aldrig.”
Han log vemodigt.
“Förr bar jag ensamheten som en sköld. Mörkret var min hedersmedalj, min tillflykt. Sedan mötte jag dig. Du har vänt mig mot ljuset, ängel. Så länge du tror på min kärlek kan jag aldrig vara ensam. Min älskade skatt …”
Och han fortsatte mumla sina dova, ömsinta ord, ömhetsbetygelser jag inte förtjänade, tills mitt synfält helt upplöstes i tårar, som han lika mjukt kysste bort: “Miriam, kära Miriam, du vet ju att du inte behöver känna så. Varför är du så hård mot dig själv?”
“Jag tänkte inte på essensen, Severus. Mina tankar är aldrig där de behöver vara - i alla fall inte i farliga situationer …”
“Nej, förvisso är din tankar någon annanstans. Hos andra, på bekostnad av dig själv. När vi framställde essensen med hjälp av din kraft, var min främsta tanke att det var dig den skulle skydda.” Han kände eftersinnande på den lilla flaskan i sidenbandet och började smeka kring ärret, dröjande och eftertänksamt tills hettan på nytt började gå i vågor genom mig och krockade med tårar och skuldkänslor. Ganska nöjt iakttog han min reaktion, log till och med ett halvt retsamt leende, men tillade sedan: “Om det är någon tröst, så kommer essensen från en trolldryck avsedd att lindra bett. Den sprider ut sig och oskadliggör giftet. Det är osannolikt att den hade haft någon effekt på Malfoys skador.”
Trots de tunga orden fortsatte han att sakta stryka över blixtformen. Jag lade min hand över hans och höll den stilla, medan jag försökte se varnande ut, framkalla det allvar som situationen krävde. När hans varma hand hindrades från smekningarna slöt den sig istället om sidenbandet, medan han såg intensivt på mig. Jag vek inte med blicken.
“En ganska klen tröst”, svarade jag honom istället med allvarlig röst. “Ett bredare användningsområde hade gjort mer nytta, till exempel om det skulle bli en större strid.”
“Det viktigaste är att handla förnuftigt och inte kasta sig in i duell om det inte är nödvändigt”, sa Severus och nu hade allvaret nått även honom. “Det oroar mig att de där två pojkarna handlar så impulsivt. Så väldigt mycket hänger på dem båda. De är för unga för ett sådant ansvar …”
Jag såg forskande på honom. Vad menade han? Något orimligt tungt låg på Harrys axlar, men nu antydde Severus att även Malfoy spelade en avgörande roll i det hela.

Kapitelnamnet var faktiskt passande. Sedan behöver vi ljus i dessa hemska tider, med tanke på att ett visst virus sabbar allt.

Men nog om det! Urbra kapitel som vanligt. Nu har Harry och Ginny, äntligen. erkänt sin kärlek till varandra. Jag förstod nästan att Elli och Malfoy skulle bli sams igen efter det som hände på killtoaletten. Vi får väl se om hennes vrede mot Harry lägger sig.

Angående din fråga i spoilern:

Och kommer hon att ana ugglor i mossen gällande Halvblodsprinsen?

Hon borde göra det, med tanke om att Snape har berättat om sin bakgrund och om morbrodern. Se kapitel 30-Prins

Tips:

“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit iväg med manteln svepande efter sig.

Det finns två alternativ att använda för att meningen ska kännas naturlig, och låta bra när man läser den högt. Antingen tar du bort ett ord, eller så ändrar du ett. Se mina förslag, och välj ett du tycker är bra.

“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han gått iväg med manteln svepande efter sig.


“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit med manteln svepande efter sig.


I övrigt var det ett superbra kapitel!

så bra!!

Mintygirl89


Ginerva2003


Leoney


96hpevanescence och boknörd_


EDIT: Det här kapitlets första scen har omarbetats efter att jag fått ta del av en otroligt fin version skriven av Mika Marcel på Wattpad. Den passade så väl att jag ville göra den till en del av berättelsen. Tackar för att jag fick använda den.



EDIT JANUARI 2024: Här finns den gamla versionen av kapitlet Straff samt kommentarerna kapitlet fick.

så bra!!!