~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Byn i Öst:
Aryas ansikte hade blivit förvrängt och helt annorlunda. Fast egentligen inte. Hennes stela ansiktsdrag, de kalla ögonen och den isande rösten. De var så som de hade varit då de möts första gången. Den Arya som hade hänfört honom med sin intensitet, strikthet och samtidigt det mjuka som fanns inom henne - bortom fasaden. Erik lade huvudet på sned då Arya frågade varför han undrade, var inte det uppenbart? Han log mot henne, oberörd egentligen av det hårda yttre som hade kamouflerat hans vackra Arya.
"Är inte det uppenbart?" frågade han med ett lätt leende och rätade på huvudet, "jag älskar dig, vill spendera resten av mitt liv med dig. Jag vill veta allt det finns att veta om dig." hade han fortsatt samtidigt som han lyfte sin näve och strök hennes kind. "Du behöver inte göra så längre Arya." fortsatte han medan han strök hennes kind i ett tappert försök att få henne att förstå att fasaden hon bar på inte behövdes inför honom. Att han älskade henne och inte tänkte vika från hennes sida oavsett.

Arya - Byn i Öst
"jag älskar dig, vill spendera resten av mitt liv med dig. Jag vill veta allt det finns att veta om dig. Du behöver inte göra så längre Arya."
Arya svalde. Men gjorde inget annat. Masken försvann inte, hennes ögon var fortfarande kalla och intensivt fästa på Eriks. Hon var helt stilla när han smekte hennes kind. Rörde sig inte, blinkade inte, lät inte masken försvinna och låtsades i princip att hon inte kände det han gjorde. Känslokall, så som hon alltid visat sig.
"Jag vet inte vad du talar om." lögn, en mycket grov och genomskinlig lögn, "jag trodde vi sa att det vi kom från inte skulle definiera vilka vi är."
Undvika frågan, bita av ordentligt nästan som i en attack, tala med en iskall och varnande röst – prinsessan med ett hjärta av sten var tillbaka. Och Arya hatade henne.

Erik - Byn i Öst:
Erik suckar och håller sin blick i Aryas, han var fast bestämd att inte vika sig denna gången.
"Arya." sade han enbart med en viss mjukhet till sin ton. Han ville att hon skulle förstå att han enbart frågade med goda avsikter.
"Jag kommer inte låta det bestämma vem du är för mig, jag vill bara lära känna dig, lära känna Arya." fortsatte han efter att ha varit tyst ett par sekunder. Han visste att vissa människor absolut inte ville tala om sådana saker, likt Freja. Men han visste också att med omtanke, kärlek, vårdnad och tålamod så kunde även sådana människor, som Arya och Freja, mjukna och öppna upp sig så småningom. Även om jag inte får veta något just nu så har jag öppnat för samtalet åtminstone... Erik lade sin arm i en vikt vinkel över sängens kant för att stödja upp sig. Han ville egentligen hålla om henne men något sade honom att det inte var vad Arya ville just då, om det var så eller inte kunde han inte veta men det var känslan han fick så han satt nästan stilla på samma plats som innan.
"Arya, jag bryr mig bara om-" längre hann han inte innan Arya avbröt honom.

Arya - Byn i Öst
"Arya, jag bryr mig bara om-"
Hon lät honom inte så mycket som avsluta meningen.
"Ställ inte en sådan fråga då." bet hon hårt av och oförskämdheten mot Eriks omtanke fick henne att skämmas. Men något hade tänt till inom henne under samtalet. Känslan av panik och rädsla hade så småningom även utvecklats till ilska ju mer Erik insisterat på sin kärlek till henne. Hon hatade att hon blev så arg över hans godhet, det var ju den hon först förälskat sig i, men hon kunde inte hjälpa det. Hon vågade inte öppna sig. Hon hade redan gjort det väldigt mycket genom att visa sin kärlek till honom, men mer än så vågade hon ännu inte. Hennes hjärta var fortfarande hårt, även om det värmts.
"Fråga mig aldrig det igen." sade hon efter en liten paus från det första hon sagt, utan att släppa hans blick eller låta hennes gamla, vanliga, personlighet försvinna igen.

