PRS Lupple & Medi

Han såg på henne med ett mjukt leende. "Så bra." Viskade han instämmande. Det var en av de bättre tolkningarna han varit på. "Vad är du sugen på att göra?" Undrade han nyfiket.

"Finns det någon vacker park? Vackra byggnader, förutom kyrkor." Sa hon och reste sig.

Han funderade lite. "Det finns flera vackra parker. Jag tror jag har en som skulle passa bra." Log han varmt.

"Ska vi gå dit då? Jag är så nyfiken." Hon öppnade dörren och log.
"Du kan gå först."

Han nickade leendes och gick ut genom dörren, höll ut handen mot henne. "Så du inte går vilse." Log han.

Hon tog den och log.
"Skulle aldrig vilja det." Sa hon ömt och fnissade.
"Du är en gentleman vet du det."

Dorian skrattade lågt. "Kom ihåg och säg det till min mamma om du träffar henne." Log han roat.

"Tycker hon inte det?" Frågade hon och satte handen mot sin kind.
"Önskar att jag hade föräldrar." Sa hon och suckade.
"Men låt oss inte bli ledsna. Låt oss gå.."

Han log roat. "Hm, tror hon skulle bli stolt över att höra det från en kvinna." Log han och kramade hennes hand mjukt, tröstande. "Låt oss." Log han och ledde ut henne i solljuset igen.

Hon nickade och kved. Det var för ljust.
"Jag blir nästan blind." Sa hon tyst.