~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Byn i Öst:
De hade ätit i tystnad en stund när Ameenia talade igen,
"Så, Erik, hur är det med henne?" Erik svalde och tittade upp.
"Det är bättre, hon vilar, jag ska titta till henne efter frukosten." sade han med ett tacksamt leende. Även om osianerna hade förvärrat situationen så hade de gjort det omedvetet med goda intentioner.
"Åh så bra."
"Jag är tacksam för er hjälp." fyllde Erik i med, Ameenia log.
"Självklart." Men Erik tyckte inte det var så självklart. Söder och Öst var fiender, inte lika starkt som med Norr men fiender lika så. Alla på Bayrios hade allianser, Norr stod med Öst och Söder med Väst, så hade det varit sedan många århundraden tillbaka. Även om de inte var vänner med varandra så var de i förband med varandra vid eventuella framtida krig. Erik var tacksam för att han hade blivit välkomnad, på ett någorlunda fientligt sätt men välkomnad lika så. Hade de inte kunnat vara i Öst ett tag så hade de varit fast i Ingenmansland med banditer, rövare, utstötta och laglösa - ihop med en hel del bestar.

Erik åt upp och ursäktade sig från frukost, Freja var påväg att resa sig men Erik gestikulerade åt henne att stanna och äta klart sin frukost. Men Ameenia hade rest sig och gått efter honom. Det kunde han inte göra något åt.
"Erik?"
"Huh?" Han vred huvudet och såg på henne,
"Skulle jag, kunna få prata lite med dig..?" Erik haltade till i sitt steg och stannade upp.
"Ja, det är bara att prata på." sade han med ett leende som inte riktigt nådde hans ögon. Ameenia log hon likaså, det nådde inte riktigt hennes ögon heller. Där låg något annat och dolde hennes tankar.
"Inte här, kom, gå med mig." Erik nickade och följde efter Ameenia. Vad är nu detta..?


Ameenia - Byn i Öst:
Han hade gått med på att tala med henne, han gick bredvid henne. Hennes hjärta bultade vildsint i hennes bröstkorg. Hon skulle ha en chans, en enda chans och det skulle avgöra framtiden. Som redan nu verkade i obalans. Hon gick in mellan två träd där en knappt upptrampad stig fanns.
"Den här vägen." sade hon och svängde av mot en annan stig, denna var än mindre upptrampad.
"Vart är vi påväg?" frågade Erik, hon sneglade mot honom - han såg sig omkring.
"Du får se snart." sade hon med ett leende, men på insidan var hon nervös och orolig. Erik ryckte på sina axlar och han följde fortfarande efter henne. De var påväg mot platsen där det hela hade börjat. Sica Stupet.

För varje steg hon tog slog hjärtat hårdare. Hon ville tala till honom men inget föll henne in att säga som inte redan hade sagts eller inte alls hörde hemma i konversationen just för tillfället, just där och då. De hade nästan kommit hela vägen fram till Sica Stupet när Erik plötsligt stannade upp. Hon gjorde det samma och vände sig halvt mot honom.
"Ameenia, jag-" Erik såg sig omkring med förvirrad blick och han snuddade med sin bastanta hand vid tinningen.
"Mår du bra Erik?" frågar hon för inget annat föll henne in att säga. Han nickade stelt,
"Det, det känns bara som om jag har varit här förut." Ameenia stelnade, mindes han? Nu eller aldrig Ameenia, nu eller aldrig. Hon manade på sig själv i tankarna och drog ett stadgande andetag.

"Du har varit här förut, jag, trodde inte du mindes. Det verkade som om allt från den kvällen var borta från ditt medvetna." sade hon hastigt för att få ut orden. Erik stirrade på henne. Hon kunde inte hjälpa det. Men... Han var en sådan vacker man med den vita hyn, det långa solblekta håret och det robusta skägget som hade vuxit avsevärt sedan han hade anlänt. Hans klara grå ögon med de höga kindbenen och den proportionerliga näsan. De breda axlarna som parades med de muskulösa tonade armarna som hängde på vardera sida om hans strama midja där Ameenia, enbart från hans hållning, kunde föreställa sig definierade magmuskler och kanske till och med det så fantastiska V:et vid byxlinningens kant... Ameenia skakade sitt huvud, fokusera...
"Jag, jag minns det knappt, jag vet inte. Senaste tiden har jag haft blixtrande glimtar av den här platsen men jag kan inte få det att hänga ihop. Men, du var här, var du inte?" Ameenia svalde hårt och nickade. Det var den dagen du fångade mitt hjärta, redans om barn...

