Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 24 25 26 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


"Melanie..", sa han när han hörde hennes stämma. Han visst tillräckligt för att lyda hennes ord. Melanie verkade ju som en med naturen, men vad betydde de när de var i fara av bergsfolket? Astral greppade tag som svärdets handtag och sneglade mot hennes håll samtidigt som de rörde sig inåt bergets väggar och rum. Vad skulle de finna där? Svaren? Melanies folk? Det kändes orimligt. Men Astral ville inte vara den som stjälpte Melanies förhoppningar. "Om du säger det så", sa han som svar och svadle. Hoppades på att han visade tillräckligt med respekt för att låta berget visa de längre in i det.
"Svaren.. var finner vi dem? Har dina vänner sagt det till dig? Jag kan många språk, Melanie, men jag talar inte ditt. Säg mig, vad säger berget? Kan Vi hitta svaren här?", sa han och spänade blicken framför sig. Tacksam över att ljuset fanns, men beredd på attacken av de bergsfolk Astral tidigare stött på. Var det dags nu att berätta för henne? Att Astral tidigare i sina dagar tagit något från bergsfolket som var deras?
"Melanie.. Jag har inte sagt det tidigare, men som du kanske har förstått..", sa Astral och syftade på den grodliknande varelsen, ".. så kommer jag och bergets folk inte så bra överens. Jag har tagit något som är deras. Men bara för att skydda oss alla. Vi kan inte lita på de som lever här.", sa han och sneglade osäkert på Melanie i förhoppning att hon hade hört honom, kanske till och med förstått honom.

10 okt, 2020 23:25

Lupple
Elev

Avatar


Melanie fortsatte försiktigt gå framåt, ibland stannade hon till och lyssnade vid en sväng eller mot en bergsvägg. Andra vidrörde hon bara lätt med fingertopparna. Några rörde hon med hela handflatan. Med en enkel rörelse lät hon huvan falla ned från hennes huvud och hon började förstrött fläta upp sitt hår. När Astral pratade så kastade hon en snabb blick på honom och skakade på huvudet med ett leende på läpparna. "Du är rolig. "Viskade hon uppskattande. Men blev snart allvarlig igen. "Vi kan hitta svaren här. Det finns mer kunskap än du kan ana här. " Viskade hon ärligt. "Men jag möter många blockeringar, jag har inte rätt att hitta vilken information som helst. "Förklarade hon tyst. "De mäktiga och visa bergen. "Rättade hon honom milt. " Säger inte mycket. "Avslutade hon för att sedan stanna tvärt vid hans ord. Hon greppade tag om honom och tvingade in honom i en sidokorridor i precis rätt stund eftersom småsten hade börjat regna där de nyss stod. " Jag hoppas du inte tog något som tillhör berget. "Väste hon varnande och kände hur någon typ av irritation började växa från själva väggarna. "Berätta vad du tog Astral. " Bad hon oroligt och såg sig omkring. Detta var verkligen inte bra. Hon pressade sin fria hand mot sin panna och slöt ögonen. Det gjorde så fruktansvärt ont i huvudet som om någon befann sig innanför och dunkade med en stor hammare. "Berätta. "Viskade hon och greppet om honom hårdnade.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

