PRS Lupple & Medi

"Åh okej." Hon nickade sakta och kände en vindpust fläkta över hennes ansikte och hon log sakta.
"Som första dagen jag mötte honom. Han var så vänlig och hjälpte mig." Hon log medan hon mindes första gången hon träffat Dorian.
"Vi pratade om vad vi gjorde och sådant. Jag var så blyg och trött." Hon kände sig dåsig och hon öppnade ögonen för att se på Alexander.
"Vilket sjukhus ska vi till?"

"Dorian är en vänlig själ." Sa han med ett leende och nickade.
" Du blyg? Kom igen du är ju väldigt framåt tycker jag." Skojade Alexander för att hålla hennes goda humör uppe.
Dörrarna stängdes och de åkte iväg.
" Det centrala, där jag jobbar. " Sa han lugnt och lät personalen i ambulansen göra det de gjorde för att hålla henne stabil och ta alla värden hon hade.

"Jag var väldigt blyg ibörjan. Jag är alltid blyg med nytt folk." Hon såg nålen till droppet och hon greppade Alexanders hand men hon märkte inte när den gled in. Hon var så utmattad och hon såg på honom.
"Lär dig av honom." Hon skrattade och såg på nålen och blickade upp i taket.
"Jag var så arg på Dorian att jag svimmade. Jag var så upprörd på honom.. Kan.." Hon slöt ögonen och snart hade hon somnat och drog djupa andetag.

Alexander såg på henne och skrattade lågt.
"Jag lovar. " Sa han och nickade lite åt hennes berättelse och såg när hon somnade. Vilken tur. Hon behövde vila.

Kort därefter var de framme och de bar ut henne på bålen och gick in mot sjukhuset.
Dorian hade hört ambulansen och börjat gå in i sjukhuset så när de rullade in henne så stod han och väntade. Han greppade hennes hand försiktigt. "Jag är här."Viskade han trots att han såg att hon sov men hon kanske hörde honom ändå.

Willow vaknade när de rullat in i rummet och hon såg Dorian.
"Hej." Hon lade huvudet på sned och pekade på sin arm.
"Jag kände inget." Hon log mot honom och sedan klappade på sidan av sängen.
"Vill du inte sitta ner?" Hon såg sig om i rummet och rynkade på pannan. Eget rum?
"Så Dorian får jag fråga en sak? Är det Alexander eller du som bokat hela rummet för mig eller vem är det?"

"Hej." Sa han och följde hennes finger med blicken och skrattade tyst. " Vad bra." Viskade han och nickade lite. "Visst jag kan sitta." Sa han och slog sig ned vid sidan om henne på sängkanten och tog hennes hand försiktigt.
Han nickade lite vid hennes första fråga och flinade sedan till.
" Alexander. Han tyckte att du förtjänade lite egentid." Sa han lugnt och såg sig omkring i rummet.
" Gillar du det inte?" Sa han försiktigt och såg på henne.

"Jo jag gillar det." Hon drog in luft i lungorna och såg på honom med sorgsna ögon.
"Förlåt att jag blev arg. Jag har aldrig haft en sådan bra kontakt med någon förut. Jag." Hon såg bort och sträckte sig efter en vattenflaska och drack lite från den.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Allt har gått so fort här, sett inte så mycket och blivit sjuk." Hon skrattade mjukt.
"Och sen kan man inte åka hem för man liger på sjukhus. " Willow tippade huvudet på sned.
"Så underbart att se dig."

" Det är okej Willow." Sa han tyst och nickade.
"Jag kan förstå att allt är väldigt överväldigande. Men vi ska nog få dig frisk, eller ja Alexander och sjukhuset." Sa han och nickade lätt. Som om det inte var allas plan från början? Hålla henne här, på ett sjukhus så känner hon sig inte kidnappad i alla fall. Tänkte han lite irriterat och såg på henne med ett svagt leende.
" Detsamma." Sa han lugnt och studerade rummet igen. Bara för att ha något att göra.

"Du kan gå en promenad. Jag måste vila lite." Hon smekte hans hand och tog den till sig och kände hans fingrar mot sin kind.
"Det är okej Dorian du kan lämna mig en liten stund. Jag kommer inte att dö idag det vill jag lova dig."
Hon öppnade ögonen och hennes gröna ögon glittrade från ljuset.
"Gå och ta en fika eller kolla på någon affär."

Han såg på henne och skrattade lågt, mötte hennes fantastiska ögon och log lätt.
"Åh det är lugnt, vila du. Jag håller mig sysselsatt. Jag vill inte att du ska få ett sånt där anfall igen utan att nån är i närheten och kan tillkalla personal." Sa han ärligt och la rätt hennes hår försiktigt.
På ett sjukhus var hon väldigt sårbar. Vem som helst kunde komma in och ta henne här. Hemma hos dem med alla de vampyrerna så skulle ju ingen våga gå in. Här? Han misstänkte att han inte var själv att hans familj var här och i närheten men det var ett stort ställe att övervaka. Större än deras hus.