"Det var många, många år sedan nu. Vi var bara barn. Men, du var här med din far och vi lekte här. Vi sprang och skrattade och du.." Hon tystnade då en klump bildades i hennes hals. hon mindes fasan och skräcken som om de var mitt i händelsen just i den stunden.
"Jag föll. Jag föll, eller hur?" Ameenia nickade stelt.
"Vi lekte ta-fatt och jag jagade dig, du sprang och såg dig inte omkring och sedan föll du, ner för stupet där borta." hon pekade mot en dunge med tjocka buskar, där bakom låg stupet - dolt för blotta ögat. Hennes hjärta bultade hårt, om han bara kunde minnas den där kvällen kanske framtiden kunde se annorlunda ut. Aldrig hade han lämnat hennes tankar och aldrig hade hennes hjärta släppt in någon annan sedan den kvällen.
"Jag minns inte allt men jag minns den känslan." sade Erik och tillsynes gick en rysning genom honom från minnet. Kanske hade detta varit en dålig idé..? Ameenia sväljer hårt och tar de tvås tegen som saknades mellan dem båda. Plötsligt stod de bara en armlängd från varandra.

"Jag har aldrig glömt dig Erik, ända sedan den dagen. Jag har aldrig glömt dig." sade hon med skälvande röst och bultande hjärta.
"Det måste varit en hemsk upplevelse för dig med, min far kan inte ah varit glad."
"Det var han som fick upp dig. Han hoppade rakt utför stupet på de där varelserna ni rider-"
"Hataris."
"Ja precis, han hoppade rakt över stupets kant och fick upp dig." Erik svalde synbart och hans blick hade förflyttat sig till stupet. Ameenia stod så nära och tanken kom oinbjuden, om hon bara sträckte ut sin hand skulle hon kunna ta på honom. Se så att han verkligen var verklig men samtidigt så kunde hon inte göra det. Han mindes inte kvällen och han mindes uppenbarligen inte henne. Det hela hade varit en dålig idé, vad hade hon hoppats på egentligen? Att ett mirakel skulle ske och Erik skulle minnas henne och falla för henne istället för den där söderlänningen... Knappast. Mirakel sker inte.

"Jag är ledsen att jag tog hit dig, jag ville bara se om du mindes som jag gör. Men jag förstår att det förmodligen var en traumatisk upplevelse och något ditt undermedvetna försökt förtränga." Hennes röst var ärlig och en gnutta uppgiven.
"Du behöver inte be om ursäkt, jag förstår att du ville se ifall jag mindes, vi måste varit goda vänner den kvällen om vi lekte på det sättet. Jag lekte inte med andra barn när jag var liten, bara Freja." Det tände en gnista i Ameenias hjärta, men den slocknade lika snabbt då ordet 'vän' benämndes.
"Nåja, vi borde gå tillbaka." sade hon något uppgivet men med ett litet leende på läpparna som inte riktigt nådde hela vägen fram. Men Erik nickade,
"Jag vill titta till Arya." sade han och Ameenias hopp rasade samman då de vände om och vandrade tilblaka mot byn och Eriks älskade söderlänning.

Arya - Byn i Öst
Arya fortsatte att drömma minnen undertiden hon sov...

Arya, 12 år gammal
En månad hade gått sedan Arya och drottningen besökt dansskolan. Bortsätt från den lilla incidenten på slutet hade allt gått som drottningen hoppats på och Arya hade börjat gå regelbundet på alla klasserna två dagar senare. Nu följde drottningen inte längre med henne, både för att hon hade så mycket annat att göra och för att Arya enligt hennes åsikt måste lära sig att stå på egna ben. Trots det eskorterades hon alltid fram och tillbaka av ett dussin soldater från palatset.

Men något som drottningen inte visste om och som hon inte skulle varit så nöjd med skedde också bakom hennes rygg. Arya drog sig undan från de andra barnen i klassen. Både för att hon varken ville eller vågade tala med dem och för att många av dem visade starka tecken på att de ogillade henne. Aldrig ville någon hjälpa henne med att ta några steg eller hålla hennes händer då dansen krävde det. Så snart någon av dem blev åt sagd att ställa sig bredvid prinsessan eller dansa två och två med denna suckade de alltid, såg lidande mot sina vanliga vänner och blängde ilsket på Arya. Flickorna behandlade prinsessan som om hon vore pesten, varför förstod inte prinsessan. Alla utom en. Alla utom Leela, flickan som dansat solo Aryas första dag på skolan. Leela var den enda av barnen i klassen som log mot prinsessan, frivilligt dansade med henne och som gång på gång försökte tala med henne efter varje lektion. Men Arya skyndade sig alltid till sina livvakter så snart lektionen var över. Hon sprang varje dag över det blanka golvet utan att se sig om och gav inte Leela så mycket som en chans att säga hej. Hon var för blyg för att stanna och prata med den andra flickan.

