PRS Vidomina & Lupple

"Väktarna? Vilka väktare talar du om?", fortsatte Astral. Fortfarande frustrerad över dessa otydliga svar. Han var inte säker på att hon var att lita på, trots att så mycket pekade på det.
Kvinnan, som inte var klädd i mer än trasor mörkt hårsvall som inte verkat kammat i på länge öppnade munnen igen. "Vatten..Vatten, ge mig vatten..", flämtade hon och föll ner på knä. Astral backade undan, men grävde i väskan efter något att dricka och räckte över henne vattnet som han själv druckit ur. Kvinnan tog emot det med darriga händer och svalde av innehållet. "Tack..", väste hon och torkade med baksidan av sin hand över sina läppar. Astral tog emot vattnet igen och satte ner det i sin väska.
"Nå, svara på min väns frågor- varför skulle de fånga dig?"
Kvinnan suckade och verkade leta efter rätt ord. "Jag såg för mycket.", sa hon och kände med händerna över den steniga marken. "Ni borde inte vara här. Det finns inget gott här. Inte vad jag har sett." Hon suckade igen. Ansträngd och lade sig sedan ner på marken hon satt på och slöt ögonen. "Gå, ge er av.", väste hon lågt. Som om hon inte hade någon kraft.
Astral såg från kvinnan till Melanie igen. "Vi får ingen hjälp av henne, det är bäst att vi fortsätter. Kanske vattnet är tillräckligt för att hjälpa henne.", sa han, men tänkte ändå att hennes tid var knapp. Kvinnan skulle förmodligen inte leva länge till.
"Om berget har svaret på dina frågor om ditt folk är det bäst att vi hittar de nu. Låt oss inte ödsla någon tid."
Astral vände sig bort från kvinnan och gick före Melanie genom salen de vistats i för att ta sig vidare i korridoren. Berget verkade vara enormt. Större än vad Astral mindes.

Melanie såg på kvinnan med skeptisk blick. Hon gav absolut inga svar och hon verkade vara i oerhört dåligt skick men det kunde vara ett trick. Det kunde vara någon slags magi. Hon la sig på golvet och manade dem att ge sig iväg. Hon fortsatte att titta på kvinnan och skakade på huvudet. "Såg för mycket? Knappast." Kommenterade hon för sig själv innan hon tog sin väska och vände runt och skyndade efter Astral. "Jag tror hon kan vara en av dem där väktarna." Viskade hon till Astral. "Öppna inga mer väggar, vi vet inte vad som döljs här inne." Fortsatte hon viskande, allvarligt. Hon hade sett för mycket? Eller hade hon tvingat berget att visa henne? Melanie fann det troligare att det var det senare alternativet för den känslan hon fick var att ingen skulle se något som berget inte tillät. "Vi måste vara mer försiktiga." Manade hon innan hon sökte sig vidare genom berget. Hon kände på väggarna och stannade upp då och då för att pressa örat mot väggen så hon kunde höra bättre. Ibland stannade hon längre andra gånger gick hon nästan direkt vidare. De gångerna hon stannade så fick hon känslan av att det var okej, att det var godkänt de gångerna hon direkt gick vidare var känslan motsatsen- det var förbjudet. Och hon respekterade varenda känsla hon fick. Hon tänkte inte sluta upp som kvinnan hade gjort, instängd i väggen. "Jag tror vi närmar oss." Viskade hon efter en stund med ett leende på läpparna och tvingade sig att gå snabbare. Ivrigare. Hon hade en riktigt bra känsla över detta.

Astral kände sig frustrerad över situationen. Kvinnan hade inte varit till hjälp. Det var ingen information som hjälpte de ta reda på var Melanies folk befann sig. Det knöt sig i magen på honom. De tankar han haft om berget upplevdes som bekräftades, det var svårt att tro att det fanns något liv kvar här.
Men så upptäckte Astral Melanies humör och iakttog henne då hon lyssnade på berget, det berget hade att erbjuda och dela med sig av. Hon verkade hoppfull och till och med på bra humör, iallafall så tolkade han henens beteende. Han ville inte vara den att krossa hennes drömmar. Dessutom hade de heller inte vistats genom hela berget ännu, de hade fortfarande rum och platser kvar att upptäcka. Astral hoppades tyst bara att de inte skulle stöta på fler fiender, även fast han visste att de skulle vara svårt. Det var flera varelser som skulle ha sökt sig till berget som skydd eller ha gjort det till sitt hem. Han återupplevde den senaste gång han passerat denna plats och påmindes av de varelser han mött. De halvt döda som mer av allt sökte efter makt och liv, genom att ta någon annans.
Astral svalde och andades ut i en suck. Han fortsatte stegen efter Melanie. "Inte så fort, vi vill inte dra till oss onödig uppmärksamghet, eller hur?" Han muttrade något lågt om berget som verkade känsligt och skyndade efter Melanies steg. Han blev återigen påmind om vilket skick han var i och önskade för en sekund att han haft Melanies magi för att kunna ta hjälp av naturen att leda de i rätt riktning.
"Här delar vägarna på sig. Vad närmar vi oss? Jag är inte säker.", mumlade han och stannade där tunnlarna i berget delade sig och bildade två vägar. Han höll det brinnande ljuset framför de för att lysa upp vägen. Båda vägarna visade inget tecken på att den var den rätta att gå. "Jag följer dig.", sa Astral sedan och såg på Melanie igen innan han höjde blicken framför sig för att iaktta tunnlarna, som om något skulle uppenbara sig framför de. Beredd med svärdet för att attackera.

