Avis Fortunae
Elev
|
Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tusen tack för trogen support genom serien!!!
Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus och kommentar som lyfter fram första scenen, samt att du uppmärksammade ändringen. Jag var bara tvungen att visa den, för det fördjupade första scenen en hel del, särskilt med avseende på Amors pilar. ♥ Sedan avbryts dock deras stund av den otillåtna festen som ägt rum, och visst är det förvånande att till och med Hermione var engagerad i den. Vi får hoppas att Dumbledore ändå låter henne och Ron behålla sina prefekt-uppdrag trots allt. En gång är ingen gång, säger man ju ibland. Pansy beter sig dock skumt under bestraffningen och vi får som sagt se vad som händer och hur det löser sig. Mer om detta kommer redan i kapitel 43. Tack för tipset; det är ändrat nu!
boknörd_
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus!
Trezzan
Spoiler:Tryck här för att visa!Käraste Trezzan. Tack för att du tar dig tiden, men ta det lugnt. Ja, visst var ändringen fin! Det är roligt med samarbeten i skrivandet, så som du och jag också har gjort, men som gästskribenter.♥ Ser fram emot att du sitter hemma hos mig och skriver igen, men som sagt - det får bli när du orkar.
Och tack för att du skickade det du hade skrivit. Blir glad att du gillar emilyx bild. Hon är otrolig på att få fram känslor med hjälp av ljus, mörker och färger, och här hade hon fått uppdraget “Tillit” i bilden.
Det är ju sant att även vi icke magiska har väldigt varierande förmåga att dölja våra känslor. Jag har förstått, ganska nyligen faktiskt, att jag nog är lätt att läsa av. Har riktigt svårt att dölja känslor. När det gäller Mirre så vill hon verkligen bli läst, just på grund av omständigheterna och de speciella tiderna, tror jag. Men bara av den hon litar mest på (och vet att hon snart kommer att skiljas ifrån igen). Däremot är det inte säkert att hon är lätt att förstå sig på, även om hon öppnar sig - vissa saker tycker hon sig själv inte helt begripa. Man kan behöva andra ögon som hjälper en ibland. Som kan se saker på ett nytt sätt.
Men jag håller med om att det finns en stor harmoni mellan dem nu.
Stalker-Harry med för mycket fritid haha  och ja, Draco känns rätt liten. Om han skulle anförtro sig till Mirre, skulle det inte vara det mest uppenbara. Jag håller med om det, av flera skäl. Det vore i så fall mer nära till hands för honom att välja någon annan...
Edit: Här finns den gamla versionen av kapitlet Midnatt samt kommentarerna kapitlet fick.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 43 - Midnatt
Två sammanbitna och ursinniga flickgestalter gled likt skuggor genom Hogwarts korridorer. Båda med knutna händer, båda med förtvivlans mod i sina ögon, medan tiden kröp allt närmare midnatt. Den ena av dem, den lite yngre, trotsade utegångsförbudet, medan den andra hade försökt få henne att inte göra det.
Jag hade verkligen gjort allt som stod i min makt för att hindra Elli från att ge sig ut i skogen. Att berätta för trion var inget alternativ - då skulle de bara, om än av olika skäl, ge sig av tillsammans med henne och riskera relegering allihop. Dumbledore var på uppdrag utanför skolan, och McGonagall skulle - även om hon förbjöd Elli att ge sig iväg från slottet - inte kunna hindra henne att bryta mot reglerna. Det var dessutom osannolikt att den stränga mentorn skulle tro på något ogrundat påstående från Pansy. Däremot skulle hon kunna relegera Elli vid ett regelbrott, och Elli hade, liksom jag, ingenstans att ta vägen. Hogwarts var fortfarande den säkraste platsen för oss.
“Då får jag väl tala med Draco själv och berätta vad du tänker göra!” hade jag till slut sagt åt Elli i ett sista desperat försök att hindra henne.
“Men varsågod, gör det då!” sa Elli med ett utmanande lugn. “Han har straffkommendering med Snape.”