Men så en dag hände något som bröt mönstret. En kvällslektion var över och alla danseleverna var tillåtna att gå hem. En del hämtades av syskon eller föräldrar, en del gick hem själva och Arya var som vanligt påväg att springa över golvet för att snabbt nå fram till dörren ut från salen och eskorteras av soldaterna tillbaka till palatset. Leela var återigen påväg att springa efter henne, Arya kunde höra den andra flickans steg bakom sig, men hon vände inte om eller stannade upp, fortfarande vågade hon inte prata med den andra flickan. Men, i all sin hast att nå dörren ett antal meter framför sig snubblade hon över sin klänningskjol och föll pladask ner i golvet med ett litet stön. Inte så många tycktes märka det, tre stycken flickor stod i en klunga och fnissade lite åt vad som hänt men i övrigt verkade ingen ha sett något. Alla utom en flicka. Leelas bara fötter stannade upp precis vid sidan av Arya där hon låg på marken. Hon sträckte ner sin högerhand mot Arya och log vänligt.
”Hej!” sade Leela, ”gick det bra? Vill du ha hjälp upp?”
Arya låg först tyst på marken och stirrade på flickan och hennes utsträckta hand. Men, efter en liten stund sträckte hon upp sin högerhand och greppade tag om den andra flickans. Leela hjälpte henne upp på fötter och så snart Arya rättat till sin klänning så att den satt som den skulle log hon och talade igen.
”Jag heter Leela, får jag kalla dig Ash?” Arya öppnade munnen för att svara att hon föredrog namnet Arya, men Leela lät inte ett ljud komma ur henne innan hon fortsatte, ”bra! Du är väldigt duktig på att dansa, tränar du ofta?”
Arya stängde munnen och nickade. Sedan sänkte hon blicken och såg ner på sina bara tår. Hon var fortfarande väldigt blyg. Hade hennes moster eller mor stått vid hennes sida hade hon greppat tag om någon av deras kjolar just nu. Leela tycktes inte märka av prinsessans sinnesstämning då hon log brett ch nickade innan hon öppnade munnen för att fortsätta.
”Jo, jag undrade om du ville hitta på något någon gång efter lektionerna, alltså, vi skulle kunna gå till utkanten av den Västra Regnskogen? Det är jättefint där och man kan klättra i träd och-”
”Leela.” en annan kall, flickröst ljöd mellan prinsessan och Leela. Leela avbröt sig tvärt och vände hastigt på huvudet.
”Priyanka jag kommer!” ropade hon till vad som såg ut att vara en storasyster till henne innan hon vände sig mot Arya igen.
”Det där är min storasyster, Priyanka, hon lovade mor att hämta mig efter lektionen idag.” Arya såg upp från sina tår och nickade, ”men, vi ses imorgon efter lektionen då? Bra, hejdå!”
Innan Arya hunnit ge ifrån sig minsta ljud hade Leela vänt sig om och sprungit emot sin syster. De två flickorna tog varandras hand och gick sedan mot andra sidan av salen för att gå ut genom en annan dörr än den prinsessan stod vid. Arya stod något förvirrad kvar och såg efter dem när de gick.

Arya hade inte väntat sig att Leela skulle menat allvar när hon babblat på om att gå tillsammans till den Västra Regnskogen efter danslektionen. Men det hade hon tydligen gjort, för direkt dagen därpå hade den andra flickan sprungit fram till henne med ett brett leende på läpparna och sagt.
”Så, ska vi gå? Jag sa till mamma att jag skulle gå hem själv idag, senare ikväll, så vi har gott om tid på oss att hitta på något!”
Arya såg något osäker ut.
”Jag talade inte om för moster att jag skulle träffa någon idag.” sade hon försiktigt.
Leelas leende slocknade lite.
”Men kan du inte skicka dina vakter att säga det då?”
Arya såg fundersam ut.
”Jo, det skulle jag väl kunna, men jag har aldrig talat med någon av dem förut.”
Leela höjde på ögonbrynen i en förvånad min.
”Va? Varför inte?” Arya ryckte på axlarna, hon visste faktiskt inte riktigt, ”jag kan följa med dig. Kom, vi gör det på en gång, det är bara att be dem säga att du följer med en vän och kommer hem lite senare.”
Innan Arya hann säga något mer hade den andra flickan krokat i hennes arm och var redan påväg att dra med henne mot vakterna de skulle tala med.

