PRS Lupple & Medi

Han skymtade bettet, det syntes tydligt. I alla fall för hans ögon. " Ja kom. Vi ska göra min grej. Jag tror du kommer tycka det är roligt. " Log han och ledde henne vidare.

Hon tog tag i hans hand och höll den mjukt.
"Så vi inte tappar bort varandra. Skulle vara så tråkigt." Sa hon och log mjukt

Dorian log över hennes hand i sin. Det kändes så naturligt -sp rätt. " Klok idé" log han och kramade hennes hand och fortsatte gå bortåt med henne. När de kom fram så stannade han framför en stor, vacker byggnad. " Teater." Viskade han som förklaring med ett glatt leende.

Hon log lyckligt och såg sedan på honom.
"Jag kan inte italienska. Du vill att vi går på en teater på ett språk jag inte kan? Elakt." Hon fnissade förtjust.

" Denna är faktiskt på engelska." Sa han varmt. " Jag tänkte på dig faktiskt." Log han.

"Tack." Hon såg på honom och log nu stort.
"Du är så snäll. Ska vi gå in?"

Dorian nickade leendes. " Vi går in." Sa han och ledde upp henne för de stora trapporna. Betalade deras biljetter och ledde henne till deras egna balkong. " Bäst utsikt så." Viskade han och satte sig ned på en av de bekväma stolarna.

"Bästa platsen? Hur rik är du?" Frågade hon nyfiket och såg sig om. Log sedan.
" Antar du får mat hit med?"

Dorian flinade mot henne. "Pappa som betalar." Skojade han. Det var ju hans familjs personliga balkong. Inte för att han direkt kunde berätta om det. "Min far är med i många viktiga styrelser och sådant." Förklarade han vagt. " Det går att ordna." Log han.

"Åh han verkar så viktig." Hon log och såg på scenen och log nu stort.
"Va är det för pjäs?"