Almost PRS

“Lovar du?” Började den äldre trevandes innan han blev tyst igen. De glansiga ögonen hade vuxit sig enorma och hakan hade trillat ner mot madrassen. Vad var det hon hade sagt? Att hon till och med älskade alla små problem som Yaosu tillförde? Han blinkade några gånger, stirrandes på den yngre flickan medan han gång på gång smakade på orden. Merlin vad fint det lät, lite som en ljuv sång för öronen.
”Om du älskar alla mina brister, hur känner du då inför resten av mig?” Undrade han skyggt och slöt ögonlocken medan hennes tummar varsamt strök bort de små rännilarna med tårar. Det verkade lite som om hon inte direkt planerat att låta specifikt de där orden undslippa, men nu hade de gjort det ändå och den äldre av dem skulle nog inte kunna glömma dem i första taget. Om han inte mindes helt fel hade han låtit något ungefär likadant rymma en månad tillbaka, när de inte ens hade en sådan relation till varandra. Det här tillfället var helt klart bättre.
”Jag älskar dig också”, viskade tjugoåringen slutligen och snyftade till, medan hans egna händer kupade sig runt de smått puffiga kinderna. Därefter lutade han sig närmare sjuttonåringen och pressade försiktigt läpparna mot hennes respektive. Jösses, det här var någonting han bara kunnat drömma om innan. När han sedan lutade sig tillbaka igen, hade ett brett leende klistrat sig över läpparna på honom.
”Klart du får, det skulle vara en ära”, konstaterade Yaosu med blossande kinder och stelnade plötsligt till. Täcket drogs bort från dem med ett ryck och en viss madam Pomfrey lutade sig över sängen med läpparna hopknipna. Inte bra, verkligen inte bra. Vart hade ens Zihao tagit vägen? Åh, han hade krupit in under sängen bredvid den de andra två befann sig i och verkade vara i fullgång med att försöka smyga förbi den gamla damen.
”Vad är det här? Förklara, tack.”

Det är visst inte bara Hayley som blivit förvånad av orden hon hävt ut sig. De var sanna, mer sant än något annat. Hon har aldrig känt på det sättet hon känner för den äldre gentemot någon annan. Hon hade inte trott att hon någonsin skulle känna så mycket känslor för någon annan, men nu gör hon det. Och det är viktigt att Yaosu vet om det. Särskilt nu när han börjar tvivla på sig själv så mycket. Ett glatt, litet leende glider över de rosiga läpparna innan hon lutar pannan mot hans respektive.
"Jag avgudar resten av dig. Men dina problem är en del av dig Yaosu, så jag avgudar dem också." Viskar hon med en rodnad medan tummarna fortsätter att stryka sig över hans kinder. Hon vill inte se honom gråta, förutom om det är glädjetårar, men tyvärr är det inte det nu. Den där kyssen och leendet på Yaosus läppar får Hayleys hjärta att smälta. Gud, hon förtjänar inte det här, hon förtjänar inte någon som honom. Men det gör henne förskräckligt lycklig över att han älskar henne också.
Den här fina stunden avbryts, på nog det värsta sättet möjligt. Hayleys ögon blir dubbelt så stora när madam Pomfrey rycker bort täcket som legat över dem. Hur hade hon inte märkt att kvinnan kommit ut ur sitt kontor? Hur hade Joshua glömt att förvarna dem? Nej, han hade nog hjälpt Zihao ner under sängen, vilket är förståeligt. Det här är helt enkelt Hayleys dumma misstag. Korkad, som sagt. Fan, fan, fan. Hon som absolut suger på att ljuga, och ja, hon vill ändå bli skådespelerska. Det är hon duktig på, lögner är något annat. Särskilt att komma upp med något så snabbt.
"Åh, Mr Huaze tröstade mig. Jag lovar, det är mer oskyldigt än det ser ut." Lyckligtvis är rösten stadig, den hakar inte upp sig. Om madam Pomfrey går på det är en annan sak, de delar trots allt säng, ligget tätt ihop.. nej, hon skulle inte ha trott på det heller, men vad skulle hon annars säga? Fan, nu har hon förstört för Yaosu, jösses vad värdelös hon känner sig.