Att följa med och leka med Leela vid regnskogens utkant var fantastiskt. Arya kunde inte komma ihåg senaste gången hon hade haft det så roligt. Leela hade alltid något att säga, hennes mun svämmade nästan över av tokiga idéer och roliga saker hon kom på. Det kunde vara allt ifrån en idé till en tokig livsfilosofi hon kommit fram till.
”Du Ash, tror du att om man kysser en påfågel så förvandlas den till en prins? Du vet såsom i sagan?” sade hon en gång. Arya hade förvånat skakat på huvudet, hon hade aldrig tänkt den tanken.
”Tror du att det skulle byta att du är släkt med alla Bayrios påfåglar?” Arya hoppade nästan till över det tokiga Leela sagt. Skulle hon vara släkt med alla Bayrios påfåglar!? Var fick Leela det ifrån?
”Nej det tror jag inte!” hade Arya svarat nästan lite förolämpat.
Leela hade sett ut att tänka innan hon svarade.
”Nej, det tror inte jag heller, dem kan ju lika gärna vara släkt med kungligheterna av Norr. Faktiskt mer troligt när man tänker på det.”
Arya hade nästan börjat skratta åt vad Leela sagt den gången, det var bara så knasigt!

Flickorna fortsatte att leka med varandra efter varje danslektion de hade under en mycket lång period. Med tiden blev de mycket nära vänner, vilket för Arya var något av det bästa som kunnat hända henne. Med Leela vid sin sida gick det lättare för henne att komma över traumat efter sina föräldrar. Men lite visste någon av flickorna hur deras framtid tillsammans såg ut…

Den vuxna Arya blinkade. Minnesbilderna hon drömt satt fortfarande kvar framför ögonen på henne trots att hon nu vaknat upp ur sin sömn. Smärtan kom tillbaka lita hastigt som nuet. Ett litet stön ljöd ifrån henne, men det fanns inte längre någon i hyddan som kunde höra henne. Skönt. Men samtidigt, var var Erik någonstans? Hon förstod att han inte kunde sitta vid hennes sida tiden hon sov, säkerligen hade hon varit utan medvetande ganska länge. Men, nu när hon vaknat undrade hon vart han tagit vägen, hon ville inte vara ensam mer i Öst. Förra gången hon varit det hade allt gått bokstavligen åt skogen.

Med ganska stor möda lyckades Arya sätta sig upp och se sig omkring igen. Hon kände sig bättre nu, kanske kunde hon försöka att gå igen och se om hon kunde hitta sin älskade...


Leela - Skogen i Öst
Minnen fortsatte att spelas upp i Leelas huvud undertiden hon sov...

Leela, 14 år gammal
Hon hade varit bästavän med Ashiwarya i snart sex hela år. Enda sedan första gången de lekte tillsammans efter danslektionen. Flickorna hade blivit äldre och vuxit sedan deras första samtal, eller Leela hade åtminstone det. Ashiwarya var fortfarande liten och kort för sin ålder. Nu var hon knappt större än Leela hade varit för sex år sedan. Men hennes hälsa var det inget fel på. De båda flickorna var fortfarande de bästa i hela sin dansklass och tillsammans var de ett utomordentligt team. Då flickorna blivit äldre hade danslektionerna ökat i svårighetsgrad och de sista året hade de fått vara med på officiella ceremonier och tillställningar och dansat med de äldre danseleverna framför åskådare. Men trots deras lilla framgång tillsammans tycktes positiv och förde flickorna närmare varandra, var det också just den som fick deras relation att gå snett för första gången.

Leela hade aldrig talat om för någon i sin familj om sin nära relation till prinsessan. Hennes syster, mor och bröder visste om att flickorna gick i samma dansklass, men ingen av dem hade någon aning om hur bra vänner de var. Leela hade medvetet hållit det hemligt, då det fanns ett starkt ogillande mot prinsessan inom hennes familj. Mallika och Hasin, Leelas mor och en av tre storebröder hyste inget jätteförakt mot prinsessan, men Priyanka, Joseph, Nasim och Saeed, hennes storasyster, de andra två storebröderna och hennes far var verkligen emot den minsta kunglighetens existens. Fadern brukade ofta tala om vilken skam kungahuset av Söder dragit över sig genom att ta in en oäkting i familjen. För att inte tala om att oäktingen dessutom hade blod på sina händer och utan tvekan stod i kontakt med diverse demoner och onda andar. Tre av hans fem barn höll alltid med honom, de två andra och hustrun var alltid tysta när ämnet kom på tal. Men fadern var också borta mycket. Hans ämbete, Undergeneral i tredje kompaniet, upptog mycket utav hans tid borta ifrån hemmet. Hans äldsta son likaså, även om han inte hade samma höga position ännu. Han var inte mycket hemma, vilket i Leelas åsikt var bra, då hans besök hemma aldrig var roliga. Med åren blev han borta längre och längre tider och när han kom hem tog han våldet från gränsen med sig.