“Perfekt!” flög det ur mig, innan jag hann tänka mig för, men jag samlade mig snabbt och beordrade: “Du kommer med mig.”
Men hur vi än sökte efter de båda slytherintrollkarlarna, var de som uppslukade av jorden och ingen visste vart de hade tagit vägen. Många fanns förresten inte att fråga, då skolan höll på att gå till ro för natten. Att Draco var borta ökade naturligtvis Ellis beslutsamhet. Mina nerver var i upplösningstillstånd och det tycktes inte finnas något sätt att lösa situationen, förutom att inte vika från Ellis sida. Jag begrep inte varför hon inte försökte förhäxa mig eller något liknande. Hon var så mycket snabbare och mer praktisk än jag. Men i grunden tyckte vi ju om varandra, och det var orsaken till att vi nu var på väg från Gryffindortornet ut mot faran, tillsammans.
Det var så lugnt och fridfullt. Så här års blev natten aldrig riktigt svart, utan istället försilvrad av blekt månsken. Egentligen var det en Severusnatt. En av de nätter när månbelyst hud skulle utforskas under njutningsfulla skälvningar.
Istället gick jag här på den snåriga skogsstigen i sällskap med en envis och modig flicka, som till varje pris måste ta reda på om det fanns någon sanning i påståendet om hennes vän. Mina blandade känslor flöt runt i mig och suddade ut logiken. En del av mig var rasande på Elli över att vi utsatte oss för risken att vandra rakt ut i det förbjudna nattmörkret, medan en annan del mycket väl förstod henne. Och hon skulle inte behöva vara ensam om det blev svårt.
“Titta, Miriam”, sa hon avväpnande och pekade på marken. “Färska spår efter enhörningar. Då finns det ingenting riktigt farligt i närheten. De skulle aldrig utsätta sin flock.” Och hon svängde med trollstaven som lät hennes patronus, en gnistrande enhörning, lysa en bit in i skogen. Träden slöt sig hemlighetsfullt bakom oss.
Jag mindes natten för ett år sedan, när jag gått här med Severus och hans patronus lyst upp vägen. Vi hade varit sammanbundna med ett osynligt rep och den skyddande varelsen framför oss en älva. Nu fanns ingen osynlig länk, ingen Severus vid min sida, även om jag visste att han ville ha mig i säkerhet. Vad skulle han tycka om att jag gick här nu? Men jag fick inte tänka så. Jag måste vara stark och klara mig själv. Febern var över mig igen.
Ellis lugna steg blev så småningom mer tveksamma och hon såg sig vaksamt omkring, innan hon sneglade på sitt armbandsur.
“Klockan är kvart över tolv”, viskade hon förbryllat. “Hur långt in är det egentligen meningen att vi ska gå?”
“Helst inte ett steg till”, mumlade jag förbittrat och såg plötsligt att hon påverkades av mina ord.
“Du har rätt”, sa hon lågt och stannade på stigen. “Pansy har säkert redan skvallrat och snart har vi hela lärarkåren här med trollstavarna i högsta hugg.”
“Hoppas det”, sa jag, som plötsligt fått en idé. Om jag tog på mig ansvaret för att vi befann oss här ute, kanske Elli slapp både straff och relegering. Och Severus kunde ha hunnit tillbaka för att befinna sig mitt bland dem som kom till vår undsättning … jag föreställde mig hans stränga, oroade ögon, såg dem framför mig med både bävan och längtan.
Mycket riktigt hörde vi nu tydligt ett flertal steg som närmade sig, och skuggor dök upp på stigen mellan de tjocka trädstammarna. Mörka mantlar svängde lätt i det sparsamma månskenet, som nästan inte nådde igenom de täta trädgrenarna.
Plötsligt stelnade Elli till och sekunden efter hade hon dragit in oss bakom en tjock trädstam. “Vad gör du?” väste jag, “det är väl lika bra att vi ger oss tillkän …”
“Hysch!” Hon lade handen över min mun med ett vilt ansiktsuttryck. “Ser du inte? Det är inte lärarna.”
