The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

ÅÅÅHHH SÅ BRA :^D Du borde tänka över möjligheten att ge ut en bok för du kan bli stor - jag menar allvar, det finns begåvning när det gäller dig!♥

Åååh, vilket fint kapitel ♥ Älskade Remus och Sirius och James ♥

Så himla bra!♥
Usch för såna som Sirius mamma.:c

Superbra skrivet! Urs.. Walburga Black.. urs vilken elak människa!!

VAD SJUTTON HÄNDER MED REMUS?!
Jag är riktigt orolig för honom. Är han sjuk eller vadå?
Usch, det här var inget kul kapitel att läsa. Skrivmässigt var det ju fantastiskt som vanligt, men alla har det ju jobbigt utom The Lames och Peter.
På något sätt hoppas jag iaf att det löser sig i nästa kapitel ♥

oh. fullmåne

Haha det förstås. Jag överreagerar nog lite.

Tack för alla kommentarer!! ♥

Kapitel 39
Skämtet som gick snett
April 1977


’’Hur i helvete kunde du vara så jävla korkad?’’ James smällde igen dörren efter sig. ’’Fan, Sirius!’’
Han gick fram till sin koffert, drog upp låset och tryckte ner osynlighetsmanteln. Sirius kollade skärrat på honom. James hade aldrig någonsin skrikit på honom. Inte såhär.
’’V…vad hände?’’
’’HADE JAG INTE HUNNIT FRAM HADE HAN DÖTT!’’
Sirius skakade. Hur kunde han varit så dum? Från början hade han tyckt att James överreagerade när han satte iväg efter Snape. Att han bara försökte visa sig på styva linan för att rädda dagen och imponera. Men nu insåg han hur det egentligen hade kunnat gå.
’’Förlåt!’’
’’Idiot!’’ James ord skar som tusen knivar i hans kropp. ’’Snape är en sak, men inser du inte vad du gjort mot Remus? Inser du inte vad som hade hänt om Snape hunnit hela vägen in?’’
’’J…jag…’’
’’Han var några meter ifrån rummet! Vargen hade slitit honom i stycken! Remus hade aldrig kommit över det – ALDRIG! Han hade åkt ut från skolan! Han hade skyllt på sig själv! För i helvete, Sirius, du känner honom - HAN HADE TAGIT LIVET AV SIG! Så visst, du skiter i Snape, men jag trodde att du skulle bry dig lite mer om din egen pojkvän!’’
Sirius fick inte fram ett ord. Han hatade sig själv. Han ville springa långt, långt bort där ifrån, springa så snabbt att han sprang bakåt i tiden. Med ett pang slängde James ner locket på sin koffert och vände sig sedan mot Sirius igen.
’’Nå? Vad väntar du på?’’
’’Va?’’
’’Jag tror att rektorn förväntar sig en förklaring!’’
Sirius ställde sig upp. Hans ben darrade så mycket att han trodde att han skulle kollapsa. Tusen scener flög förbi hans ögon. Tänk hur det hade kunnat gå. Tänk vad som skulle hänt. Tänk på vad som faktiskt hände just nu – han skulle bli relegerad från Hogwarts. Han skulle åka tillbaka till Grimmaldiplan. För att inte tala om det värsta av allt – hans vänner skulle hata honom. För alltid. Remus skulle hata honom för alltid.