Något av det värsta som kunde hända mellan Leela och Arya skedde en dag på kvällen efter en danslektion. Flickorna var och lekte tillsammans på deras vanliga plats precis vid regnskogens utkant just innan det hela skedde. Leela hade känt sig ganska nervös under hela dagen, både på danslektionen och efter, men hon kunde inte säga något om det till Arya, eller någon annan heller för den delen. Tre dagar tidigare hade flickorna haft en dansuppvisning på en traditionell ceremoni tillsammans. Efteråt hade de tillbringat hela ceremonin och festen tillsammans och haft mycket roligt ihop. Men vad Leela inte vetat om var att hennes far hade kommit hem samma kväll och sett de två flickorna leka tillsammans. Han hade inte gjort något åt det där och då under festen men efteråt, när familjen kommit hem, var han rosenrasande. Leela hade få minnen av att någonsin ha sett honom så arg förut. Han hade kastat möbler och föremål åt alla håll – främst mot henne – och vrålat åt Leela vilken skamfläck till dotter hon var. Ruskat om henne flera gånger och gett henne sår och blåmärken över hela kroppen som modern senare fått hjälpa henne att ta hand om och dölja. Efter en lång tid av ren ilska hade fadern även lyckats få ur den skärrade Leela allt om hennes och prinsessans hemliga möten efter danslektionerna. Självklart hade han blivit ännu argare av det, men Priyanka, som alltid varit hans favoritbarn, gick emellan sin far och syster och fått honom att låta bli att göra illa sin minsta dotter något mera. Leela hade aldrig förstått sig på hur Priyanka bar sig åt för att lugna sin far. Hon var den enda som kunde det i hela världen och den enda han någonsin lyssnat på vad Leela visste. Men händelsen från tre dagar tidigare hade verkligen skakat om Leela, hon var orolig för att hennes far skulle göra något mot Ashiwarya.

”Leela, vad är det?”
Leela skakade om sitt huvud.
”Vadå?” frågade hon.
”Jag har frågat dig samma fråga tre gånger nu, är allt som det ska?” Leela mötte Ashiwaryas blick som såg något oroad ut.
”Nejdå, det är inget…” svarade hon lite svävande, ”vad frågade du för något?”
”Jo, jag undrade bara vad du vill bli när du blir stor?”
Leela sken upp och glömde för en liten stund bort det hon just tänkt på.
”Åh! Har jag inte sagt det?” frågade hon och Ashiwarya skakade på huvudet, ”Jag ska bli en krigare! Precis som Priyanka och Hasin!”
Det drog i Ashiwaryas mungipor – hennes sätt att skratta, hade Leela lärt sig.
”Varför är det så roligt?” frågade Leela lite surt och reste på sig ifrån stenen de båda satt på. Ashiwarya slutade genast att le och såg ner på sina händer.
”Jo,…” sade hon tveksamt, ”det finns inget som heter ’krigare’, Priyanka och Hasin arbetar ju bara inom armén.”
Leela snörpte på munnen.
”De är fortfarande krigare, för de försvarar Garundia!” sade hon, ”och dessutom, en krigare behöver inte vara inom armén eller slåss eller något, hon måste bara kämpa för det som är rätt!”
”Det låter ju mer som en hjälte.”
”Krigare är en sorts hjältar. De är inte rädda för att ta till vissa metoder bara.”
Ashiwarya rynkade lite på näsan åt det sista Leela lade till.
”Det passar ju dig i varje fall, du fuskar ju alltid!”
Leela skrattade.
”Det gör jag inte! Inte alltid i alla fall! Har man inte fuskat har man inte gjort sitt bästa!”
Det drog i Ashiwaryas mungipor igen och leendet gick hela vägen upp till ögonen, vilket det sällan gjorde. Men just när Leela öppnade munnen för att säga något mer ljöd en röst bakom henne som normalt skulle gjort henne glad, men just idet sammanhanget gav henne kalla kårar.
”Leela, vi måste hem. Far och Joseph letar efter dig.” Leela snurrade runt och mötte Priyankas blick. Den 24 år gamla systern såg inte glad ut som hon brukade göra. Inte det minsta. Ashiwarya hade blivit tyst som en mus på stenen, men Priyanka såg inte ens åt hennes håll. Systrarna höll varandras blick länge och Leela förstod genast att det var bråttom. Hon vände sig hastigt mot Ashiwarya och sade;
”Hejdå Ash, jag måste gå.” innan hon grep och systerns hade och började gå bort från platsen.
Ashiwarya satt förbryllat kvar och såg efter dem.