10 okt, 2020 23:41

Vidomina
Elev

Avatar


Efter att de vandrat ett tag innanför bergets väggar kändeAstral en osäkerhet. Nu har hade han berättat att han var berget skyldig något. Och denna något.. skulle de hjälpa de på vägen? Skulle de hjälpa de i den riktning som August talat om? Astral var inte säker på det. Men tillräckligt säker när Melanie frågat om hans information. Astral var tillräckligt klok för att förstå att de tillsammans skulle ta sig därifrån. Astral själv skulle inte överleva. Han behövde Melanie nu.
När Melanie drog honom närmare in i begets vägar tvekade han för en sekund, men förstod sedan. Melanie hade alltid sett uppdraget som att hitta sitt folk. Astral hade blivit lurad att hitta Kung Inghams folk och på så sätt hitta halsbandet som skulle skydda de för undergång. Nu visste inte Astral vad han skulle tro. Han hoppades på Melanie och hennes folk, men visste han tillräckligt?
"Jag tog...,", började Astral och kände sig ändå osäker. "..Jag tog något som inte var mitt. Ett halsband..", sa han och fiskade upp ett från sin väska för att visa det smycke som bländade i ljuset. Ett vackert i vitt guld. "..Det här. Jag svär, jag trodde att det skulle ge mig svar. Åh snälla, säg mig att det inte är försent. Jag ville inget illa. Bara hjälpa mitt folk.", sa Astral och sneglade på Melanie samtidigt som han fortsatte stegen framåt.

11 okt, 2020 00:35

Lupple
Elev

Avatar


När han visade upp halsbandet så slutade hamrandet i hennes huvud och hon var otroligt tacksam för det. Hon studerade halsbandet och svalde hårt. Började gå med honom igen och masserade sina tinningar med båda sina pekfinger. " Det är inte försent. "Viskade hon ärligt och såg sig omkring. "Det kan ha vaktats här men det är inte gjort av berget och därför inte deras på det sättet du ser på äganderätt. "Viskade hon, det kändes som en vag förklaring men det var det enda hon kunde säga. Det enda hon förstod. "Men de är arga. "Viskade hon efter en stund. Melanie stannade upp igen och greppade tag om halsbandet och studerade det noga. Hon kunde inte vara säker men halsbandet var inte något vanligt halsband. "Åh Astral, du borde inte ha. "Viskade hon sorgset och kramade halsbandet hårt. " Men det är positivt att du inte gav bort det till någon annan. "La hon sedan till i en viskning och gav det tillbaka till honom innan hon åter igen började att gå. Halsbandet kunde vara ett objekt som de kunde förhandla med och det var ju alltid något. Melanie återtog sin beröring av väggarna och sitt lyssnade. Det var som om ljudet blev klarare allt eftersom de gick och hon lyste upp lite. "Jag tror vi är nära. "Viskade hon ivrigt mot honom och började gå snabbare. Inom kort stod hon i vad som påminde om en sal. Det var som uthugget med yxa men hon satte sig i mitten av det runda rummet och stirrade på väggarna och viskade några ord då och då. Detta kändes som det rätta stället men hon kunde inte riktigt tyda det som sades, inte ännu. Hon behövde tid men hon visste inte hur mycket tid hon skulle kunna få och hon var rädd att den tiden som gick att få inte skulle vara tillräcklig.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

11 okt, 2020 00:59

Vidomina
Elev

Avatar


Ansträngt svalde Astral och lösgjorde sitt grepp om svärdet. Han lät armen falla till sidan. Han såg på när hon gick före honom mot salen och tvekade. Han skämdes över det han gjort, men var ändå lättad över att ha berättat för henne. Han litade på hennes ord. Berget skulle förhoppningsvis inte straffa honom för hans tidigare handlingar.
När Melanie berättade att hon gissade att de närmade sig gick han efter och drog in ny luft i sina lungor samtidigt som han svepte med blicken runt i rummet. Det uthuggna utrymmet. I tystnad var han imponerad över hantverket. Så detaljerat och vackert. En sal.. för en kung?
Astral lät blicken falla på Melanie igen. "Vad känner du? Säger berget något till dig? Är.. är de här?" De sista orden sa han i låg volym, osäker ifall han kanske stört Melanies konversation med naturen.
Astral tippade huvudet bak för att se upp mot stentaket och beundra de. Han hörde något långt borta, förmodligen stenraset och sänkte blicken igen för att se på Melanie igen.

