Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Caleb såg mot Alistair och sedan Vincent. Att deras fäder var de läskigaste kunde han bara hålla med om. Julians pappa hade många ess i rockärmen med men hans egen pappa, han hade kontakter.
"Jag vet inte hur länge hon har tagit dessa. För Jag hoppas hon fick dem idag eller igår för då kommer det avgå över natten. Men ingen vettig sjuksköterska skulle ge en frisk människa dessa i ett syfte att förlama någon. Då tror jag att min far gav den i morse när han skulle skriva ut henne. Jag tror man kan bli helt lam om man har otur." Vincent lutade sig tillbaka.
"Du kan fråga henne imorgon om hon orkar gå. Men se till att hon kan stödja sig."
Han såg mot Julian.
"Sen har jag även en ny kanditat som är nästan klar. Jag har ju två veckor på mig?" sa han och tog sig över ansiktet.
"Jag är helt slut. Låt oss bara få det här överstökat egentligen..."

Alistair kunde bara nicka. Han visste hur mycket Vincent hade lärt sig av sin far, så när det kom till läkemedel förlitade han sig på att hans vän visst bäst bland dem fyra.
Till slut reste han sig motvilligt från fåtöljen, vände på klacken och försvann in i sitt rum, och kom snart tillbaka med en vacker bägare som han ställde ner på det lilla bordet mellan dem.
”Vad kan du berätta om den nya kandidaten? Tror du att du kan vinna hennes förtroende på egen hand? Eller behöver du någon med dig”, frågade han Vincent medan han förberedde inför riten som skulle tillkalla demonen.

Vincent såg efter Alistair och sträckte på sig när han kom tillbaka.
"Hon är som dom andra skulle jag tro. Lätt charmad. Väldigt blyg av sig. Så jag tror hjälp skulle skrämma bort henne. Jag ska till henne på måndag och hjälpa henne att fixa blommor." Han såg mot Caleb med ett svagt leende.
"Men hon snor inte dig från mig och det vet du."
Han vände sig sedan igen.
"Men det här blir nog den sista innan Lily. Så fort hon är frisk är hon redo." Sa han och såg mot bägaren.
"Vart är dolken?" Frågade han.

”Bra. Då litar jag på att du har allt under kontroll”, svarade Alistair och stack sedan ner handen i kavajens innerficka och drog fram en lika vacker dolk ur sin klädnad. Han placerade den mot sin hand, gjorde ett litet jack och lät blodet falla ner i vätskan som fyllde halva bägaren innan han torkade av knivbladet och räckte över den till nästa person.

Julian synade dolken med en kritisk blick innan han tog emot den och drog den mot sitt finger. Han hade alltid ogillat att kalla demonen till lägenheten – det kändes som att den inkräktade i deras hem.
”Jag hoppas att det går fort den här gången..”, mumlade han medan han rengjorde bladet och räckte den vidare till Caleb.

"Samma här. Jag vet att Lily har tagit sömntablett men sen har vi din syster." Han drog ett litet jack över fingret och pressade ut blodet och räckte över dolken till Vincent.

Han torkade av den och gjorde ett lätt snitt över handen och höll den över bägaren. Sedan såg han mot Alistair.
"Tänder du rökelsen ?" Han visste att han inte fick lämna platsen nu och han drog fram lite näsdukar som han räckte över.
"Så vad ska vi rapportera?"

”Berätta om den nya kandidaten. Den är desperat efter Lily, så vi behöver övertyga den om att vi hittat någon som kan ersätta hennes plats den här månaden”.
Beslutsamt tände Alistair rökelserna som stod utplacerade på bordet och såg sedan på medan röken långsamt fyllde rummet. Tyst uttalade han ett par ord på ett språk som inte verkade komma från denna värld, och snart lades ett mörker över lägenheten.
”Och reta inte upp den i onödan….”.

"Hon är rar precis som alla andra. Hon är ett år yngre än Lily så hon är så öppen för kärlek och ömhet." Vincent log vagt men nickade sedan.
"Jag trodde demonen redan hade beordrat oss hitta en ersättare. Att han ville ha henne helt återställd så han kunde njuta mer av henne." Han huttrade till när mörkret lade sig över lägenheten.

Ett skratt kom sedan långt ifrån men ändå i närheten. En kyla spred sig trots elden och en tjockare rök spred sig i rummet.
"Så ni har äntligen tagit er friheten att kalla på mig. Det var på tiden." Demonen som såg ut att vara en äldre man klev fram och såg på Alistair.
"Så är hon hemma nu?" Det var en dum fråga egentligen eftersom denne visste om detta. Men ville visa sin domenas dör dem.

”Det stämmer”, svarade Alistair. ”Men den lär vara extra kräsen nu. Jag hoppas att flickan du hittat är bra nog för att ersätta Lily.”. Mer hann han inte säga innan en tjock, svart rök bildades och en kyla spred sig över rummet. Och när röken långsamt försvann uppenbarade sig en gestalt inför dem...
En lättnad spred sig inom Alistair när han insåg att varelsen tagit formen av en äldre man, och inte av flickan från hans förflutna. Men därefter mindes han faderns ord från tidigare:
Inatt är det du som knäböjer inför den den. Kyss dess fötter om så krävs.
Alistairs blick föll till varelserna skor. I helvete heller. Det var mycket han gjorde för demonen. Men att knäböja framför den? Aldrig. Istället rättade han lite extra på ryggen innan han tog till orda.
”Hon sover djupt i sitt rum..”, bekräftade han och spände sedan blicken i mannen framför dem. Förra gången de talade med varandra hade Alistair sagt att den skulle få Lily i utbyte med två saker; att demonen befriade Vincent, Caleb och Julian… och att den skulle binda sig vid honom. Då hade demonen bara skrattat, men Alistair var ändå beslutsam om att han en dag skulle snärja dess krafter.
”Varsågod – ta dig en bra titt på henne”, fortsatte han, med nästan spydig ton, och gjorde en gest mot sovrumsdörren som nu var stängd.

Demonen vände sin blick mot den stängda dörren och ett kallt leende växte på dess läppar. Munnen blev större och den lixom ömsade hud. Snart hade den vuxit och nu stod det en grotesk varelse på beniga bakben.
"Åh kan du inte öppna dörren? Du vet att jag inte får komma in i rum som jag inte blivit inbjuden till." Han såg lite sur ut och såg mot Vincet. Drog sedan in luft genom de två näshålen.
"Men jag känner en doft av svaghet. Är det från henne?" Sa den med en kall röst.

Innan Alistair hann svara hördes en flämtning från andra sidan rummet. Och där stod Celia i sitt enkla nattlinne – paralyserad av skräck och med vitt uppspärrade ögon som var riktade rakt mot monstret som uppenbarades sig framför dem. Hennes händer for upp till munnen och små ljud lämnade hennes läppar, som om hon försökte skrika, men inte kunde hitta sin röst.
Alistair svor tyst.
”Vincent, ta hand om din syster!”, väste han ilsket.
Det här var illa, riktigt illa…