James gick ut från sovsalen utan att invänta Sirius, men Sirius sprang efter honom och var snart ikapp. De gick igenom uppehållsrummet och klättrade ut genom porträtthålet. I tystnad vandrade de längs med korridorerna.
’’Tack’’, sa Sirius. ’’James, jag är så ledsen. Tack för att du räddade honom. Räddade mig.’’
James svarade inte. Tystnaden kvävde nästan Sirius. Han klarade inte av det här. Han behövde sin bäste vän. Han behövde James, en James som skulle säga åt honom att inte oroa sig, att det här skulle lösa sig som alla andra gånger de någonsin hamnat i knipa.
’’Du’’, började James. Han lät inte lika arg längre, men en ton av kyla fanns kvar i hans röst. ’’Om du blir relegerad, du vet att du inte behöver åka tillbaka till Grimmaldiplan, va? Mamma och pappa skulle aldrig låta dig åka tillbaka. Och inte jag heller. Inte för att Black’s skulle ta emot dig, men ändå. Du kan fortfarande bo hos mig.’’
Sirius kände en klump i halsen. Han kunde inte förmå sig att svara. Innan han hunnit säga något hade James sträckt ut en arm, dragit honom till sig och omfamnat honom.
’’Jag vill inte att du ska bli relegerad, Sirius’’, sa han. ’’Jag vill inte.’’
’’Förlåt’’, sa Sirius, och han kände hur tårarna brände under ögonlocken. ’’Inte jag heller.’’
’’Du är min bäste vän.’’
’’Du är min.’’
’’Om du blir avstängd hoppar jag av skolan.’’
’’Är du galen, Potter!?’’
’’…jag lovar.’’
Sirius kramade om honom hårt.
’’Förlåt’’, sa han. ’’Jag är så, så ledsen. Du har all rätt att hata mig.’’
’’Ingen oro. Det gör jag. Jag hatar dig. Och du har varit en sån urblåst idiot så jag kan inte förstå det. Men du är min bror, okej? Och bröder hamnar inte i trubbel utan varandra. Vi tar oss igenom det här.’’
’’Black! Potter!’’
De släppte varandra, snurrade runt på stället och möttes av synen av professor McGonagall. Hon hade fortfarande sin smaragdgröna klädnad, men håret var nedsläppt i en fläta, vilket var ett tecken på att hon hade varit på väg att gå och lägga sig.
’’Professor McGonagall’’, sa James.
’’Vad i hela fridens namn tänkte du med?’’ frågade McGonagall, vänd mot Sirius.
’’F…förlåt’’, sa Sirius. ’’Jag tänkte inte, professorn. Jag lovar att det inte ska hända något liknande igen.’’
’’Det hoppas jag sannerligen! Inser du vad som kunde hänt?’’
’’Jag vet, professorn.’’
’’Rektorn vill ha ett ord med er.’’
’’Vi var påväg dit, professorn’’, sa James.
’’Ni behöver inte gå hela vägen till Dumbledores kontor’’, sa hon. ’’Han är på mitt kontor här runt hörnet. Kom.’’
Hon vände sig om och gick. De följde efter henne. När de kom in på kontoret och dörren slog igen bakom de så stod mycket riktigt Albus Dumbledore redan i rummet.
’’God kväll, pojkar.’’
’’God kväll, professor Dumbledore.’’
’’Slå er ned.’’
Han satte sig på professor McGonagalls stol, och James och Sirius slog sig ned på andra sidan bordet. McGonagall stod kvar vid dörren, och Sirius kände hennes blick i ryggen.
’’Mr Potter har berättat för mig om kvällens händelser’’, började Dumbledore. ’’Och jag hoppas verkligen att du förstår allvaret i ditt handlande, Mr Black.’’
’’Det gör jag’’, sa Sirius snabbt. ’’Jag är så ledsen, rektorn.’’
’’Det kommer att bli konsekvenser’’, sa Dumbledore. Sirius svalde.
’’Nej, Black’’, sa McGonagall från dörren som om hon läst hans tankar. ’’Du kommer inte att bli avstängd.’’
’’Va?’’
’’Sålänge du kan garantera oss att ingenting liknande kommer att hända igen’’, fortsatte Dumbledore. ’’Dessvärre kommer femtio poäng dras från Gryffindor och du kommer att få straffkommendering.’’
Sirius kände sig lättad. Tanken på de andra konsekvenserna – vad James och Remus kände om honom just nu – var fortfarande värst, men nu slapp han i alla fall oroa sig för att bli utkickad.
’’Som tur är räddade Mr Potter situationen. James, jag ger dig femtio poäng för modigt och kvicktänkt handlade.’’
James spärrade upp ögonen.
’’Va? Tack, professorn!’’
Dumbledore log genom sina halvmåneformade glasögonbågar.
’’Och nu’’, fortsatte han. ’’Mr Lupin kommer med största säkerhet att bli en aning skärrad när han får höra vad som har hänt. Skulle du, Mr Potter, vilja spendera natten i sjukhusflygeln för att vara där när han vaknar? Ni har Madam Pomfreys godkännande, hon har lovat dig en plats.’’
’’Absolut’’, sa James. ’’Tack.’’
’’Gå och lägg er nu’’, sa McGonagall. ’’Black, vi har inte riktigt pratat färdigt om det här. Klockan fem på fredag. Här på mitt kontor.’’
’’Ja, professor McGonagall. God natt.’’

Det blev en lång natt för Sirius. Han sov inte en blund. Peter sov som en stock när han kom tillbaka, och James spenderade hela natten i sjukhusflygeln. Sirius gick fram och tillbaka i rummet i flera timmar, och till sist skymtade han solen genom fönstret. Med en suck damp han ner vid glasrutan och kollade ut. Han tänkte på Remus, som låg i Spökande Stugan just nu, ensam och antagligen förvirrad över varför hans vänner inte var där som de brukade.
När klockan var halv nio öppnades äntligen dörren till sovsalen och James steg in. Han hade en dystert ansiktsuttryck och undvek sin väns blick. Sirius flög upp direkt.
’’Är han vaken?’’
’’Mm.’’
’’Hur mår han?’’
’’Gissa’’, sa James, öppnade sin koffert och började leta efter något.
’’Skakad?’’
’’Ja.’’
’’Vad gör du här, förresten? Är han kvar där ensam?’’ sa Sirius oroligt.
’’Jag skulle bara hämta min klädnad. Jag ska tillbaka nu’’, sa James, drog upp något och stängde igen kofferten igen innan han började gå mot dörren.
’’Jag följer med dig.’’
’’Nej.’’ James snurrade runt och stirrade bestämt på Sirius. ’’Du stannar här.’’
’’Skämtar du med mig?’’
’’Han vill inte träffa dig, Sirius. Han är upprörd. Låt honom vara. Han har svårt att somna om och det kommer inte bli lättare för att du är där.’’
’’Snälla… jag måste få träffa honom.’’
’’Fattar du inte att han är sårad?’’
Sirius ryggade tillbaka. Jo. Han fattade.
’’Bara…’’ började James och öppnade dörren. ’’Bara stanna här. Ingenting kommer bli bättre av att du stormar dit. Han pratar med dig när han är redo.’’
’’James…’’
Dörren slog igen. Sirius suckade och vände sig om. Peter sov fortfarande. Peter sov alltid på rygg, raklång, vilket såg fruktansvärt obekvämt ut.