Fadern och den äldsta storebroren var inte hemma när systrarna kom tillbaka till herrgården där de bodde. Deras mor mötte dem i porten.
”Åh tack heliga gudinna!” utropade hon och lyfte upp Leela i sin famn. Det syntes på hennes ögon att hon gråtit.
”Jag hittade henne på platsen.” sade Priyanka, Leela förstod nästan ingenting, ”jag tror att det är lugnt.”
”Saeed och Joseph är inte tillbaka ännu, andas inte ut än. Vi vet inte vilket humör de kommer att ha när de är tillbaka.”
Men Leelas far och bror kom aldrig tillbaka. Inte förens dagen därpå fick familjen reda på vad som hänt.

Prinsessan hade suttit kvar på stenen vid regnskogens utkant en stund efter att Leela och Priyanka gått. Saeed, Joseph och två andra män som var nära vänner till Saeed hade letat efter Leela på platsen och funnit prinsessan ensam utan några vakter. Utan minsta tvekan hade de kastat sig över den unga, ensamma flickan och misshandlat henne tills någon hört hennes skrik och larmat drottningen i palatset. Antagligen hade de fortsatt tills hon dött om inte ett tjugotal vakter, tillsammans med drottningen, hunnit dit och stoppat det som skedde och gripit alla fyra männen. De alla fyra dömdes till döden för vad de gjort tre dagar senare och halshöggs offentligt tre dagar efter det. Leela hade stannat hemma dagen då hennes far och bror avrättades, men hennes mor, Priyanka, Nasim och Hasin hade alla gått ditt och sett det ske. Det fanns ett mörker i Priyankas ögon när hon kom tillbaka hem den dagen. Ett mörker som Leela aldrig tidigare sett i hennes ögon.

Efter händelse förloppet såg Leelas mor till att Leela bytte dansgrupp för att inte längre gå i samma som prinsessan. Men det hade ändå inte spelat någon roll. Ashiwarya tog lång tid på sig att återhämta sig och när hon var helt återställd igen anställdes instruktör Sherya som hennes privata dans- och musiklärare på kungliga palatset istället. Flickorna talade inte mer med varandra på en mycket lång tid.

Erik - Byn i Öst:
Han kunde inte riktigt få ihop det, varför Ameenia hade dragit med honom ut dit bara för att han skulle minnas en natt som han uppenbarligen inte borde minnas då hans minnen hade förträngts. Erik skakade på sitt huvud. Det var inte logiskt helt enkelt. Samtidigt kände han en viss lättnad över att veta vart minnesbilderna kom ifrån som hade blixtrat förbi ända sedan de kom till Öst, ända sedan han hade mött Ameenia - igen.

De gick förbi Freja, Wilheim och Anok som fortfarande satt runt den släckta elden där de tidigare suttit och ätit frukost tillsammans. Freja tittade på honom men han skakade på huvudet och hon nickade. Hon förblev sittande bredvid Wilheim medan han själv fortsatte mot hyddan. Ameenia hade vikit av från hans sida några meter bort och försvunnit mot sin egna boning. Erik ökade på sina steg, han ville se till så att Arya var okej och mådde bra. Förra gången han hade lämnat henne ensam i Öst hade hon nästan blivit berövad från honom och det var inget han någonsin ville uppleva igen.


Ameenia - Sin egna boning i Öst:
Hon hade tagit sig tillbaka hem och satt nu bland sina kuddar och skådade ut över trädtopparna. Solen lös starkt och värmde allt med sin beröring av sken. Hon kände sig dum och delvis stum. Vad hade hon väntat sig? Att han skulle minnas och allt skulle förändras till hennes fördel? Nej, livet fungerade inte så. Mirakel sker inte och det visste hon ju egentligen. Fast, egentligen var det ju den där kvinnans fel. Söderlänningen som förhäxat Erik och stulit hans hjärta oberättigat.
"Pffth." väste hon för sig själv och hennes humör blev allt mörkare, "smutsiga människa..." hissade hon ut mellan sina tänder och stirrade rakt fram men såg inte det vackra undret som utspelade sig utav de dansande trädkronorna då hon var djupt inne i sina egna tankar.

