Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Väl framme i stallet tog det en tag innan Leonidas hittade Cleopatra på golvet. Han granskade flickan framför sig och, liksom dagen vid altaret, var hon det vackraste han någonsin skådat. Hennes ord kom dock som en överraskning och förstummade honom. Det var första gången som han hört flickan säga de tre orden och visste vilken risk det medförde.
Utan att yttra ett ord gick Leonidas fram och ställde sig på knä framför Cleo. Han sträckte fram sin ena hand och torkade bort en ensam tår som fanns kvar på hennes kind. Sakta tog han hennes ansikte mellan båda sina händerna och lutade sig sedan framåt för att låta deras läppar mötas. Tidigare hade hon hindrat honom, men nu kunde han inte stå emot. Kunde inte längre hindra längtan som välde upp inom honom - efter henne.

Cleo insåg inte vad hon riktigt hade sagt förrän hon sett hans reaktion. Hon bad en tyst bön till Hera, om att hon någonstans skulle hotta det insig att förlåta henne innan hon vände sitt fokus på mannen framför sig. Hon gjorde inget för att hindra honom utan besvarade kyssen, hade inte kunnat stå emot längre även fast hon ville. Hon slöt ögonen och drog försiktigt fingrarna genom hans hår.
”Hur kan jag någonsin ta mig ur mitt giftermål?” Frågade hon tyst och smekte hans nacke. Hon hade inte känt sig så trygg som hon gjorde i hans närvaro innan. ”Jag vill vara med dig.” Sade hon tyst och lutade pannan mot hans bröstkorg.

Leonidas la sina stora armar omkring Cleopatra, drog henne intill sig och placerade en hand ovanpå huvudet. Det var en lugnande känsla att ha henne vid sin sida, att känna hennes doft och värme. Och han ville aldrig släppa taget igen.
"Följ med mig..", sade Leonidas plötsligt. Vilket kan ha varit hans mest dumdristiga idé någonsin. Men för stunden brydde han sig inte om konsekvenserna. Han brydde sig inte om rikena, om sin familj, om sin fars värderingar, eller sin bästa vän. Allt han kunde tänka på var att ha Cleo vid sin sida – nu och för alltid.

Cleo log svagt och tittade upp på honom en stund, det fanns inget i världen som hon ville mer än att glömma allt och försvinna med Leonidas men hon kunde inte förmå sig att vara så självisk som den handling krävde.
”Och allt du jobbat för? Allt din far kämpat för? Fred mellan rikena, din vänskap med Philip. Du kan inte ge upp allt för mig.” Sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon kände sig smickrad över att han var redo att ge upp så mycket för hennes skull men hon kunde inte låta honom göra det. ”Jag kommer föda barnet, låtsas som att det är Philips även fast jag inte är säker och jag får låtsas vara lycklig.” Mumlade hon tyst och smekte hans kind.

Leonidas visste att Cleo hade rätt, men ansiktsuttrycket avslöjade att han inte gillade idén om att hon skulle fortsätta leva vid Philips sida. "Jag kommer inte lämna dig här och veta att du är olycklig..", sa han med en mer bestämd röst. "endast gudarna vet när jag återvänder nästan gång. Det kan ta månader, till och med år.". Tanken fick honom att spänna käkarna. Philip må vara som en bror. Men Leonidas avskydde hur han såg på Cleopatra, hur han la handen mot hennes midja... och det var ren tortyr att tänka på vad som hände när de var ensamma.

”Att veta att du kommer tillbaka gör mig lycklig och jag svär på gudarna att jag alltid kommer älska dig, även fast det tar år innan du kommer.” Sade hon tyst och knäppte händerna bakom hans nacke. Hon visste inte ifall hon skulle överleva utan Leonidas i år men hon fick göra sitt bästa. Hon lutade sig mot honom och kysste honom mjukt innan hon försiktigt drog sig undan. ”Vi rider till stranden, jag gillar inte att vara så nära Philip.” Mumlade hon och reste sig upp. Cleo gick fram till en häst och försökte sadla den, det tog sin tid med efter ett bra tag lyckades hon mycket väl att spänna fast sadeln runt hästen.

Det här gången besvarade inte Leonidas kyssen. Han var fångad i tanken av att behöva lämna henne bakom sig igen, och reagerade först när Cleopatra reste sig upp. Han gjorde detsamma och sökte upp sin häst för att sadla den på nytt.
...
När de väl ridit iväg och palatset var bortom synhåll saktade Leonidas ner igen.
"Din make konfronterade mig tidigare idag", började han och såg mot Cleo. Även om konungen var det sista som hon ville prata om just nu, så behövde han få det sagt. Och här kunde de tala ostört. "Han vet att jag har... vissa känslor för dig". Till en början planerade Leonidas att inte berätta om broderns misstankar. Att ge Cleo ännu mer att oroa sig över kunde omöjligt vara bra för henne, eller för barnet. Men förr eller senare skulle hon få reda på det. Om inte av honom, så av Philip. "Jag vill att du hör det från mig först".

Cleo hade njutit av tystnaden mellan dem fram tills Leonidas avbrutit den. Hon kollade på honom och kände hur all färg försvann från hennes ansikte. Hon ville inte alls att Philip skulle misstänka något.
"Det här får bli sista gången vi är med varandra, vi får smyga eller något. Din hetär vet förresten också att jag varit med dig, eller så antar hon det." sade hon tyst och kollade på honom. Hon visste verkligen inte hur flickan fått veta något alls. "Hur kan hon ens ha gissat sig fram till det?" frågade hon.

Det var svaret som Leonidas inte ville höra. Att de inte kunde ses igen utan att behöva smyga runt. Och han fruktade att Philip skulle be sin drottning att hålla sig borta från honom.
"Vem vet..", svarade han kort på frågan, men tog sedan ett hårdare grepp om tyglarna. Flickan var trots allt en kopia av drottningen. Till och med konungen kunde se det. "Jag skickar tillbaka henne med ett skepp imorgon. Och efter det kommer du aldrig behöva se hetären igen ". Leonidas visste inte ens om han kunde hålla dem orden, då Octavia i princip hade gått över till Philip nu. Men han fick komma på ett sätt att övertyga sin broder.

"Tror du att han kommer följa henne över mig?" frågade hon osäkert och kollade på honom med stora ögon. Hon var livrädd över att bli ersatt av hetären. Hon klev av hästen när de var framme vid stranden och satte sig ner i sanden istället. Hon tittade mot horisonten och drog med fingrarna genom sanden, hade så mycket att tänka på så hon visste inte ens vart hon skulle börja. Hon vände blicken mot Leonidas och bet sig på läppen, det enda hon var säker på var att hon aldrig skulle älska så mycket som hon älskade honom.