Inte ens Yaosu själv kunde lära sig att ens acceptera alla brister han hade, än mindre avguda dem. Hayley var utan tvekan alldeles för bra för honom, hennes hjärta vad verkligen gjort av rent guld. Om täcket inte dragits från dem hade han varit noga med att tala om detta för henne - att han ett, inte var värd henne och två, att han avgudade henne och alla hennes brister också. Men nu hade täcket slitits från dem och svävade för stunden i luften över dem. Madam Pomfreys läppar var alldeles vita vid det laget och hon verkade inte heller kunna bestämma sig för vad hon skulle göra av sjuttonåringens svar. För henne var det liksom uppenbart vid det här laget att det här var mer än ett vanligt förhållande mellan lärare och elev.
”Hade ni inte legat under samma täcke så tätt ihop hade jag kanske faktiskt trott på det där”, började skolsystern långsamt och vände sig sedan om mot de stängda dörrarna borta i sakens andra ända. ”Mr Huaze nummer två, kom tillbaka”, beordrade hon skarpt innan blicken återigen föll på de två turturduvorna.
”Det är okej, Hayley”, mumlade Yaosu och satte sig upp, styv som en planka i ryggen med en bestämd min strykandes över ansiktet. ”Jag älskar henne”, fortsatte han högt och tydligt, utan att röra en min. ”Och jag vet att det är oprofessionellt och otillåtet, men..” Tjugoåringen lyckades på något sätt krångla sig ner från sängen och upp på benen istället, där han genast böjde sig framåt i en djup bugning. ”Snälla håll det hemligt, vi är båda myndiga och jag behandlar henne inte annorlunda som elev”, avslutade han och rätade sedan på sig igen, bara för att se Zihao svansa tillbaka som en skamsen liten hundvalp och ställa sig några meter bort från madam Pomfrey. Situationen var allt från optimal, men jösses vad fånigt det såg ut. Hur kunde han ens fundera över något sådant när han mycket väl snart lika gärna kunde vara av med jobbet? Kanske för att han verkligen menat allt han sagt och hoppades på att skolsystern skulle lita på honom? Något i den stilen.

Bra där, lögnen hade madam Pomfrey inte gått på, och kanskr det förvärrat deras situation. Men vet aldrig, folk kan bli riktigt arga och besvikna när de kommer på ens lögner. Förhoppningsvis är damen inte en sådan person som håller den där lilla lögnen emot dem. Hayley hasar sig försiktigt upp i sittande ställning. Det är rätt svårt, hon känner sig nästan lätt förlamad.. men bättre det än att ha extrem smärta. Nu kan hon röra på sig, men det känns inte så mycket. Blicken glider osäkert mellan damen och hennes pojkvän. Fan. Hon kan inte förlåta sig själv över att hon låtit den tee år äldre riskera sitt jobb på det där viset. Det var väl klart att madam Pomfrey skulle se dem förr eller senare. Universum är helt enkelt emot dem. Hon kan klart och tydligt se hur irriterad den äldre kvinnan är. Och det är rättfärdigt, helt klart. Hundra procent. Hayley kan även se klart och tydligt besviken på dem.
"Mr Huaze.." börjar damen med rynkade ögonbryn och armarna i kors. Irritationen verkligen ryker om henne, men hon hade väl nästan förstått deras relation under natten. Lärare brukar liksom inte stanna med elever så långt in på natten, och inte heller brukar de dra igen draperierna. "Jag vill inte ha något gulligull i min sal, uppfattat?" Ögonbrynen skjuts upp i pannan på sjuttonåringen och ett halvt leende glider upp över läpparna, osäker på om hon hör rätt eller intalar sig själv det hela. "Jag vill även att om jag ska hålla detta hemligt så behöver även ni göra det lätt för mig. Det vill säga, inget gulligull framför ansiktet på mig. Är även det uppfattat?"

