Prs tippest & JustAFriend

Fredag. Elliot vaknade av det gnisslande ljudet från sovrumsdörren. Eric klev in.
"Godmorgon sömntutor", med ett svagt leende på läpparna satte han sig på huk bredvid madrassen. Elliot gäspade stort. Han grymtade till och la huvudet under kudden. I vanliga fall var det han som alltid var vuxen, väckte de andra och gick upp utan problem. Nu behövde han inte låtsas. Eric tog hand om de alla. Lyfte bort en stor del av bördan på Elliots axlar. Morgnar var inte roliga under några omständigheter.
På tal om axlar. Det sved. Elliot insåg dessutom snabbt att pyjamasskjortan låg kvar på golvet i badrummet. Eric drog försiktigt i täcket.
"Det är infekterat", sa Eric något sammanbitet. Elliot blickade upp mot den äldre. Han såg bekymrad ut.
"Det är lugnt", trots att han visste att det troligen inte alls var fallet så körde han på sin klassiska standardfras. Eric såg långt ifrån övertygad ut men verkade efter en stunds tystnad inse att det inte var mycket han kunde göra åt saken. Han suckade lätt och reste sig upp.
"Det finns äpplen där nere", sa han och gick ut ur rummet. Emmet hade redan somnat om men efter en stunds klappande, pratande och ruskande var han slutligen i full gång med att klä på sig.
Elliot tänkte på gårdagen. Han blev ännu en gång helt varm inombords och log smått för sig själv. Dock poppade snart tanken om vad han skickat under natten upp i huvudet. Just det. Fan. Inte för att det han skickat inte var sant för det var det ju. Verkligen. Men ändå. Desperat.
Sebastian hade skickat något. Elliot tryckte osäkert på det röda kvadraten och värmen inombords gjorde genast comeback. Leendet. Elliot kunde aldrig få nog av det. Och ett hjärta. Åååh.
Vad skulle han svara? Ingen aning. Han la ner telefonen på golvet igen.

Seb väntade tålmodigt på svar från Elliot, men icke. Snapen förblev oöppnad och obesvarad. Fan, Seb. Fan vad desperat du är. Klarar inte av att Elliot bara lämnar dig så. Ta dig samman, skärp dig. Du får inte bli beroende av Elliot. Tappa inte bort din självständighet. Inte nu. Inte någonsin.
Fast fan vad skönt det skulle vara att bara överlämna sig till någon annan. Till Elliot.
Men nej Seb, nej nej nej.

Så småningom somnade han framför teven. Inte långt därefter var han tvungen att stiga upp. För att duscha, klä sig, fixa håret (!), och allt annat. För Elliots skull. Seb ville göra sig själv fin för Elliots skull. Kär? Hmpf.
Han tassade in i badrummet och möttes genast av sig själv i spegeln. Blodsprängda ögon och påsar under ögonen. Båda orsakade av sömnbrist. Helvete. Ögonen visste han inte hur han skulle täcka, men smink skulle fungera mot påsarna.

Seb, du måste duscha först. Justfan. Han gjorde det. Använde schampot som luktade svagt av vanilj. (Brandon kallade det gay. Men det var ju Seb också, så.) Skrubbade ansiktet och kroppen så att hans hy skulle bli glansig, mjuk. Fräsch.
Väl ute ur duschen tittade han sig i spegeln igen. Rotade igenom lådorna. ’Concealer’, det var väl sånt man använde för att täcka saker? Det stod ’anti-aging’ på flaskan. Lät rimligt. Han applicerade. Fungerade någorlunda. Han såg i alla fall inte död ut längre.

Han torkade håret, la i sitt hårvax, drog försiktigt och noggrant händerna genom håret tills det såg ut som det brukat göra innan Elliot försvann. Sedan deoderant, borsta tänderna, och parfym. Parfym! Det var någon som var Brandons. Det kändes säkert att använda Brandons grejer. Folk gillade ju honom.
Tassade tillbaka till sitt rum, drog på sig en grå t-shirt och därefter en vit sweatshirt ovanpå; det var jävligt kallt ute. Skulle tyvärr bli ännu kallare. På benen nöjde han sig med ett par vanliga, blå jeans. Inget märkvärdigt.

Han släpade sig upp från madrassen. Eller släpade och släpade, efter att hjärnan nu vaknat till var Elliot faktiskt ganska taggad. Han skulle ju troligtvis få träffa Sebastian. Det pirrade till i magen bara av att tänka hans namn.