Melanie stannade upp vid vägskälet och såg bak på Astral med ett svagt leende. "Om någon är här så vet de redan om att vi är här." Viskade hon. Det var i alla fall något hon var säker på. Hon ville absolut inte dra till sig uppmärksamhet men logiken sa att de redan var upptäckta. Men än hade ingen velat skada dem, så länge de inte skadade någon annan eller störde dem så trodde hon att de skulle ta sig igenom med ny och givande information. "Vi närmar oss det berget vill att vi ska närma oss." Viskade hon leendes och studerade vägarna. "Klokt val." Sa hon roat och log stort innan hon tog den vänstra tunneln och började att gå. Men hann inte speciellt långt innan hon tvärstannade och vände blicken mot taket, sedan golvet och så väggarna. Det var något som var oerhört fel. Något som inte stämde. "Ta dig ut." Viskade hon mot Astral och kände hur golvet liksom skakade och öppnade upp sig och hon föll. Hon visste inte om hålet hade varit tillräckligt stort för att även Astral skulle falla. Hon fruktade mörk magi. Men när hon väl landade på ett hårt golv så befann hon sig i ett ljust rum med runor skrivna från golv till tak. Hon såg sig omkring och började känna på dem. Började att läsa. Det var information om hennes folk. Det var hela deras historia och hon fylldes av sorg. Det var skrivet av hennes folk. Det var ingen annan som kunde detta språk. Och med ens önskade hon att hon inte hade hittat hit. Att hon inte hade frågat berget och fått deras svar. För detta var allt annat än positiva nyheter.

Astral såg efter Melanie och tvekade först, men följde hennes steg sedan. Hon hade väl rätt, att de förmodligen hade dragit till sig uppmärksamhet. Stegen, deras talan. Säkerligen hade något uppmärksammat deras närvaro. Sanningen var bitter.
Sammanbitet fortsatte Astral efter Melanie, men stannade plötsligt upp då han för en sekund upptäckte paniken hos henne- blicken som for förvirrat runt om för att granska situationen. Han hann inte fråga vad som pågick då han kände marken under honom försvinna, krossas och rasas under honom och han föll neråt. Av instinkt drog han sitt svärd i sitt fall och fäktade de i fallet, men inget tycktes ta emot. Det hade inte varit några svartkonster, spöke eller något. Iallafall inget som verkade i fysisk form. Kanske gjorde det det hela ännu mera skrämmande.
Plötsligt kände han marken under fötterna, men det gick alldeles för fort så att han föll till marken och landade med händerna mot marken.
Det smärtade. Men för att undvika att visa sin smärta kvävde Astral sitt jämrande och kom upp på fötter för att borsta bort dammet efter fallet.
Han tippade huvudet bak för att titta upp på det han fallit igenom. Hålet som berget skapat. Det såg illa ut. Men lika snabbt samlade han sig för att se sig om. Det fanns ju ändå inget att göra något åt deras fall.
När han upptäckte runorna, skriften som var ingraverad på väggarna, golv och tak flämtade han och såg sig om. Skriften verkade överallt. "Vad.. vad är det här?", flämtade han och försökte förstå. Han rynkade frustrerat pannan och närmade sig en text. Det verkade inte logiskt hos honom. Språket var för främmande för honom. Trots alla kunskaper kunde han inte förstå dessa bokstäver. "Vad står det?", viskade han för sig själv för att sträcka sig mot det och röra vid det. Det kändes som att röra vid ett minne. Något glömt eller kanske till och med gömt. "Det är inte bra. Eller hur? Det är inte bra det här.", flämtade han och drog med fingertopparna över det inristade i bergets sten.