Erik - Byn i Öst:
Erik visste inte riktigt vad han skulle säga, det var ett ömt ämne för Arya men det var ett ämne han inte skulle kunna släppa. Han vet att ens förflutna inte definierar vem man är men det är anledningen till att man kommit dit man befinner sig även om ens personlighet inte är helt definierad av det så är det en av många saker som bidragit. Ens förflutna har en viss påverkan och det gick inte undkomma. Men det definierade ju inte helt vem man var och uteslöt inte heller att saker kunde ändras. Men samtidigt var det en stor del av en själv. Kanske skulle det även förklara alla bisarra saker som hänt senaste tiden... Du blir nästan dödad av den ena och av den andra blir du skyddad genom att få en mantel...
"Vi släpper det för nu." sade han bara och sänkte blicken. Satte sig mer bekvämt med ryggen mot sängkanten och huvudet över dess kant medan han sträckte ut benen och la armarna i kors över magen.
"Vi tar en tupplur..." mumlade han och slöt ögonen, enbart i ett försök att lugna Arya och visa att han inte skulle försvinna någonstans - kanske också att hon skulle kunna få lite mer vila.



Briañna - Ritt över fälten i Norr:
Solen hade börjat stiga en bit över himlavalvet, det började närma sig tidig lunchdags. Briañna och Rok befann sig fortfarande på det skimrande fältet som nu badade i solljus. De hade inte sagt något på en lång stund nu och Briañna fann att i sällskap av Rok så fanns där inte direkt något som hon behövde säga. Men hon önskade ändå innerligt att hon kunde få honom att förstå vad hon tidigare hade sagt, om att tycka om någon utöver det vanliga och utöver familjeband. Men hu hon än försökte formulera det i huvudet kom inget vettigt fram och hon började finna sig i det, kanske var tiden inte riktigt här ännu?

“Bri! Titta!” ropade Rok plötsligt ut och Briañna hoppade till samtidigt som hon tittade upp mot berget i riktningen som Rok pekade.
“Åh så vacker…” sade hon då hennes ögon landade på en bastant varelse med vit lång päls och blå energilinjer längs med dess huvud och rygg. En Polaryan, en stor vit björnliknande varelse som levde i isolering uppe i kylan i Norrs många berg.
“Vacker…” upprepade Rok lite hänfört och något tindrade i hans ögon, en barnsligt söt sida av honom och Briañna kunde inte annat än le.
“Den är nog ute på jakt.” sade hon vidare och Rok nickade. Hans blick fäst vid varelsen.

Arya - Byn i Öst
"Vi släpper det för nu. Vi tar en tupplur..."
Arya rörde sig inte en millimeter under tiden Erik gjorde det. Även när hans ögon slutits och han slutat prata var hon stilla i samma position som tidigare. Men då hon förstod att Erik släppt ämnet, om så bara för nu, kände hon tillslut att hon kunde andas ut. Hon drog en tung suck och lät stenmasken falla bort igen. Men innan hon lade ner huvudet blundade hon, svalde och andades en liten stund. Känslorna som virvlat ut som en mindre storm inom henne lade sig till sist och hon kunde för tillfället andas ut. Rädslan över vad Erik frågat fanns fortfarande där men den hade åtminstone försvagats. Den starkaste känslan hon kände just nu var istället skam och ånger över vad hon gjort mot sin älskade. Hon visste att han bara menade väl. Hon förstod varför han frågade, hon undrade precis det samma om honom, men hon kunde inte fråga och hon kunde inte ge honom något svar. Situationen kändes tung. Hon kunde inte tala om hennes förflutna med Erik, hon ville inte. Hon ville inte att han skulle veta om det mörka som tidigare funnits i hennes liv, som på sätt och vis fortfarande fanns. Hon var så rädd att förlora honom om han fick reda på sanningen om henne. Om vem hon var och om allt det som hänt henne i tidigare. Men hennes hemligheter var svåra att dölja nu och Arya visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon älskade Erik över allt annat och ville aldrig i sitt liv förlora honom, men inte heller ville hon dölja något eller ljuga.