Och nu såg vi gestalterna dyka upp i kröken. Förvisso med långa, mörka mantlar, men också med svarta kåpor och masker för ansiktet. Det var absolut ingen tvivel om vilka de var. Elli andades tyst, men häftigt, bredvid mig.
Den främste Dödsätaren stannade och höll upp handen framför sig, varvid de andra stannade som på en given signal. Jag genomfors av en underlig känsla när jag såg hans smidiga rörelser. Och när han började tala med sina dova, befallande stämma, brände chocken till i min skälvande kropp, utan någon som helst nåd.
“Vår herre kommer att tacka er alla för att ni är här idag”, sa Severus och såg med sin svartvita blick ut över hopen av maskerade ansikten. De var minst femton till antalet och följde hans minsta rörelse. “Ni kommer att belönas mycket stort.”
Det var ingen tvekan. Den rösten skulle jag känna igen bland miljoner andra, även när den var beslöjad av spelad känslokyla, som nu. Ändå var det en fruktansvärd känsla att, istället för bland lärarnas trygga skara, se honom agera på fiendesidan. Det kändes mycket värre och djupare än jag trott att det skulle göra, och hela min kropp darrade.
“Var?” väste plötsligt en av de maskerade gestalterna, en kvinna av rösten att döma. “Var är han?” Severus gav henne ett nedlåtande ögonkast.
“Mörkrets herre samlar sina krafter ikväll. Han måste ha dem vid det verkliga avgörandet…”
“Och hur ska vi kunna lita på dig?” Kvinnan tog ett steg mot Severus, som dock inte ens bevärdigade henne med en blick. “Du har gjort fler misstag än de flesta av oss”, fortsatte hon med ett allt vildare uttryck i rösten. Trassligt, svart hår lösgjorde sig gradvis ur hennes kåpa. “Du har levt som Dumbledores snuttefilt i sexton år”, sa hon hånfullt. “Haft det gott på slottet, medan vi andra var ute och sökte efter herren, offrade vårt eget blod för att finna…”
“Om Mörkrets herre litar på mig borde du också göra det, Bellatrix”, avbröt Severus kvinnan som ursinnigt knöt händerna, men i nästa ögonblick höjde ytterligare en kvinna sin röst: “Ursäkta mig, mitt herrskap”, sa hon skarpt, “men det sitter två dumma flickor precis här bakom trädet och lyssnar till vartenda ord vi säger.”
Elli tog blixtsnabbt tag i mig, men det var försent. På några sekunder var hon fast i armarna på en Dödsätare vars stank nådde flera meter runt honom. Jag vred mig desperat i armarna på min egen tillfångatagare för att undkomma den vidriga lukten.
“Släpp oss!” skrek Elli ilsket. “Vi har inte hört någonting!”
“Ljug inte, dumma flicka!” kraxade kvinnan som hette Bellatrix. Hon slet tag i Ellis hals och blottade hennes strupe. Jag riktade kraften mot en tjock trädgren strax bakom, som exploderade i ett gnistregn, vilket fick Bellatrix att släppa taget. Tyvärr hade inte den stinkande tillfångatagaren lika snabba reflexer, och han höll sävligt fast Elli som om hon varit en riktig godbit att sätta tänderna i.
“Var försiktig, Bellatrix!” manade mannen som höll mig, medan han vaksamt betraktade det skadade trädet. Han var kraftigt byggd, muskulös, och behövde i stort sett inte anstränga sig för att hålla mig nere. En svag doft av dyr parfym kändes från hans klädnad. “Du vet att han vill ha flickan levande …”
“Åh, var inte orolig, Avery”, fnös Bellatrix och lät en kloliknande nagel rispa lätt längs Ellis hals. “Hon kommer att vara i allra högsta grad levande när jag lämnar henne till Mörkrets herre …” Hon avbröt sig och svängde runt med staven i högsta hugg, när nya grenar tog eld bakom dem. Jag riktade blicken rakt mot träden, men ingen tycktes förstå att det var från mig kraften kom.