Inget gulligull? Inte jag-tänker-springa-och-tala-om-detta-för-rektorn? Yaosu rätade tvekande på sig och mötte skolsköterskans blick medan han försökte hålla leendet borta från läpparna. Jodå, han hade definitivt uppfattat det hon sagt och tänkte inte säga emot. Hur svårt kunde det vara att inte hålla på som de nyss gjort? Svårt, men inte omöjligt. Och ja, det var lite fjantigt av honom att tänka i de banorna får stunden, däremot kunde han inte styra över det där. Det var helt enkelt svårt att hålla sig borta från Hayley och skulle alltid vara det. Punkt.
”Uppfattat”, upprepade tjugoåringen, som lyckligtvis lyckats hålla ansiktet i styr. Inget leende, inga ryckningar i musklerna. Förhoppningsvis insåg den gamla damen att han talade sanning utifrån bristen på glada miner och annat ståhej.
”Bra, då bestämmer vi att jag aldrig såg någonting och att du aldrig var här”, konstaterade madam Pomfrey och nickade kort mot Yaosu, innan hon vände sig mot Zihao och slog till honom över hjässan. ”Du borde däremot inte vara här överhuvudtaget, hur kom du ens in på skolans område?” Grälade hon och nöp tag om artonåringens ena öra, bara för att dra med honom bort mot kontoret. Äsch, vem brydde sig om honom efter det som precis hänt? Den äldsta av de fyra ungdomarna släppte ut en långdragen suck och vände sig om, med benen alldeles darriga och luggen klibbandes mot pannan. Snacka om stress.
”Vilken fin ursäkt du kom på”, sade han och slog sig ner på en av pallarna vid sidan av sängen. Ögonen hade fäst sig på Hayley och ett av ögonbrynen hade höjts. ”För det är helt normalt för en lärare att lägga sig ner under samma täcke som en elev, i samma lilla säng, för att trösta denna..väldigt trovärdigt.” Lite kunde han väl ändå få retas? Speciellt nu när den andra retstickan blivit bortsläpad.

Det är faktiskt väldigt svårt för Hayley att inte visa sin förvåning. Ögonen blir som vanligt dubbelt så stora och hakan faller ner till sängen. Gud vad tacksam hon blir, skuldkänslorna hade varit nära på att ta över. Tänk om hon förstört pojkvännens chans för ett jobb, ett tak över huvudet? Det hade varit riktigt korkat av dem att ligga sådär i sängen utan några draperier, i en sal som vem som helst kan komma in i. Fy vilken glädje som fyller henne, att hon inte förstört allting för honom gör henne så förbaskat glad. Hon har lust att dra in honom i en kyss, men det går ju inte. Nu tänker hon vara mer försiktig, inte mysa med honom på det där sättet om hon inte är säker på att de är ensamma och att ingen kommer störa dem. Med ett kort uppfattat ser hon på hur Zihao blir indragen i kontoret. Hon följer de två med blicken innan hon glider ner mot sängen igen och drar täcket över sig. Nu när hon inte kan ha armarna slingrande om Yaosu vänder hon sig mot Elmo som ligger där på rygg och slickar sig om tassen. Sjuttonåringen drar katten intill sig och gömmer ansiktet i mängden av päls. Tyvärr kommer hon på andra tankar när han börjar hacka på den där ursäkten hon sagt. Hon är fullt medveten om att det varit en riktigt dålig ursäkt. Men hon hade ju fått panik. Hayley putar med underläppen och blänger på Yaosu.
”Äh, håll käften,” muttrar hon, självklart oseriös. Vad skulle hon ha gjort? Varit tyst och inte försökt att förklara bort det? Nej, att ge det åtminstone ett försök hade varit viktigt. Nu var det en dålig ursäkt såklart, men ändå. Bättre än ingenting, iallafall i hennes ögon. ”Jag försökte iallafall, du kom inte på något bättre.” Retas hon tillbaka med de kristallblå ögonen fästa på tjugoåringen. Hur madam Pomfrey godkänt det hela kan hon inte förstå sig på, men kanske hon litar väldigt mycket på läraren. Det verkar åtminstone som det, och gud, det gör allting betydligt lättare. Den äldre verkar också väldigt lättad, hans ben är alldeles darriga, nervös. Jo, det måste vara ännu värre för honom än för Hayley.