Med en till tung suck lade Arya till sist ner sitt huvud på sängen. Tankarna på det som hänt avled åtminstone hennes fokus från smärtan som genomsyrade hela hennes kropp. Hon lät ett par fingrar glida in i Eriks blonda hår vid sängkanten och placerade efter en liten stund försiktigt en hand vid hans huvud mellan alla ljusa slingor. Försiktigt lät hon också tummen stryka honom några gånger. Ett tyst förlåt på Aryas vis för vad hon just gjort.

Erik - Byn i Öst:
Han kände hennes fingrar i sitt hår en stund innan hennes hand landade bredvid hans ansikte och hennes lilla tumme strök utkanten av hans kind. Det ar en väldigt behaglig känsla och ett ett litet leende spred sig på hans läppar, han förstod att hon försökte be om ursäkt för det som hänt men samtidigt så tyckte inte Erik att hon behövde be om ursäkt. Hon hade all rätt till sitt förflutna, men han önskade att han en dag kunde få ta del av det, om än bara en liten del utav det.
"Huumm..." hummade han ut och slappnade av. Han hade inte direkt någon plan på att somna, inte fören Arya gjorde det. Men det tog honom som en överraskning, han var verkligen trött och kunde inte motstå att låta kroppen och huvudet vila ett tag så han sjönk långsamt ihop på golvet bredvid sängen och inte lång tid efter det hade han somnat.


Briañna - Ritt över fälten i Norr:
Varelsen hade försvunnit ur sikte, solen stod nästan mitt på himlen och det var lite blåsigt ute på fältet. Briañna satt bland de höga havrestråna med Rok bredvid sig. De hade suttit där ett bra tag nu och hon började känna att det där lugnet hon sökte infann sig. Men tankarna om Erik var inte långt borta och hon, trots att hon försökte låta bli, funderade emellanåt på om han var oskadd eller inte. Det som hade hänt på fältet förra gången de var där, Briañna rös lite över uppenbarelsen som skett. Hon var fortfarande inte säker på vem det var som hade talat till henne och inte heller varför någon hade talat till just henne. Men kanske fanns där en anledning. Hur som helst så ville hon inte tänka på det nu.

"Rok, minns du saker från när du var liten?" frågade hon för att avleda sin tankar, men det var förgäves då Rok enbart mindes dåliga saker som hade hänt. Första gången han hade dräpt en varelse, första gången han var i slagsmål, första gången han vann i arenan och en drös med andra hemska saker.
"Okej, okej, men, har du inga bra minnen?" Rok lade huvudet på sned,
"Bra minnen?" frågade han fundersamt som om det var bra minnen han hade räknat upp tidigare.
"Ja, du vet, första gången du åt en paj eller första gången du simmade i en sjö, första gången du red en hatari eller första gången någon läste för dig som du minns?" Rok stirrade fundersamt på henne,
"Nä." sade han bara rakt ut, "göra man sånt?" frågade han sedan som om han var fundersam på om man verkligen skulle göra saker som att äta pajer och simma i sjöar.
"Har du aldrig ätit en paj?" frågade Briañna med chockad röst och uppspärrade ögon, "och aldrig simmat i en sjö?" Rok skakade på huvudet, men sa sedan,
"Jag har ätit paj, men inte god sån och jag har badat i sjö. För att bli ren." berättade han och Briañna kunde inte hjälpa att hon stirrade på honom i ren chock. Detta var något som måste ändras.