Elliot lät duschens varma strålar träffa huden. Egentligen ville han ju inte tvätta sig. Tvätta bort Sebastian. Men han ville inte heller lukta skunk i skolan. Speciellt inte när han skulle vara nära den andre. Eller förresten. Om han skulle vara nära den andre. Elliot kunde ju faktiskt inte veta. Det kanske skulle bli jättestelt mellan dem. Han hoppades dock inte det. Verkligen inte.
Han sköljde omsorgsfullt av såret på axeln efter att han noggrant tvättat ur håret. Han snodde åt sig lite av systrarnas balsam. Det var inte ofta de hade sådant hemma men nu råkade de ha det. Elliot lät det sitta i en stund. Det skulle göra håret lite extra mjukt och mindre frissigt. Det var otroligt sällan som Elliot brydde sig om sådant men sedan Sebastian gjort entré i hans liv så hade saker och ting ändrats betydligt.

Dagen skulle bli kall, därför hade väl egentligen en tjocktröja varit det bästa att ta på. Han frös ju trots allt i stort sett dygnet runt oavsett kläder. Nu hade Elliot dock ett möte med diverse, förhållandevis obetydliga politiker inplanerat senare under dagen och därmed var skjorta det han förväntades bära. Men hur skulle han dölja såret från glasflaskan? Han letade upp den minst igenomskådliga vita skjortan han kunde hitta. Med hjälp av toapapper och tejp fixade han ihop något som kunde liknas vid ett förband. Skulle det förvärra den påbörjade infektionen? Troligtvis. Var det bättre än att bloda ner den vita skjortan? Absolut.

Frukost. Vid köksön, bredvid Brandon. Pappan hade redan fått dra sig iväg till jobbet men deras mamma satt mittemot dem med sin laptop framför sig. Ljudet av hennes fingrar över tangentbordet blandat med ett svagt ljud från en video på Brandons telefon fyllde köket.
”Vad ska du göra idag?” frågade deras mamma efter ett tag och nickade mot Brandon. Justja, hoppade av college. Wow, Seb hade nästan glömt bort det.
”Chilla”, svarade Brandon lika nonchalant som vanligt och behöll blicken på sin mobil. Seb kunde känna kylan från de båda parterna. Shit. Han var osäker på om han gillade det eller inte. Det lutade mot inte.
”Jag måste dra nu”, sa Seb när han nästan började frysa och reste sig upp. Hans mamma sa hejdå och önskade honom en bra dag och Brandon mumlade något ohörbart.
Seb gick ut i hallen och drog på sig sin svarta jacka, vita skor och slängde sin väska över axeln. Drog sedan på den över den andra axeln också. (Det var bättre för ryggen.) (Och smidigare.)

Ingen skjuts erbjöds så han fick cykla till skolan. Det var inget negativt egentligen. Han föredrog att cykla. Det rensade tankarna och sånt där bra.
Efter ett par minuter var han framme. Låste cykeln och begav sig in i skolbyggnaden. Han tittade sig runt omkring men fick inte syn på Elliot. Fan. Han ville se Elliot. (Seb, jävligt desperat.)
Istället för att whinea ännu mer så gick han fram till sitt skåp.

Ett par mörka jeans drogs snabbt på och sedan stapplade Elliot nerför trapporna. Han hade en hel del att fixa innan skolan och han ville se Sebastian. Han behövde se Sebastian. Det fanns ingen ro till att sitta och äta. Magen gav ifrån sig ett vrål. Just det, ingen middag igår heller. Han greppade ett äpple i farten och tog sedan på sig den svarta jackan och den vinröda halsduken. Eric gav honom en betydande blick och nickade mot äpplet.
"Ja ja, jag ska", Elliot suckade lätt och öppnade dörren.
"Kommer du hem direkt efter skolan idag?", Eric var i full gång med att packa ryggsäckar till småsyskonen.
"Vet inte", han ryckte lätt på axlarna och hörde själv hur han hoppades. Hoppades att svaret skulle vara nej. Herregud Elliot, ni kan ju inte ses varje dag. Det är bara sånt som nykära par gör. Umgås varje dag. Eller va...? Var det inte just det dem var? Nej, nu är du desperat igen Elliot. Jävligt desperat. Det där hjärtat betydde säkert inget. Sebastian ville väl bara inte att det skulle bli stelt. Eller? Äsch, släpp det.

Luften var sval. Egentligen mer än sval. Kall. Nedrans politiker, skjortan hjälpte inte på den fronten. Elliot frös i stort sett dygnet runt och det blev värre och värre för varje dag i takt med att aptiten minskat och vikten mer eller mindre rasat. Han tog en tugga av äpplet. Kände hur det söta och syrliga smaken spred sig i munnen. Han svalde. Tvingade sig själv att ta ytterligare en tugga.
Efter halva äpplet gick det inte mer. Han kände hur allt ville upp igen. Elliot kastade in resterna i närmsta buske och studerade duvorna som snabbt uppfattat maten som fallit från himlen.