Dagen gick exceptionellt långsamt. James dök upp två gånger, en gång strax efter lunch och en gång vid middagstid, bara för att hämta eller lämna något. Han utbytte varken ett ord eller en blick med Sirius. Peter var inte arg, men stämningen var stel. Han och Sirius spenderade dagen i varsin säng, pluggandes inför de få prov de hade att se fram emot. Tja, inte Sirius då, trots att han verkligen försökte. Tankarna svävade hela tiden iväg till något annat. Han var frustrerad och väldigt lättretad, och gång på gång tog han upp ett oöppnat cigarettpaket, bara för att stirra på det några sekunder och sedan lägga tillbaka det. Det längsta han gick var att ta av plasten på det, men sedan åkte det raka vägen i soptunnan. Han hade lovat.

När klockan slog nio på kvällen dök James upp igen.
’’Hur går det?’’ frågade Sirius försiktigt. ’’Hur mår han?’’
’’Inte så bra’’, mumlade James. ’’Det är tuffare med förvandlingarna när man är ensam, ni vet. Han skadade sig själv rätt rejält.’’
Sirius andades djupt.
’’Är han arg?’’
’’Vad tror du själv?’’
’’Får jag träffa honom i morgon?’’
’’Han vill inte träffa dig än. Jag frågade.’’
Det gjorde fysiskt ont att höra orden. De slet tag i något inom Sirius och vred om, styckade hans hjärta och högg honom i magen. Det blev tyst en stund. Sirius ville innerst inne inget hellre än att gråta.
’’James’’, sa han försiktigt. ’’Förlåt mig.’’
James stannade upp och vände ansiktet mot honom. Med en suck gick han fram till sin vän och dunsade ner mitt emot honom på hans säng. Han greppade hans hand.
’’Det är lugnt mellan oss’’, sa han. ’’Okej?’’
Sirius fick återigen en impuls att störtböla, men den här gången av lättnad. Han kastade sig över James.
’’Tack. Tack tack tack. Du fixade mig ur den här knipan’’, sa han. ’’Jag är så, så, så, så ledsen.’’
’’Käften, Tramptass.’’
’’Okej då.’’

Två om möjligt ännu mer plågsamma dagar passerade. James och Peter turades om att vara med Remus i sjukhusflygeln, och att hålla Sirius sällskap. Remus kände sig fortfarande inte redo att träffa Sirius, och Sirius höll sig undan, trots att han hade svårt att varken stå, gå och äta då koncentrationsförmågan knappast var på topp. Helgen tog slut och lektionerna satte igång igen.

Måndag kväll och Sirius kunde inte sova. Han hade bara sovit ett par timmar per natt, och var jättetrött, men trots det kunde han inte få ro. Tomheten borta från Remus säng nästan ekade högt. Sirius hade gjort vad som helst – vad som helst – för att kunna krypa ner med honom just nu. Han saknade honom så mycket att det gjorde ont i hela kroppen, och han skämdes mer än han gjort någonsin förr i sitt liv. Månen var inte riktigt full, men tillräckligt för att kasta sitt vita sken in genom fönstret och lysa upp några strimmor av rummet. Ljuset kastades mot Remus koffert på andra sidan salen. Ovanpå locket låg Remus mörkblåa tröja. Den som han hade haft häromnatten, den som luktat precis som honom. Sirius ställde sig upp så ljudlöst han kunde, smög över till Remus säng, lyfte upp tröjan och drog in doften. Han blev varm i hela kroppen, men hans ögon tårades av saknad. Långsamt smög han tillbaka till sin egen säng och kröp ner under täcket med tröjan i en stadig omfamning. Han höll fast i den som om hans liv hängde på det. Och just där, just då, så gjorde det nog faktiskt det. För varje andetag drog han in doften av pojken som han saknade så mycket att det skar som knivar i honom. För varje andetag lyckades han lite, lite bättre med att låtsas att det var Remus själv som låg där, frisk och med Sirius huvud mot sin bröstkorg.

Sirius somnade med armarna kring tröjan och tårar längs med kinderna.

♥

Åh, Sirius, din idiot..

Så bra! Framförallt slutet var vackert!