Leela - Skogen i Öst
Hon blinkade sömnigt upp ögonen. Solen hade kommit en bit på himlen och fågelkvitter runt om i träden talade om att djurlivet för länge sedan vaknat upp för dagen. Hon såg sig omkring. Kikade ner på marken under grenen i trädet hon bundit fast sig under sin sömn. Det syntes inga tecken på att någon människa varit där under natten. Det tog Leela som ett tecken på att det var lugnt att klättra ner igen och fundera ut vad som skulle göras därnäst.

Trettio minuter senare hade generalen tagit sig ner från sin sovplats i trädet och genomsökt de närmsta området för att försäkra sig om att ingen var i närheten. Allt detta, framför allt klättringen, hade dock inte gått så smidigt som hon väntat sig. Skadan i armen som en av de Letoyanksa männen orsakat henne under natten var värre än hon trott. Tidigare hade bara struntat i den och fortsatt som om den inte fanns där, men nu var läget inte så kaotiskt längre och hennes fokus inte fullt så vasst som tidigare. Nu kom smärtan med full storm och begränsade allt hon gjorde. Bara att gå fick hela armen att pulsera.
"Jädrans skitskalle med sin jävla helvetes yxa..." grymtade Leela under tiden hon sökte av området. Svordomsramsorna var något typiskt för henne. Ett sätt att ta ut ilska på utan att göra någon eller något illa.

Såret såg illa ut när hon undersökte det lite senare. Djupt, blodigt och på väg att infekteras. Hon helade den blivande infektionen men flera problem återstod fortfarande. Om hon inte hittade ett sätt att stoppa blödningen och förhindra att fler infektioner angrep skadan kunde såret med tiden bli livshotande. Något hon för tillfället inte hade tid med.

Freja - Byn i Öst:
Det hade passerat en hel del tid då de suttit vid den släckta lägerelden. De var nu de enda som satt där då alla andra i byn återvänt till sina dagliga sysslor. Det fanns enstaka barn som sprang runt och skrattade i någon form av ta-fatt lek som Freja inte kände igen. Hon suckade och reste sig.
"Vart ska du?" frågade Wilheim där han satt bredvid hennes ben.
"Gå en runda, kan inte sitta här hela dagen..." muttrade Freja irriterat. Hon var inte den som var vidare bra på att sitta sysslolös. Det kliade i hennes fingrar att greppa vapnen och träna lite.
"Jahopp..." suckade Wilheim och reste sig samtidigt som han borstade av sin bakdel från en del jorddamm som legat på stocken han hade suttit på, "vart ska vi då?" frågade han utan att fråga huruvida han fick följa med. Freja synade honom uppifrån och ner. Han stod ett par centimeter längre än hon själv. Hans breda axlar försatte henne i skugga då solen lös bakom honom. Hans armar var bleka, bastanta och hade ljusa blonda hårstrån på sig so såg silkeslena ut. Freja kunde inte hindra att hennes hjärta slog ett extra slag. Han var ett ståtligt exemplar av manlighet, fantastiska nordliga gener. Freja ryckte på axlarna och pekade med hakan bort mot skogsöppningen. Wilheim tittade mot hållet hon pekade och nickade, så Freja började spatsera med långa bestämda kliv - så som hon nästintill alltid gick när hon inte behövde smyga eller liknande.

Ljudet av klingor hördes ringa mellan träden.
"Hade jag vetat att du ville slåss hade jag erbjudit mig tidigare." hojtade Wilheim med ett nöjt leende på läpparna då hans yxa fångade klingan av Frejas yxa i ett dödslås. Freja grymtade,
"Humpf!" Hon drog foten bakom Wilheims så hastigt att han inte hann reagera med mer än en blick. Hon drog foten bort från under honom och han föll bakåt så att yxorna lossnade från varandra och i samma sekund som Wilheims rygg slog i marken satt Freja över honom med yxan mot hans hals.
"Jag vann, igen." sade hon medan hon flåsade lite lätt. De hade hållit på ett bra tag, nästan en timme. Små applåder hördes vid gläntans kant där ett gäng med barn hade samlats för att titta på medan de vita människorna träningsslogs med varandra.
"Jaja, av med dig. Igen." muttrade Wilheim surt. Freja var fem vinster in och han enbart två. Freja skrattade ljudligt, hon kunde inte hjälpa det lilla skuttet hennes hjärta tog var gång hon var nära Wilheim. Var gång hon tog den dominanta rollen av vinnare var ett glädjande ögonblick, var gång han tog den dominanta rollen kändes det som om hennes hud brann. På ett obeskrivligt bra sätt.