Arya - Byn i Öst
Okej, ett nytt förösk...
Försiktigt, försiktigt flyttade Arya sitt minst skadade ben åt sidan tills det hängde ner ifrån sängen. Hon bet hårt ihop sina tänder av smärtan som uppkom, men det kändes inte lika illa som förra gången. Kanske skulle det faktiskt gå bättre att gå nu än tidigare. Det var dock svårare med det andra benet. Såret i hennes lår där Priyanka tryckt in sin dolk såg mycket illa ut och blödde fortfarande trots att det förbundits ganska hårt. Det var med stor möda och kraftig smärta hon efter en bra stund lyckades få även det att hänga över kanten ifrån sängen. Men hon kände sig ändå nöjd. Nu satt hon på sängkanten med båda fötterna dinglades en liten bit övermarken. Hon hade inte svimmat i sin ansträngning att komma i den positionen och förhoppningsvis skulle hon kunna hålla sig vid medvetande när hon försökte gå också.

Hon tog ett djupt andetag. Nu var det bara att sätta ner fötterna på marken också. Klarade hon att stå själv så kunde hon också gå. Så försiktigt hon kunde och med hjälp av sin minst skadade hand i ett fast grepp om kanten hasade hon sig ner mot hyddans golv. Hennes ansikte sprak upp i ett litet leende när hon kunde känna golvet under tårna. Men, den lilla triumfen varade inte länge. Av misstag råkade hon släppa efter lite för mycket på en gång och innan hon visste ordet av föll hon framstupa ner i marken med ansiktet först. En dunk och ett högt kvidande följt av ett smärtsamt stön ljöd genom och kanske utanför hyddan. Benen hade inte klarat av att hålla henne uppe och det resulterade i att hon återigen låg i en blodig hög på marken utan att själv kunna ta sig upp. Enda skillnaden nu från tidigare var att hon var vid medvetande. Dock önskade hon att hon inte var det då smärtan var nästintill olidlig.

Erik - Byn i Öst:
Erik skulle precis höja sin hand för att dra undan skynket till hyddans ingång där Arya befann sig när en duns hördes och Aryas kvidande följde direkt efter. Han drog skyndat undan skynket bara för att se Arya liggandes i en hög på golvet, hans hjärta slog ett extra slag och han skyndade fram till henne,
"ARYA?! Vad hände?!" Frågar han och hukar sig vid hennes sida med ett knä i marken för stöd och stabilitet. Medan han frågade vad som hände hade han per automatik lyft upp henne i sin famn för att kunna placera henne på sängen,
"Du måste vila..!" suckade och gnällde han samtidigt fram medan han placerade henne på sängen igen där hon borde stannat från första början med alla blödande sår och hennes för nuvarande kassa tillstånd rent fysiskt. Erik var både orolig och irriterad, varför kunde kvinnan han älskar aldrig låta saker ta sin tid? Han förstod det inte.

Arya - Byn i Öst
Arya stönade av smärta när Erik lyfte upp henne i sin famn. Hon kände sig generad över vad som hade hänt. Hennes försök att gå hade slutat precis lika illa som förra gången. Det var ren tur att Erik kommit precis efter att hon fallit, vem vet hur länge hon hade legat där i smärta annars?
"Du måste vila..!" Eriks ord lät något irriterade, vilket Arya kunde förstå, det var inte första gången något liknande hade hänt.
"Jag skulle leta efter dig..." lyckades Arya få fram, hennes röst lät ansträngd och genomsyrad av smärta hon försökte dölja, smärta hon inte ville erkänna att hon själv orsakat i ren dumhet.

Erik - Byn i Öst:
Erik suckade åt Aryas förklaring, samtidigt värmde det honom att veta att hon ville finna och vara med honom trots smärtan hon kände.
"Arya..." suckade han och släppte greppet om henne, "du måste ta det lite lugnare..." bannade han men på ett mjukare sätt nu. Han ville inte att något mer skulle hända henne och även om hon var en vild och självständig människa som det alltid var fart på så fanns där tider då även hon behövde stanna upp och låta kroppen vila.
"Du måste låta din kropp återhämta sig..." fortsatte Erik och strök hennes kind. Oron syntes förmodligen i hans ögon, han kunde inte riktigt dölja det när det kom till Arya.