“Stackars lilla flicka”, flämtade Dödsätaren med blicken som fastnaglad vid Ellis vita hals. “Men jag ska inte göra det smärtsamt för dig … jag äter upp dig i ett nafs …”
“Nej, Fenrir.” Severus röst var skarp och han kom skridande fram till oss. Med lika delar hopp och fruktan försökte jag möta hans ögon bakom masken. “Du vet att hon liksom Potter tillhör Mörkrets herre”, fortsatte Severus lugnt och betraktade flickan, vars liv han räddat under den föregående hösten. Elli drog en suck av lättnad när Fenrir rätade på sig, men hon såg upp på sin lärare med sorg och besvikelse i ögonen. Det var uppenbart att hon också kände igen honom.
“Ni …”, mumlade hon och ögonen blev blanka.
“Angenämt”, svarade Severus ironiskt och slet av sig masken så att hans vackra, men alldeles svartvita, ansikte blev fullt synligt. Jag försökte åter få ögonkontakt med honom, och för några sekunder flyttade han blicken till mig, stark och genomborrande. Jag kunde inte låta henne gå ensam, Severus. Du vet att jag aldrig skulle kunna det. Han lyfte blicken och såg fjärrskådande in mot skogsdjupen mellan de ännu glödande trädgrenarna. Ett dovt mullrande hördes.
“Vi kanske ska fråga Draco vad han tycker?” insköt Bellatrix sockersött och Severus vände sig irriterat om mot henne. Elli ryckte till som om någon stuckit en kniv i henne vid nämnandet av Dracos namn och själv kände jag mig illamående. Var han alltså här? Hade Pansy haft rätt, och var i hela friden hade hon fått den informationen ifrån?
“Nej! Ni får inte röra honom, jag svär … han har inte gjort någonting!” skrek Elli desperat. Det var hjärtskärande att höra, men Dödsätarna bara skrattade, precis som för två år sedan på kyrkogården med Harry.
“Inte gjort något … åh du milde … så rart”, frustade Bellatrix och slog en hand för munnen, så de långa naglarna spretade över det maskerade ansiktet. Elli såg sig förtvivlat runt på de flinande Dödsätarna och jag försökte åter få ögonkontakt med Severus, men han såg sig spänt omkring och tycktes spana inåt skogen.
“Nå, ska vi inte ta och fråga Draco vad han tycker?” upprepade Bellatrix och såg mot den Dödsätare som stod sist i ledet. Elli och jag flämtade till samtidigt. Den lille Dödsätaren skilde sig markant från de andra; klädnaden hängde på den magra kroppen och till och med från vårt avstånd såg vi hur han darrade. Vid Merlin, var det detta de tvingade den stackars pojken till?
“Skicka fram honom, vetja!” kraxade Bellatrix. “Snape…”
Men i samma ögonblick var det som om skogen exploderade. Marken darrade som vid den kraftigaste jordbävning och en enorm, mullrande röst gick genom märg och ben: “SMÅ YNKLIGA MÄNNISKOR I SVARTA MASKER. INGEN INKRÄKTARE ÄR VÄLKOMMEN I GORGELMORFENS SKOG.”
Och hela den hopplösa situationen löstes upp inför våra ögon, i ett kaos där Dödsätarnas livsfarliga förbannelser blev till små färgade gnistor. Själva berggrundens enorma krafter slog världen och medvetandet över ända under några sekunder tills allt, barmhärtigt nog, helt försvann.
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123
7 jun, 2020 09:54
Detta inlägg ändrades senast 2024-01-13 kl. 22:56
Antal ändringar: 3
|
Men sen förstår jag henne med, de har ju trots allt brutit mot ett antal skolregler. Och det är så fint med Snape och Miriam i början ♥ Och superbra cliffhanger på slutet med äckel-Pansy 
Mugglarportalen