Melanie fortsatte att studera runorna och en annan skrämmande men mer verklig tanke för varje sekund slog henne. Runorna hade inte blivit nedtecknade fysiskt av hennes folk, utan berget hade själv dokumenterat allting. Naturen var ju trots allt sammankopplad. Kanske var de alla utdöda? Utom hon själv. Kanske var hon dömd att leva här i berget- ensam och känna hur alla andra glömde dem. Att deras existens, historia enbart skulle reducerats till sagor för barn, till myter. Hon hade utan att riktigt förstå det själv rest sig upp och börjat läsa det som stod skrivet. Men det var så mycket, det fanns så många detaljer så mycket hon själv inte ens visste om. Astrals närvaro kände hon men ändå inte. Han var här hos henne men samtidigt så befann hon sig inte riktigt här. Men hans upprepade frågor fick henne att dra sig bort från det som stod skrivet och se på honom med sorgsen blick. "Det är mitt folks historia." Viskade hon. "Från start tills nu." Förklarade hon och pekade mot det första som stod skrivet till det sista. "Det är inte bra." Erkände hon till slut och vände bort blicken från honom. Hon ville berätta vad som stod men samtidigt så ville hon inte berätta det. Det kändes så smärtsamt att läsa upp det. Det skulle göra det verkligare på något sätt. "Det tar bara slut." Viskade hon efter en stund med sorgsen röst. "Jag vet inte vad det betyder." Fortsatte hon och lät blicken glida över runorna. "Kanske, kanske är det för att mitt folk är gömda. Kanske är det därför det bara tar slut." Viskade hon med darrande röst. "En resa nämns, men det...det står inte att de inte lyckades." Försökte hon. Hon visste inte vem hon försökte övertala, sig själv eller Astral. Hon visste bara att hon var tvungen att hoppas. Hon kunde inte acceptera att det verkade som om hennes folk var borta. Som om deras historia var slut. Det fick inte vara så, det kunde inte vara så. "Astral, du tror väl att de kanske klarade resan?" Viskade hon hoppfullt och såg på honom med stora, hoppfulla ögon.

Det gjorde Astral frustrerad att han inte förstod skriften. Så mycket han kunde i språket, men det här.. Det var något nytt. Han suckade lågt, för att inte Melanie skulle höra, och såg sig om. En ny tanke visade sig. De behövde komma därifrån. Fanns det någon väg ut?
Men så yttrade sig Melanie och blicken for på henne igen. Det var inte orden hon sa som fått honom att se på henne, utan tonläget. Hon lät ledsen. Besviken. Men så kopplade han. Hennes familj. Deras historia. Fram till nu.
Astral gick fram till henne. Ville trösta henne, men visste inte hur. Dessutom var det ju inte sådana känslor han lätt visade ändå. I ett försök att ändå visa att han fanns där för henne tog hans hennes hand och mötte hennes blick.
Men så var det resan hon berättade om också. Vad var det för resa? Efter allt de gått igenom, allt som lett de till den här stunden, så kunde det handla om en fysisk resa, men också något magiskt. Var det en resa till en annan dimension? En resa till en annan värld, där inte Astral och Melanie levde och existerade?
Blicken Melanie gav fick honom att tänka ett extra varv. Han ville vara försiktig att dra några förhastade slutsater. Hade han fel kunde det göra Melanie ännu mer besviken. Det ville han undvika. Så mycket skada som Melanie redan genomgått.. det var inte värt det.
"Jag tror att det finns en chans att de klarade resan.", sa han lågt och harklade sig sedan. "Om de finns därute så hittar vi de." Han pausade. "De är inte här, Melanie. Vi får leta någon annanstans. Säger skriften något om var.. var de har rest?"
Blicken for på skriften igen. Den sa Astral ingenting. Lika snabbt for blicken på Melanie igen. "Vi borde inte dröja här."

Hon kände hans närmande, hans grepp om hennes hand och hon uppskattade det högt. Den kändes trygg, välbekant på något sätt. Hon kramade om hans hand och log svagt. Hans ord var trösterika. Han verkade tro, men han kunde också bara låtsas tro för hennes skull. Men oavsett vad det berodde på så gjorde det henne...lyckligare...nej lugnare var rätt ord. Hans fråga fick henne att skifta blicken till skriften igen och studerade den noga. "Det står att de...att resan tog dem dit de fann fred. Tillbaka till friden. "Viskade hon förvirrat. Friden, var de döda? "Men sedan verkar det vara någon slags bild, det är bara blått." Förklarade hon och visade med darrande hand på det stycket som verkade vara en bild. Hon ville inte gå härifrån. Kanske, kanske skulle hon förstå om hon stannade längre men Astral lät...orolig. Hon tvingade sig att se bort från runorna och se på honom. "Du har rätt. Låt oss vandra vidare." Viskade hon lågt och smekte bergsväggen lätt med fingrarna. "Tack." Viskade hon lågt. Och tacket innehöll så mycket mer än ett tack, hon tackade berget för dokumentationen. För att hon hade fått se det, för att de hade hållits säkra. Ja för precis allting och en högt bullrande hördes och väggen, verkade förvandlas till en dörr och utanför väggen var solen högt uppe på himlen. "Det är utgången." Viskade hon lågt, övertygat och började gå mot den med Astrals hand fortfarande i sin.