Korridorerna var tomma. Han kände besvikelsen inombords. Ingen Sebastian. Fan.
Det var ju dock inget konstigt med tanke på att det var 40 minuter kvar till första lektionen. Efter att han lämnat jackan och väskan i skåpet tog han en runda i korridorerna. Lämna alla papper som skulle lämnas. Skrev på diverse avtal som skulle skrivas på. Log mot elever han inte visste existerade.
När han var färdig med sin runda såg han i ögonvrån något, eller snarare någon som väckte hans intresse. Sebastian.
Genast började en massa tankar snurra runt i Elliots skalle. Vad skulle han göra? Han kunde ju inte direkt ignorera. Det ville han ju inte heller. Verkligen inte. Efter en stunds funderande bestämde han sig tillslut för att gå fram till den yngre. Fjärilarna vaknade återigen i takt med att han närmade sig.
Han lutade sig mot skåpet bredvid den andres, "Hej".

Han lutade axlarna mot öppningen av skåpet så att han kunde dölja sitt huvud från korridoren. Egentligen var det inte det som han ville dölja; han ville dölja sin mobil som han drog upp. Seb klarade inte riktigt av när främlingar kunde få sig en kik på vad han höll på med på sin egen mobil.

Men hans privata scrollande på Instagram varade inte länge innan han hörde en röst bredvid sig. Nära. Elliots. (Det var han i alla fall ganska säker på.) Han drog ut huvudet ur skåpet och tittade på honom. Skjorta. Wow. Elevrådsordförande. Seb hade nästan glömt bort det.
”Hej”, hälsade han och kunde inte hindra leendet som spreds över hans tunna läppar.

Det såg nästan ut som att Sebastian var påväg att klättra in i sitt skåp. Han verkade i alla fall fast besluten vid att ingen skulle se in.
Rösten. Leendet. Sebastian. Hur var det ens möjligt sakna någon så mycket? De hade ju bara varit ifrån varandra i typ ett halvt dygn. Det hade dock känts som en evighet.
Egentligen ville Elliot bara krama om Sebastian och aldrig släppa taget. Men han tog sig samman. Han visste ju fortfarande inte riktigt vad Sebastian ville. Han kanske ville hålla allt så hemligt som det bara gick. Vad nu allt var. Elliot visste inte.
"Sovit gott?", Elliot log tillbaks. Sebastian såg lite trött ut. Ögonen var lite röda. Inte konstigt i oförsig med tanke på att han varit uppe och öppnat Elliots snappar i mitten av natten. Just det. Han kom på vad han skrivit. Han rodnade lätt.

Elliot skull se bättre ut utan skjorta. Och byxor. Skärp dig, Seb! Ni är i skolan! (Men det var fortfarande sant.)
Fast ärligt talat så föredrog Seb Elliot i några andra tröjor än skjortan. Skjortan kändes så jävla formell, vilket förmodligen var meningen, och han hatade det. Påminde honom för mycket om hemma.
”Typ”, svarade han och la märke till rodnaden. Sötaste någonsin. Seb hindrade sig själv från att bita sig i läppen. Det lilla han sovit hade faktiskt varit bra, så han ljög inte riktigt. Och det var ju ändå bra att han inte hade sovit så Elliot skickat iväg sin snap.
”Dudå?” frågade han och höll tillbaka impulsen att lägga sin hand på Elliots kind.

”Typ?”, han höjde lätt frågande på ena ögonbrynet och log smått. Inte helt övertygande.
”Jodå”, han hade ju faktiskt sovit rätt så gott förutom den lilla nattvandringen efter sparken. Eller tja, gott och gott... gott i den mån man kan göra på en madrass i ett knappt uppvärmt hus.
Elliot blick drogs till Sebastians käkben. Så skarpa. Ögon. Så vackra. Läppar. Så mjuka...
Fokus Elliot. Fokus.
Han mötte Sebastians blick igen istället, osäker på vad han skulle säga. Han slapp i alla fall tänka länge för snart hörde han sitt namn ropas längre bort i korridoren. Han vände sig om och såg sina "vänner" vinka dit honom.
"Umm, måste dra men vi kanske typ kan ses sen... Alltså på rasten eller nått?", var han för desperat igen? Fan.
"Om du vill alltså...". Sluta babbla så mycket strunt Elliot. Knip igen läpparna. Håll tyst. Pleaseee. Han sänkte blicken ner till sina händer som för tillfället var sysselsatta med att rulla tummarna. Bokstavligt talat.

Seb kunde inte hjälpa sig själv utan att fundera på om Elliot ljög. Hade han verkligen sovit gott? Han hade ju förmodligen ljugit om sitt välmående många gånger tidigare - varför skulle han inte ljuga för Seb? Inte för att det var något som spelade så jävla stor roll - en god natts sömn, men ändå. Seb ville veta. Allt. (Desperat.)
”Sure”, sa han och vände sig om för att titta på Elliots vänner. Vänner som Seb sett flera gånger i korridorerna. Det var folk som annat folk kunde namnet på, även fastän de inte var vänner. Han vände sig om och tittade på Elliot igen. Fastnade vid de gröna ögonen. Ville krama honom, kyssa honom men a) de var inget par, och b) Seb ville inte riskera att outa Elliot ifall han inte skulle viljat det.