Arya - Byn i Öst
"Du måste låta din kropp återhämta sig..."
Arya lyfte sin minst skadade hand till sin kind där Erik hade sin hand innan den hann stryka henne hela vägen. Hon kramade hans bleka näve försiktigt och lutade sitt såriga ansikte lätt emot den och slöt ögonen en liten stund. Trots att Erik just nu gnällde på henne och, till en början, bestämt uppmanade henne till att ta det lugnare – vilket hon redan tyckte att hon gjorde – kunde hon inte hejda sig. Den korta tiden hon varit ifrån Erik sedan han lämnat hyddan och hon sovit och vaknat upp och försökt gå igen, var nog för att hon skulle börja sakna honom. Det var märkligt, riktigt på det viset hade det inte varit innan Priyanka torterat henne. Men den nära döden upplevelsen hon haft under natten hade påverkat henne på fler än ett sätt. För bara några timmar sedan hade hon varit övertygad om att hon aldrig skulle få se sin älskade igen. Nu stod han framför henne med handen vid hennes kind och det, trots hans gnäll, kändes som en gåva från ovan. Hon öppnade ögonen igen och möttes av oron i Eriks. En lätt suck ljöd ifrån Arya samtidigt som hon smekte hans knogar med tummen så som hon brukade göra nära han strök hennes kind.
"Erikk..." sade hon, "det är ingen fara. Jag har varit med om värre, jag kommer att återhämta mig, men jag..."
Hon gjorde en kort och ofrivillig paus från vad hon tänkte säga. Att yttra orden var förvånansvärt svårt, svårare än hon väntat sig. Hon grep hastigt lite hårdare om Eriks hand och tryckte den lät mot sin kind, trots att det gjorde ont, innan hon fortsatte.
"Jag...vill bara inte vara ifrån dig något mer." fick hon till sist fram, "jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen, det var något av det värsta jag någonsin upplevt."
Hon sänkte sin blick men släppte inte hans hand. Hennes egen hade smått börjat skaka av ansträngningen att hålla den uppe och krama om Eriks.

Erik - Byn i Öst:
Erik såg med mjuk blick på Arya, hon var en fantastisk kvinna med så mycket styrka inom sig att han kände sig svag bredvid henne emellanåt. Han var inte riktigt van vid det, hans bastanta kropp med hög muskelmassa hade alltid fått honom att känna sig stark - men detta var svaghet på ett annat sätt. Det kändes som om Aryas uppväxt hade varit så långt från fridfull och stabil som den kunde komma medan han, trots vissa saker, hade haft det väldigt bra. Han hade levt i en stabil familj med stark lojalitet och respekt från folket. Han hade varit älskad och uppskattad. Det kändes som om Arya inte hade riktigt haft det på samma sätt som han själv. Det kanske inte är bästa tillfället att fråga... uppmanade han sig själv men frågan glödde starkt i bröstet på honom, han ville veta mer om Arya. Om hennes liv och uppväxt, hennes minnen och drömmar. Så trots att han kämpade emot den kunde han inte hålla sig.
"Arya..." började han och sjönk ner på golvet bredvid sängen hon låg på så att deras ögon nästan var i jämnhöjd, "hur växte du upp?" frågade han stillsamt och tittade med intensiv blick på henne.

Arya - Byn i Öst
"Arya...hur växte du upp?"
Det var som ett hugg i magen på henne. Trots att Erik ställde sin fråga stillsamt kändes det som om han just lyft upp henne från sängen och kraftigt skakat om hennes kropp. Han såg intensivt på henne vilket fick det hela att kännas än värre. Som om hans blick borrade sig in i hennes inre och vände upp och ner på allt. Som om han precis förstått något eller redan visste precis allt.
"Va-?..." hennes bröstkorg drog in luft lite för snabbt och andetaget fick bröstkorgen att häva sig snabbt. Innan hon lyckades få kontroll över sig själv avslöjade hennes ansiktsuttryck för en sekund hennes chockade och nästan skräckslagna sinnesstämning. Men hon hade den hårda vägen lärt sig att kontrollera hur hon uttryckte sina känslor. Självklart kunde det vara svårt ibland men för det mesta visade hon endast det hon tillät sig att visa. Nu lät hon en mask av sten täcka hennes ansikte så fort hon kunde. Hon såg helt uttryckslös ut i hela ansiktet så när som på ögonen, som såg iskalla, varnande och misstänksamma ut. Det här var den mask som med tiden blivit prinsessan av Söders naturliga.
"Varför frågar du?" frågade hon Erik och såg lika intensivt tillbaka på honom. Rösten hon använde hade även den blivit prinsessan av Söders vanliga. För första gången sedan hon lämnat Söder tillsammans med Erik klev hon in i det som blivit hennes vanliga roll som prinsessa. Den mask och allt det som hon nästan alltid varit under sin tid i Söder. Den hårdhudade, kalla prinsessan som utanpå tycktes emun mot alla känslor och all smärta.

Hon hatade att bära den masken framför Erik, mot honom. Hatade att gå tillbaka till det gamla hon så länge tvingats vara. Men hon kunde inte hjälpa det. Alla hennes instinkter sade åt henne att göra så, att skydda sig själv på det viset. Skydda sig från att öppnas och visa sin sårbarhet och hennes gamla ärr från så många år tillbaka i tiden. Visa dem inte att du är skadad. Visa ingenting. De trettio år gamla orden klingade fortfarande starkt i Aryas huvud. De orden hade blivit hennes levnadssätt.