Wilheim kastade sina vapen åt sidan,
"Inga hjälpmedel." grymtade han åt Freja som med ett leende kastade sina vapen åt sidan.
"Inga problem." sade hon och böjde knäna lite lätt för att få en bättre ställning. Wilheim höjde sina händer en smula och även han böjde på knäna. De stod så ett tag, inte länge, men en liten stund. Deras blickar fästa i varandras och det sprakade inuti Freja. Hon kunde inte hjälpa att hennes blick studerade hans djupa ögon och de små rynkorna som syntes i deras vrår.
"Kom igen!" ropade plötsligt någon med lite försiktighet i rösten,
"Ja ta honom!"
"Du vinner!" Freja skrattade ljudligt för första gången på otroligt länge. Det var renande och uppfriskande,
"Ser ut som om jag har hela hejarklacken på min sida!" log hon fram, Wilheims ögon smalnade men på ett skämtsamt sätt,
"Ser ut som om jag måste göra alla besvikna då." Och i nästa sekund flög han framåt.

Freja var först förundrad över hur en sådan stor och framförallt tung man kunde röra sig så smidigt och snabbt. Han var i samma form och tempo som hon själv, det var en häftig känsla - en känsla hon inte hade känt tidigare. Freja var alltid den snabbaste och smidigaste i närstrider utan vapen under träningarna där hemma i Norr, vilket var hennes enda fördel när hon tränade med stora män. Fick de grepp om henne så var hon körd. Men det fick de aldrig, hon var för snabb för dem. Men, inte för Wilheim. Han parerade varje av hennes rörelser och försök att attackera.
"Inte så kaxig längre va?" viskade Wilheim då Freja försökte ta sig förbi honom för att attackera bakifrån, han hade blockat henne effektivt och simpelt. Hon grymtade irriterat, om hon inte kunde attackera och ta den dominanta vinnarens roll snart så skulle hennes energi börja tryta och då skulle Wilheim vinna.
"Du kan vinna!"
"Ta honom!" hojtade barnen vilket spädde på hennes irritation och hon gjorde ett förhastat drag. Wilheim greppade hennes utsträckta hand och drog henne åt det motsatta hållet till vart hon hade kastat sig. Hon hamnade på marken men han tog inte den dominanta rollen utan väntade i pareringsställning någon meter bort. Hon flög upp från marken och kastade sig mot honom.

De föll till marken och Freja intog den dominanta rollen ovanpå honom. Men den hade hon inte vunnit med rätta, sista sekunden av hennes attack hade hon skymtat Wilheims drag. Han hade vunnit om han hade genomfört det men istället hade han bara tagit emot henne. Det gjorde henne irriterad. Hon behövde inte vinna genom att han lät henne göra det.
"Du kan ju inte bara ge upp sådär." grymtade hon irriterat där hon satt över hans mage med sina händer på vardera av hans axlar. Men Wilheim bara låg där och stirrade på henne. Han rörde inte en min.
"Hålla, du kan inte bara ge mig vinsten. Vad är det för mening med det. Du hade vunnit!" grymtade Freja och klämde hans axlar irriterat med sina nävar. Ett misstag då hon kände var enda av hans muskler som pulserade där under från den långa ansträngningen. Hon reste sig hastigt upp och flyttade sig lite klumpigt bort från Wilheim. Han låg kvar på marken men såg upp på henne med ett litet leende vid ena gipan av hans mun.
"Va flinar du för?" frågade hon irriterat och han ryckte på axlarna, "vadå?" sade hon medan hon härmade hans axelryckning, "varför ligger du kvar där?" Han ryckte på axlarna igen och Freja la armarna i kors över bröstet. Hon var irriterad.
"Varför står du där borta och är helt sur när du hellre vill sitta ovanpå mig?" kontrade Wilheim med i lugn och triumferande röst. Freja gapade mot honom, knöt sina nävar och grymtade argsint som en vild björn. Wilheim hade träffat mitt i prick och nu kunde hon varken stå där hon stod eller hoppa på honom för en till omgång utan att han skulle få rätt.