Astral hade varit beredd på att gå i motsatt riktning från bergsväggen, men det bullrande ljudet fick honom att hejda sig. Han vände om och flämtade till när han såg hur en dörr uppenbarade sig framför de. Han såg på Melanie för att se efter om det var hennes gärning. Hon verkade inte visa några tecken på det. Kanske berget velat visa de därifrån. Velat hjälpa till.
Astral stapplade efter Melanies steg samtidigt som Melanie höll tag om hans hand. Melanie, som alltid verkade vara ett med naturen verkade heller inte visa något bekymmer om att ta sig fram. Vartenda steg Astral tycktes ta fick honom att röra sig osmidigt fram. Som om berget retade honom eller så. Han kom på sig själv att fundera om han gjort berget upprörd, men skakade bort tanken lika snabbt bär han insåg att Melanie kanske hade alltför mycket inflytande över honom. Det var Melanie som tänkte så!
Astral harklade sig och stannade upp då de kom ut i solskenet. Han tog sig loss ur Melanies grepp och blickade upp mot skyn. Det var skönt med friskluften. Värmen. Ljuset. Han pustade ut och slöt ögonen för att samla sig i någon sekund. Men en ny tanke fick honom att öppna ögonen igen. "Mat.", mumlade han. Hungern var påtaglig. Han visste inte när han hade ätit senast. Genast såg han sig om för att lokalisera vilken sida om berget de befann sig. Till hans glädje förstod han precis. De var inte långt ifrån en stad. Om de var diskreta, höll sig undan vakterna, så kanske de skulle kunna ta sig in där utan att bli upptäckta.
"Melanie. Kommer du ihåg maten på värdshuset vi var på tidigare? Skulle du vilja ha sådan mat igen?"
Han var tacksam över den mat, mycket bär och frukter, som Melanie försett honom med, men denna gång önskade han något annat. Han hoppades bara att Melanie var öppen för hans förslag.
"Vi fortsätter letandet sedan. Om vi har tur kanske vi stöter på en vän som kan hjälpa oss i rätt riktning. Någon som känner till, eller vet något." Astral var ju bekant i trakterna. Med lite tur så kanske de skulle träffa på någon av han sett tidigare.

Solens strålar livade upp Melanie, de ingav henne hopp och hon slängde en sista blick på berget som numera var lika solid som innan. "Åh du mäktige." Viskade hon förundrat, lite roat. Hon hade inte riktigt märkt av att Astral hade haft svårt att ta sig ut, hon hade inte riktigt tänkt på honom ordentligt förrän nu. När hans ord mötte henne. Han verkade mycket mer...samlad. Kanske tyckte han inte om berget. Hon la huvudet lite på snedden och lyssnade på honom. Mat...De hade ju nyss ätit? Men hon visade inte sina tankar utan nickade. "Mat." Instämde hon och såg sig omkring för att kunna hämta mat åt honom men han hade uppenbarligen ett annat förslag. Värdshusmat... Hon hade uppskattat den och uppenbarligen verkade han väldigt angelägen om just en sådan mat. Kanske skulle det göra honom lycklig. Att befinna sig bland människor en stund och inte bara natur. "Jovisst Astral, vi kan äta sådant du önskar." Log hon och studerade honom. "Jag kan smälta in bra bland människor." Försäkrade hon och svepte med blicken. "Mot bebyggelsen? "Frågade hon och pekade åt något en bit bort som påminde om en stad. Vid hans ord, stöter på en vän så sken hon upp. "Åh Astral, jag tycker om vänner. Låt oss skynda." Viskade hon upprymt och hennes iver syntes. Med snabba och ivriga steg började hon vandra mot staden. Hon var väl medveten om att hon behövde Astrals hjälp och hon visste att det var viktigt att inte glömma bort hans behov. Och hon tyckte ju om vänner. En liten omväg betydde inte att hon glömde sitt folk. Tvärtom. De var en ständig påminnelse eftersom hon var ensam. Hon kastade en blick på Astral och stannade upp, hans behov. Hans behov. "Vi kanske kan hyra ett rum i värdshuset. Då kan du om du så önskar gå till ett sällskapshus. " Sa hon leendes och fortsatte att gå. Han var ju man. Och den senaste tiden, eller sen de träffades så hade ju hennes behov varit i fokus. Det hade varit egoistiskt av henne. Hon behövde förändra sitt perspektiv.