7 nov, 2020 19:31

Lupple
Elev

Avatar


Melanie tittade upp på honom när han pratade och skakade lite på huvudet. "Inget ännu. "Viskade hon lågt. "Vi måste vara tålmodiga. Att stressa dessa magnifika jättar är det dummaste vi kan göra. "Viskade hon ärligt mot honom och drog handen igenom håret. "Jag tror inte det finns någon levande varelse här inne, om man inte räknar naturen och bergen såklart. "Fortsatte hon tyst. "De släpper inte in vem som helst. De varelser du mött på när du vandrat här förr, de du varnat mig för har ingen rätt att vara här. De vill in men de kan inte komma in. "Förklarade hon lågt. "Berget skyddar sig själv. "Fortsatte hon viskande. Detta var mer känslan hon hade fått, känslan hon ännu bar på. Hon tystnade igen och slöt sina ögon. Rörde försiktigt vid marken hon satt på och tog sig krypande till väggarna och rörde försiktigt vid dem. Pressade örat och viskade ord, fraser- meningar på många olika språk. Hon visste att berget lyssnade problemet var att hon inte hörde dem tillräckligt väl. Det var som ett brus, ett högt brus varje gång hon uppfattade något ljud. Det var väldigt frustrerande men hon tog några djupa andetag och fortsatte söka. Hon behövde hitta ett ställe med bättre mottagning. Där det hördes tydligare. Hon hade ingen som helst tidsuppfattning och började efter en lång stund sjunga. Det kanske var det bättre sättet att kommunicera på.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

7 nov, 2020 20:29

Vidomina
Elev

Avatar


Astral såg på när Melanie berättade. Han försökte förstå vad hon sa; inga levande varelser.. Var de ensamma därinne? Det kunde inte vara möjligt. Han bestämde sig för att han inte skulle grubbla utan istället lita på hennes ord. Det var ju trots allt hon som hade en kommunikation med naturen.
Otåligt såg han på när hon rörde sig närmare bergsväggarna för att sedan brista ut i sång. Var det här hennes uppfattning att vara nära ett svar?
Lika otåligt såg han sig om efter något, vad som helst, en ledtråd, eller svar, något som skulle föra de vidare i deras resa genom bergen.
Han gick fram till bergsväggarna och studerade de på närmare håll. Han kände med händerna över det, som om han letade efter något. Han pressade ett öra mot det för att höra, kanske Melanies sång väckt något till liv? Han lyssnade och hörde stenraset, det lät precis som vanligt och var inte oroväckande, men sedan var det något.. något som krafsade. Som om det fanns på andra sidan av väggen. "Melanie! Det är något här, bakom väggen..!" Han drog sitt svärd och backade hastigt undan som om han väntade sig något komma igenom väggen. Astral drog andan och flackade med blicken runt väggen. Återigen gjorde sig minnena påminda. Bergsfolket.. de förrädiska. Han lugnade sig genom att påminna sig om Melanies ord, de kunde ju inte ta sig in. Men vad var krafsandet då? Vad var det som verkade vilja ta sig närma de? "Är du säker på att vi inte är ensamma?" Han riktade svärdets spets mot väggen med båda händerna om handtaget.

7 nov, 2020 20:44

Lupple
Elev

Avatar


Melanie slog upp ögonen när Astral drog till sig hennes uppmärksamhet. Han hade riktat svärdet vilket inte alls verkade logiskt förrän även hon hörde krafsandet. Hon såg intresserat åt det hållet och försökte lyssna. Men hon visste inte en dugg mer än Astral. "Det är den känslan jag får, att vi bara är omgiven av natur. "Viskade hon men ryckte på axlarna. "Men vem vet, någon med väldigt stark kraft skulle kunna förvirra mig men det är inte så troligt. "Viskade hon. Hon själv var ju starkare än dem flesta. Men vad visste hon? Kanske fanns det något här. Krafsandet fortsatte och hon tog några djupa andetag. "Det kan vara ett meddelande. Det är svårt att förstå allting, eller ens något. Berget pratar inte så jag hör. "Viskade hon och slöt ögonen igen. Hon uppfattade inget direkt hot, kanske var det någon de skulle hjälpa? Kanske var det någon riktigt farlig som berget hade fångat som de absolut inte skulle hjälpa. Kanske var det berget själv? Eller så var det absolut ingenting. "Vi kan inte få panik. "Viskade hon mot Astral. "Vi måste förstå. "Avslutade hon och närmade sig krafsandet och pressade örat mot ljudet och viskade några ord.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

