Rollspel - 7:e året

Antonia vänder sig om mot Brook.
"Men titta, vaknade du igen?" Undrar Antonia och flinar.

Brook tittar skeptiskt på Antonia. Hon Visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"uhm.."

"Ser ut som det." Säger Antonia och fortsätter att flina. Hon måste ha något att vara glad åt då hon antagligen aldrig kommer få stanna på Hogwarts nu. "Var hälsad, Professor Snape." Säger hon sedan till Professorn som ser roat men ändå oroat på sin elev.

Brook sneglar lite på Snape och sen tittar hon på Dumbledore.
"Uhm, professor Dumbledore? Jag har något att berätta angående... Flickorna här..." Hon tvekade och sneglade lite på McGonagall

"Nåväl, fortsätt, Miss Dixon." Säger Dumbledore till Brook. Antonia ser på Brook. Även om det tar hela livet, så ska Brook Dixon följa efter Kitty Celander till nästa liv som de förtjänar.

Brook bytte tygndpunkt några gånger medan hon nervöst fortsatte:
"Jo, jag hörde några konstiga ljud i ett klassrum jag aldrig sett förut, som en av dem kallade 'vid-behov-rummet' så jag gick dit och kollade. Det var en orm där med flickorna och de pratade parsel med den. för att göra en lång historia kort så.." Brook tvekade lite.
"Sir, de attackerade mig. Jag kom just från Sjukhusflygeln. Jag vaknade där efter att ha svimmat..."
Brook tittade rakt ner i golvet. Hon var livrädd för att bli stämplad som en skvallerbytta, men varken hon eller hennes vänner gick säkra med den där ormen och de där två hemska flickorna på skolan.

"Brook, jag tycker att du borde undersöka ur allas perspektiv innan du anklagar någon." Säger Antonia kallt. "Till exempel, du eggade oss inte tvärtom. Du började med att attackera oss, vi försvarade oss bara." Fortsätter hon. Självklart skulle inte lärarna tro på den som tagit död på någon. "Sedan ska man för i helsike inte smyga runt, det kallas självförsvar kära du har du hört talas om det?" Avslutar hon med iskall ilska. Hennes mor ser ut att koka av ilska på grund av sin dotters respektlöshet. Antonia förväntar sig nästan att hon ska ta ett steg framåt och slå till henne. Det förstås, hon kan ju inte slå till någon framför så många vittnen.

Brook spärrar upp ögonen och tar mod till sig.
"Åh andra sidan så var det inte jag som var fientlig! Och vad e grejen med den där vidriga ormen?!" Hon slängde en blick på Antonias klädnad där ett prydligt Slytherinmärke satt.
"Det förvånar mig inte ett dugg att du Är från Slytherin! Dessutom var ni två, eller kanske ska jag säga tre..." Hon pekade ilsket på ormen. "... mot en! Inte ett dugg rättvist!"
Brook kokade. Hon ville att den här tjejen skulle bort från Hogwarts.
"Dumbledore, Sir... Jag känner mig itne säker här sålänge hon går kvar här!"

"Jag attackerade inte dig av annat än självförsvar och misstänksamhet." Säger Antonia lugnt till svar, hon bryr sig inte ens om Brook längre. Hon vill bara att hennes mor ska bli arg. "Miss 'Jag har mer intelligens i mitt lillfinger än vad du har i hela kroppen'" Retas Antonia och väntar fortfarande på slaget eller förbannelsen som borde komma närsomhelst från hennes mors håll. Mycket riktigt, där kommer det. Antonia ligger plötsligt på golvet med en värkande kind och hennes mor står bara cirka en decimeter ifrån henne med höjd hand och ögon som blixtrar av raseri. Antonia reser sig från golvet och Viper väser hotfullt.
"Inte än kära vän." Väser Antonia smått flinande.

Brook drar fram sin trollstav och riktar den mot Antonia.
Dumbledore reser sig upp.
"Miss Dixon, det räcker nu. Minerva, skulle ni vilja vara så snäll att vänta med Brook utanför. Det räcker med skador idag."
McGonagall som varit påväg att börja skälla ut Brook nickade en gång, tog Brook i armen och ledde henne ut. Innan hon stängde dörren sa Dumbledore lugnt:
"Minerva, jag tror det är bäst att utskällningar får vänta."
McGonagall öppnade munnen för att säga något men stängde den igen och nickade kort.