Turligt nog förstod Wilheim hennes dilemma och han reste sig från marken.
"Du vann sex gånger, jag två. ska vi inte bara nöja oss med det kanske för nu då?" frågade han med lugn ton. Freja muttrade lite irriterat,
"Du vann två gånger, jag fem och en gång var oavgjord..." grymtade hon och stampade förbi honom. Men Wilheim lät henne inte komma långt. Han greppade hennes arm och drog henne bakåt i en enda svepande rörelse. Hon stannande upp tryckt mot hans hårda bröstkorg med hans armar om henne. Det hela hade gått så otroligt fort att Freja inte ens han reagera på hur de stod fören Wilheim viskade i hennes öra,
"Jag kommer slåss med dig varje dag resten av mitt liv, så buttra inte ihop redan nu över en oavgjord match. Vi kommer ha många, jag lovar." sade han och släppte taget om henne. Men Freja kunde inte röra sig. Hade Wilheim just förklarat sin kärlek och bett om hennes närhet för resten av livet, allt i ett enda svep?

Leela - Skogen i Öst
Leela hade försökt leta efter blad eller någon typ av växter att binda om såret i armen med utan någon framgång. Visst kryllade skogen i Öst av växter och blad, men inga kraftiga nog att förbinda hennes ständigt blödande arm med. För tillfället hade hon bara lätt bundit om sin skada med blad och långa grässtrån. Men det förbandet var svagt och räckte inte på långa vägar. Redan efter fem minuter hade det röda blodet börjat lysa igenom de gröna bladen. Det skulle inte ta mer än kanske högst en timme för hennes provisoriska omplåstring att bli helt genomvåt.

Leela suckade och hennes mage knorrade. Hon hade ingenting där hon befann sig nu. Ingen mat, inget vatten, inget bandars och ingen kunskap. Under den tid då hon för ett antal år sedan hade studerat stridsteknik, strategi och landsvetenskap hade hon valt att rikta in sig på miljön i Väst efter som det var där hon skulle tillbringa största delen av sin tid i armén. Visst hade hon fått information om både Öst och Norrs riken också, men det mesta av den informationen hade flugit in genom ena örat och ut genom det andra. Hennes fokus under den perioden i livet hade varit väldigt ensidig. Nu ångrade hon sitt yngre jags misstag och förbannade sig själv för att inte tagit till sig mer av den uppenbarligen livsviktiga informationen.

Kanske skulle hon kunna försöka jaga ett djur eller leta efter ett fruktträd för att föda, men problemet med detta var både att hon inte skulle kunna tillaga djuret – om hon lyckades fånga något – då en eld skulle vara för riskfylld att starta och hon skulle inte klara av att klättra mer än det som var ytterst nödvändigt pågrund av den skadade armen. Hon satte sig ner på marken och lutade sig mot trädstammen till trädet hon sovit i. För ett ögonblick stirrade hon bara rakt fram men efter en liten stund lutade hon huvudet bakåt och slöt ögonen.
Tänk Leela. Du är bättre än det här, du har varit i svårare situationer och funnit lösningar, detta borde vara en barnlek för dig! Men kanske för första gången dök inga lösningar upp i hennes huvud. Inga idéer och ingen plan för vad hon skulle göra. Endast en viss hopplöshet tyngde hennes huvud där hon satt ensam i Östs skogar.