7 nov, 2020 23:05

Vidomina
Elev

Avatar


Astral kände inte tillräckligt nöjd med svaret från Melanie. Hon verkade inte lika uppjagad av det oroväckande ljudet som han upplevt. Det kunde vara någon som ville de något illa, men det kunde också vara någon som kanske ville hjälpa de. Astral valde att tro de första. Han satte svärdet i bältet och grävde i väskan. Han hade ju den lilla magi han en gång lärt sig. Kanske den skulle hjälpa honom. Hjälpa de att visa vad som dolde sig bakom bergsväggarna.
Han backade ett steg och grävde ur väskan fram ett pulver som han höll i handflatan för att sedan med ett främmande språk kasta det mot bergsväggen så att väggen föll i sprickor och föll till marken i ett dammigt moln. Ljuden, som Astral hört, blev tydligare och en röst uppenbarade sig för de. En röst som bad om hjälp. "Pass på, Melanie..", sa han lågt utan att slita blicken från den främmande rösten.
Framför de visade sig en kvinna, så mager att kindbenen tydligt visade sig i det redan så kantiga ansiktet. Hennes händer darrade, säkert av ansträngningen efter att satt naglarna i bergsväggen.
Men istället för att gå till hennes räddning hejdade sig Astral. Var detta ett test? En fälla? Han påminde sig om August. Något hon sagt gjorde sig påmind. Vem var denna kvinna? Och fanns det fler? Garanterat, men än syntes ingen till.
"Vem är du?", sa Astral med en höjd röst och drog sitt svärd då med spetsen riktat åt hennes håll.
"..Hjälp mig! De har tillfångatagit mig. De pekar på mig med spetsen av sina spjut och svälter mig."
"Vilka då?", sa Astral utan att ta svärdet från hennes håll. Utan någon aning om det var en människa eller något annat. Det var för svårt för att se.
"Väktarna av berget.", sa hon och nästan intill snyftade.

7 nov, 2020 23:20

Lupple
Elev

Avatar


Melanie flög upp från sin sittande position när bergsväggen föll i sprickor. Hon stirrade på Astral med en irriterad blick. "Du kan inte, åh detta är inte bra. "Väste hon. Detta kunde berget tolka som en krigshandling. Varför hade han förstört något? Hon svalde hårt och försökte samla sig. Hon såg kvinnan som verkade fast med någon sorts magi. Melanie vågade inte tro sina ögon. Hon vågade inte ens lita på sina sinnen. Kanske var hon inte ens där. Men något hon sa väckte Melanies fulla intresse. "Väktarna? Tala kvinna, hur ska jag veta att du inte är en av dessa väktare?" Frågade hon allvarligt och synade henne. Hon verkade helt klart vara skadad. Det var positivt att hon och Astral verkade se samma sak. De pratade ju båda till en kvinna. Som hade suttit fast i bergsväggen, som fortfarande satt fast där. "Varför skulle de fånga dig?" Frågade hon mjukare. Vänligare. Kanske var det ett snabbare sätt att få svaren dem behövde. Hon såg sig osäkert omkring, kanske fanns det fler fångna i väggarna. Det var en obehaglig tanke, tänk om de skulle hamna där. "Jag gillar inte detta. " Viskade hon allvarligt till Astral, det kändes...kusligt. Men hon samlade sig och såg på kvinnan igen. "Berätta vad du vet. "Bad hon och rörde försiktigt vid hennes hand för att se om hon verkligen var där.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

8 nov, 2020 00:36

1 2 3 ... 24 25 26 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.