”Bättre? Jag hade kunnat rapa och det hade ändå varit en bättre bortförklaring”, skämtade Yaosu och drog fingrarna genom håret några gånger. Jösses, hans kropp verkade ha tagit allting en smula för seriöst, han var alldeles täckt av svett och benen darrade fortfarande trots att han satt sig ner. Det var så pass illa att han helst av allt ville lägga sig ner i någon av de tomma sängarna och domna bort. Tjugoåringen begravde ansiktet i händerna i några sekunder och fokuserade intensivt på andningen. Först hade det varit lite lustigt hur saker och ting utspelat sig, men såhär på efterhand började det sjunka in hur allvarligt det egentligen varit. Om madam Pomfrey inte hade varit så godhjärtad hade hon mycket väl kunnat vara påväg till McGonagall och några timmar senare hade Yaosu förmodligen varit utslängd från skolans område. Han tog några djupa andetag och skakade på huvudet, fortfarande med ansiktet i händerna. Hur nära hade hans liv inte varit att komma till ett definitivt slut just nu? Och allt han kunde göra var att skämta om det.
”Det där var alldeles för nära”, konstaterade den äldre efter en lång stunds tystnad och rätade på ryggen, så att han kände lägga de mörka ögonen på Hayley. ”Vi måste vara mer försiktiga i framtiden..var nittionio procent säker på att hon skulle marschera iväg till McGonagall och få mig avskedad. Ska jag vara helt ärlig tror jag mest att det är tur att hon inte planerar att göra det”, fortsatte han och tog ett djupt andetag. Chocken hade äntligen börjat lägga sig men han kände sig fortfarande smått vettskrämd. Allting som nyss skett hade kunnat sluta så otroligt mycket värre, bara tanken fick honom att rysa inombords.
”Jag måste leta rätt på professor Jones så jag slipper förvandlas till ett blodtörstigt monter inatt..jag kommer tillbaka lite senare, okej? Vill du att jag ska ta med typ chokladpudding eller så?”

Aw. Hayley fortsätter att puta med underläppen med rynkade ögonbryn. Hon är faktiskt besviken, besviken på att hon inte kommit på något bättre. Något som madam Pomfrey kunnat gå på, men självklart inte. Hennes huvud fungerar inte under stressade situationer. Fungerar den någonsin? Nej, tyvärr är den rätt dålig på allting. Hon försöker att påminna sig själv om att hon inte alls är korkad, precis som den äldre sagt. Nej, hon har sina stunder då hon gör bra ifrån sig. Det är bara svårt att tänka annorlunda när hon ända sedan hon börjat skolan känt sig förskräckligt korkad. Hon hade trots allt kommit dit utan att riktigt kunna läsa och skriva.
”Visst hade det inte varit bättre?” Börjar hon med frågan riktad mot kissemissen framför henne. Hon får bara jamanden som svar. Urgulligt ”Nej, det hade det inte varit.” Fortsätter hon och skakar på huvudet. Kanske lite konstigt att hon vänder sig till katten med den frågan, men Elmo är faktiskt väldigt bra att prata med när man inte förväntar sig ett svar. Och nu när Yaosu retas med henne kan hon låtsas bli ledsen och kela med katten istället. Rätt åt honom. Liggandes på sniskan börjar hon att klia Elmo över magen, vilket han uppskattar väldigt mycket. Blicken glider inte upp mot läraren innan han börjar prata om något annat.
”Jo, det var alldeles för nära. Trodde verkligen också att hon skulle berätta för henne, det är nog bäst att gulligulla när vi vet att vi är hundra procent själva.” Ja, det är väl det. Att riskera Yaosus jobb på det här sättet är verkligen inte okej, hon borde ha förstått det innan och inte agerat på det sätt hon gjort. Skuldkänslorna hade varit så starka, och nu börjar de bubbla upp än en gång. Egentligen borde hon inte börja ett förhållande med honom, bara det riskerar hans jobb. Men hon vill verkligen det och tja.. hon kan inte hjälpa det. Lyckligtvis kommer Hayley på andra tankar när den andre behöver gå därifrån. Hon gillar verkligen hans sällskap, men självklart förstår hon att han behöver bege sig.
”Chokladpudding låter jättebra, tack,” svarar hon med ett glatt litet leende. Gud vad gott.

