Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Användare | Inlägg |
---|---|
Viloss
Elev |
Fantastiskt bra kapitel!
14 dec, 2018 07:12 |
Mintygirl89
Elev |
Jag finner inga ord till att beskriva hur bra detta kapitel var! Gillar hur Snape öppnar upp sig angående Lily. Undrar om vi får veta något om hans föräldrar i uppföljaren. Bara ett önsketänkande, du behöver inte ta med det.
En sak bara: – God journalistik, höll jag med Jag skulle hellre skriva så här: – God journalistik, instämde jag Det låter lite bättre! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 20 dec, 2018 14:33 |
Avis Fortunae
Elev |
Som alltid - tack för all er uppmuntran, era olika synvinklar och idéer! Tack för ditt trogna stöd c8aina! Tack för din inlevelsefulla kommentar, SweeneyTodd. Du lyckas alltid se det budskap jag vill få fram och du lyfter fram saker på ett vackert sätt. Älskar som sagt att du tar fram citat och kommenterar dem! Jag blir så djupt berörd varje gång jag läser dina vackra kommentarer ska du veta! ♥ Vad kul att ni gillar att Miriam och ungdomarna kommer att hålla kontakten. Det skriver du ju också om, Pride Potter. Men som sagt - det blir svårt för Snape och Miriam att göra det!
Precis som Trezzan har nu turen kommit till mig att åka på en riktig mancold, trots att jag är kvinna. Unnade mig dock att sova/vila nio timmar och det verkar ha gjort susen i mitt fall. Har dock inte bearbetat detta kommande kapitel lika intensivt som vanligt. Hoppas att du är frisk nu Trezzan! Har just kommenterat färdigt Dark Times och längtar efter fortsättning på Skinny love. Kanske får jag lite extra mycket tid till skrivandet nu under ledigheten (men jag tar mig ändå alltid tid, eftersom jag älskar det). Genomförde alla dina förslag på ändringar och blev väldigt nöjd. Det är nog inte så konstigt att det känns som om jag själv smitit in och skrivit vissa saker. Eftersom jag inte är lika bra som till exempel du på att komma på egna karaktärer, har jag fått ta väldigt mycket av mig själv till Miriam (fast hon är yngre, vackrare och modigare ). Precis som jag skrev till SweeneyTodd så älskar jag det här med kommentarer till citat och försöker själv kommentera på liknande sätt. Sedan är det faktiskt så att din bild av våningen exakt stämmer överens med min egen! Så pass mycket att jag lade in några extra beskrivande detaljer; kika om du vill. Annars tycker jag att man lätt kan hamna i att en dialog om väldigt allvarliga ämnen liksom tar över från miljöbeskrivningen, även om man är medveten om det. Stort tack för allt! Viloss, stort tack till dig också för trogen uppmuntran! ♥ Och till sist Mintygirl89, tack för oerhört efterlängtad kommentar! Har ändrat efter förslag och är så glad att du gillade hur Snape öppnar sig angående Lily. