The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Jag är mållös.

Det här var så fruktansvärt bra att jag typ dog.
Allting, varje litet ord, var fantastiskt.
Åh, jag förstår precis hur Sirius känner sig (och Remus).
Så idiotiskt gjort av honom.

Det här måste vara historiens bästa ff, alltså.

Åhh, allt var såååååå vackert ;( Förstår precis hur han känner sig

Okej, så jag undrade varför alla hade övergett mig och insåg sedan att jag glömt posta kapitlet... bra jobbat verkligen (y)

Tack för alla era kommentarer och GLAD PÅSK! ♥

Kapitel 40
Återförening
April 1977


Det var tisdag och Sirius hade håltimme. Peter var på lektionen i Örtlära och James hade haft quidditchträning, så Sirius hade spenderat timmen i biblioteket i ett desperat försök att kunna fokusera på uppgiften, men misslyckats. Klockan kröp nu allt närmare ett, och därmed också lektionen i Försvar mot svartkonster. Sirius var påväg upp för trappan för att hämta sitt skolmaterial i sovsalen, men när han slog upp dörren blev han mållös.
’’Öh… hej’’, sa han och steg in. Remus kollade upp. Ett nytt, smalt ärr sträckte sig över hans tinning och han såg blekare och tröttare ut än vanligt. ’’Hur… hur mår du?’’
Remus svarade inte, utan återgick till sin skoluppgift. Sirius gick lite närmare. Han ville hoppa på Remus. Krama honom, kyssa honom, skrika, gråta och aldrig släppa taget.
’’James sa att du antagligen skulle bombardera mig med ursäkter det första du gjorde’’, mumlade Remus.
’’Skulle du ta emot dem?’’
’’Antagligen inte.’’
Sirius släppte ner sin väska på golvet med en duns. Han gick fram till Remus’ säng och satte sig vid fotänden.
’’Jag måste säga det ändå’’, började han. ’’Jag är ledsen, Remus. Så jävla ledsen.’’
Remus slutade skriva, men han höll blicken fäst på pappret.
’’Snälla, se på mig’’, bad Sirius. Remus kollade motvilligt upp. ’’Förlåt. Jag förtjänar inte din förlåtelse, och jag vet det. Jag vet också att om jag så måste gå upp varje dag för resten av mitt liv och berätta för dig hur ledsen jag är, så skulle jag göra det, om det är det som krävs för att du ska förlåta mig. Och om inte det räcker så ska jag förfölja dig i mitt efterliv. Som sagt; Jag förtjänar inte din förlåtelse, men dessvärre kommer jag behöva den för att kunna andas. Jag behöver dig.’’
Remus andades tungt. Hans bruna ögon såg in i Sirius gråa i några sekunder innan han vek undan blicken.
’’Inser du vad som hade kunnat hända?’’ sa han lågt.
’’Ja’’, sa Sirius. Han greppade Remus hand. ’’Jag gör aldrig om det. Jag lovar. Jag tänkte inte, trodde aldrig att det skulle gått så långt.’’
Några sekunder passerade. Sen ryckte Remus undan handen.
’’Då är det dags att du börjar tänka’’, sa han syrligt och började snabbt lägga ihop sina skolgrejer.
’’Vart ska du?’’ frågade Sirius.
’’Inte vet jag. Härifrån’’, mumlade Remus och vände sig om för att lämna sovsalen.
’’Snälla, gå inte.’’
Remus stannade upp några sekunder. Han vred nästan omärkbart på nacken som om han skulle säga något, men skakade bara på huvudet och gick sedan. Han möttes i dörren av James och Peter som sökte hans blick, men väjde undan och smet ut och ner för trappan. James och Peter kollade in i sovsalen och möttes av synen av den förkrossade Sirius, och utbytte sedan en blick. De steg in.
’’Vad hände, kompis?’’
Sirius svarade inte, utan skakade bara på huvudet. Han hade en tjock, äcklig klump i magen som vägrade försvinna.
’’Bråkade ni?’’
’’Nej’’, sa Sirius. ’’Eller jo. Eller nja. Han gick.’’ Han vände bort ansiktet. ’’Jag önskar att han bara kunde smälla till mig. Skrika, smälla till mig jävligt hårt och sedan skulle det vara över. Han skulle kunna krossa min skalle och det skulle fortfarande göra mindre ont än det här.’’
James betraktade honom sorgset.
’’Kolla vart Remus är’’, mumlade han till Peter som nickade, gick fram till James säng och drog fram kartan under madrassen. Han tog fram trollstaven och mumlade orden som fick bläcket att börja sprida ut sig på pappret. Hans ögon sökte efter namnet ’’Remus Lupin’’, och till sist fann han det.
’’Borde jag…?’’ viskade han till James.
’’Mm. Kila dit. Jag stannar här’’, viskade James till svar och nickade menande mot Sirius. Peter nickade och gick ut ur rummet.

Han gick med snabba steg efter pricken med Remus namn. Den hade stannat uppe i Astronomitornet, och Peter styrde kursen ditåt. Det tog ett ganska bra tag att komma dit, men han lyckades undvika att stöta på någon lärare eller elev tack vare kartan. Tornet var ett förbjudet område bortsett från lektionerna, vilket antagligen var varför Remus hade smugit dit – med tanke på att han med största säkerhet inte ville träffa någon.

’’Alohomora’’, viskade Peter mot låset, och ett klickande ljud hördes. Han tryckte upp den tunga dörren. ’’Remus?’’ Ett dovt snörvlande hördes till höger om Peter, och han snurrade snabbt runt. Remus satt lutad mot väggen med ansiktet begravt i händerna. ’’Remus, är du okej?’’
Han fick ingen respons. Han dunsade ner bredvid sin vän med en orolig blick.
’’Hur tänkte han?’’ mumlade Remus efter en stund.
’’Han tänkte inte’’, sa Peter. ’’Han hade aldrig gjort det om han visste hur det skulle gå. Han har varit en katastrof de senaste dagarna, Måntand, du skulle sett honom. Han har inte sovit på nätterna, och han har gång på gång frågat när han får träffa dig. Imorse hittade jag honom i sin säng med armarna om din blåa tröja. Han såg inte ut som om han hade sovit mer än några timmar.’’
Det blev tyst en stund. Remus kollade till sist upp. Hans ögon var svullna.
’’Varför gör det här så ont?’’ viskade han.
’’För att du älskar honom’’, svarade Peter och strök bort en hårtest ur sin väns ansikte. Tårar vällde upp i Remus tårar medan han pratade.
’’Jag vet inte om jag kommer att kunna förlåta det här.’’
’’Du behöver inte förlåta det här. Men du kan fortfarande förlåta honom.’’
’’Det blir svårt.’’
’’Jag vet att det blir svårt. Men James och jag finns vid din sida, bara så att du vet. Det kommer att fixa sig.’’
Remus log sorgset.
’’Tack, Pete.’’ Han torkade bort en envis tår från sitt öga. ’’Hur visste du var jag…’’
Peter pekade mot kartan som stack upp ur hans ficka.
’’Användbar sak, den där.’’
’’Mhm.’’

När Peter kom tillbaka till uppehållsrummet fann han James i soffan, med armen kring Lily.
’’Hittade du honom?’’
’’Mm’’, sa Peter. ’’Astronomitornet.’’
’’Var han okej?’’
’’Nej. Men han kommer nog bli det, eventuellt. Han sa att han ville sitta kvar en stund, han ville inte träffa Sirius just nu. Och han orkade inte gå på lektionen.’’
’’Förklarligt.’’
’’Vad är det som har hänt?’’ frågade Lily försiktigt.
’’Jag berättar sen’’, sa James. ’’Gå inte in i sovsalen är du snäll, Pete. Sirius däckade totalt. Jag tror han behöver sova, så det vore synd att väcka honom nu.’’
’’Okej. Jag har lektion nu, i alla fall. Ses sen?’’
’’Ses sen.’’
Peter lämnade uppehållsrummet. James vände sig mot Lily igen.
’’De bråkade… typ.’’
’’Åh nej.’’
’’Eller, inte bråkade. Sirius… eh… han klantade till det lite. Inte med flit, men med oaktsamhet, så att säga. Jag vet inte hur mycket jag borde berätta…’’
’’Du behöver inte berätta. Det angår inte mig’’, sa Lily snabbt. ’’Remus får berätta sen, om han känner för det. Hur mår de nu?’’
’’Sirius är en katastrof och det låter inte som om Remus är på topphumör heller.’’
’’Fan. Det suger.’’
’’Jag kunde inte sagt det bättre själv.’’
Porträtthålet svängde plötsligt upp.
’’Remus!’’ sa Lily förbluffat. ’’Hur är det?’’
’’Bra’’, sa han kort, och vände sig sedan mot James. ’’Var är han?’’
’’Sovsalen. Han sover.’’
’’Det skiter jag i’’, mumlade Remus och några sekunder senare var han försvunnen upp för trappan till pojkarnas sovsal. James och Lily utbytte en blick. James ryckte på axlarna.
’’Ju snabbare de löser det, desto bättre, antar jag.’’

Pang.
’’Helvete!’’ skrek Sirius, som vaknat häftigt ur sin dvala vid ljudet av dörren som slagits upp. Han fick syn på Remus och tillade; ’’Åh. Det är du.’’
’’Mm. Det är jag.’’
Sirius ställde sig upp och närmade sig försiktigt.
’’Jag… jag…’’
’’Du behöver inte se så rädd ut. Jag tänkte inte slå dig’’, sa Remus med bitter ton. Trots det han sagt så tvärstannade Sirius vid orden, som om han blev livrädd.
’’…förlåt mig.’’
Remus svarade inte direkt. Han andades djupa, rosslande andetag.
’’Snape vet vad jag är för något’’, sa han kort efter en stund.
’’Och det är mitt fel.’’
’’Ja. Och om han berättar för någon…’’
Sirius kollade ner i marken. Remus avslutade inte meningen, utan började istället på en ny; ’’Dumbledore fick honom att svära på att inte säga något, så jag tror inte att vi behöver oroa oss.’’
’’Mm. Bra.’’
Remus betraktade honom.
’’Hur kan jag veta att jag kan lita på dig igen?’’
’’Du kan aldrig veta om du kan lita på någon.’’ Han vågade sig ett steg närmare. ’’Om du vet att du kan lita på någon litar du ju i själva verket inte på personen i sig, utan på vetskapen om det, eller hur?’’
’’Jag förstår aldrig vad du pratar om.’’
’’Du kan inte veta att du kan lita på mig. Men jag kan veta det. Och jag kan ta dina händer’’ – han närmade sig ännu ett steg och greppade Remus kalla händer. ’’ – kolla dig i ögonen –’’ Han vände upp blicken och hans gråa blick mötte Remus. ’’ – och lova dig med allt jag har att jag aldrig någonsin kommer att göra dig besviken igen.’’
Remus svarade inte. Efter några sekunder släppte han Sirius händer, suckade och omfamnade honom istället. Gråtklumpen i Sirius mage växte dramatiskt. Han ville skrika, begrava ansiktet i Remus axel och få honom att förstå hur ledsen han var.
’’Jag litar på dig’’, viskade Remus. Det brast totalt för Sirius och tårarna rann som ett vattenfall.
’’Förlåt’’, viskade han tillbaka. ’’Förlåt.’’ Han kände en droppe mot sin axel och insåg att Remus också grät. Han höll honom hårdare. ’’Aldrig mer.’’
’’Det hoppas jag. Jag hatade att vara ifrån dig.’’
’’Inte lika mycket som jag hatade det. Det var tortyr. Är du och jag okej nu?’’
’’Vi är jätteokej. Oroa dig inte. Och gör inte om det.’’
’’Ingen chans. Åh, Merlin… jag förtjänar inte din förlåtelse.’’
’’Jag förtjänar inte dig.’’
’’Var inte dum, Måntand.’’
’’Du vet att jag bara vill se dig lycklig.’’
’’Jag är lycklig. Du gör mig lycklig.’’

Åh, bara åh ♥

Du skriver så fantastiskt bra! Älskar det! ♥

SÅ BÄST!
Jag blev lite olycklig i början av kapitlet eftersom de inte verkade kunna reda ut något men jag kan ju säga att det blev bättre och bättre!

Och slutet var verkligen: Åhhhh

Jag kan typ inte andas. Det är så otroligt fantastiskt. Först är det ju hemskt att läsa om hur ledsna alla är. Men slutet var underbart. Otroligt. Vackert.

Förmodligen låter jag helgalen men jag är så tagen efter det här kapitlet.

Det var också kul att du gav Peter en lite större roll i det här kapitlet då många ff:s om marodörerna totalt struntar i Peter

Jag älskar den här texten. speciellt när det handlar om marodörerna och Lily.
Längtar till nästa del.

Jag kan nog inte saga mer om det här kapitlet än: Åhh♥

BRABRABRABRAAAAA Åhh ska till London i morgon och på tisdag besöka HPmuseet eller "Warner Bros Studio Tour" som det heter, och det kan inte bli bättre än att ett kapitel ur min favorit ff kommer ut då ...hehe ^.^ Jag tror jag har en "crush" i en fanfiction...Jag är fast D:

Braaaa så glad att de inte är osams längre!