Det såg lite roligt ur när Hayley började tala med Elmo, och bättre blev det när katten fick ur sig en rad med jamanden som svar. Yaosu var verkligen tvungen att anstränga sig för att inte låta leendet på läpparna bli allt för uppenbart, även om det inte gick särskilt bra på den fronten. Det här var en av de många anlednignarna till varför han älskade den yngre flickan så otroligt mycket - hon var annorlunda på ett extremt charmigt sätt. Bara sättet hon låg och kliade den tjocka kissemisssens mage på, fick hjärtat att smälta på tjugoåringen, som helt plötsligt knappt kunde hålla sig från att gräva ner sig under täcket igen. Sedan blev han, hur dumt det än lät, kanske lite avundsjuk på Elmo och allt kel han fick. Att det hade med fullmånen att göra var det ingen tvekan om, men Merlin vad fjantigt det kändes. Pinsamt, för att vara mer exakt.
"Precis, och det finns i princip bara ett ställe i skolan där vi vet att vi är helt ensamma..vi får vara glada över att mitt kontor i alla fall är hemtrevligt, betydligt bättre än de som hålls nere i fängelsehålorna", sade den äldre och såg sig hastigt omkring, innan han lämnade en liten kyss över pannan på sjuttonåringen. "Jag kommer tillbaka så snart jag är färdig, lovar att ta med mig en stor skål med chokladpudding också", fortsatte han och rätade på sig samtidigt som en liten grimas strök sig över de annars mjuka dragen. Usch, kroppen kändes verkligen stel, betydligt stelare än den brukade göra. Kanske hade stressen faktiskt gjort det hela värre? Det skulle inte förvåna honom.
Efter att ha vinkaat mot Hayley och Joshua, försvann Yaosu ut genom de tunga dörrarna och vidare genom den tomma korridoren. Eleverna höll säkert till utomhus under en dag som denna. Visst var det kallt, men de ville väl försöka lista ut vad den första tävlingen skulle vara. Inte ens tjugoåringen själv visste någonting om det där, allting hade varit väldigt hemligt. Det enda han visste var att det skulle hållas en julbal senare under skolåret, och att han med största sannolikhet skulle behöva lära en klunga elever dansa.

Det är väl en bra idé, framöver får de helt enkelt hålla sig till kontoret om de vill mysa eller annat. Lite jobbigt, för Hayley skulle mer än gärna ha honom bredvid sig hela natten lång. Han är bäst på att kramas, mysa, kyssas, allting. Hon kommer sakna det, trots att de snart kommer få vara i varandras famn igen. Hur patetiskt är inte det egentligen? Hon som inte ville vara beroende av någon så mycket, nu kan hon inte vänta på att få krama honom och lämna en drös med kyssar över hans fina ansikte. När Yaosu sedan placerar en kyss på hennes panna så ser hon till att krama om hans hand. Snabbt, så att ingen ska notera det. Hon vill så gärna dra honom intill sig, men hon tvingar sig själv att inte göra det.
”Vi ses snart..” Svarar hon långsamt medan hon ser på hur han rör sig iväg. Stackarn, hans ben darrar fortfarande, och med tanke på vad som kommer hända inatt måste han vara förskräckligt spänd. Smärtan kanske redan har kommit. Egentligen är det hon som borde gå och hämta honom något gott att äta, men hon är fast i sängen. Fan, hon vill verkligen kunna vara där för honom. Hayley stryker händerna över ansiktet och hon vänder blicken mot sin vän. Honom har hon inte pratat så mycket med än.
”Är det normalt att jag redan saknar honom?” Undrar hon med stora ögon och vänder på sig i sängen så att hon kan kolla Joshua i ansiktet. Hon begraver ansiktet i pälsen på Elmo, om hon sluter ögonlocken kan hon inbilla sig att det är lurviga Yaosu i hans fyrbenta form som ligger där. Tyvärr doftar inte Elmo som pojkvännen. Vännen skrattar lite innan han sätter sig ner bredvid Hayley i sängen. Det är betydligt mer acceptabelt om Joshua sitter nära. Han är ju en annan elev.
”När Zihao slutade skolan kunde jag knappt sova på en vecka tills han kom och hälsade på. Jag vet inte hur normalt det är, men du är iallafall inte ensam om det.” Svarar sjuttonåringen med ett ett glatt leende på läpparna, nu är han inte ensam om den känslan. Inte för att det är roligt att se Hayley handskas med det, men de kan åtminstone gå igenom det tillsammans.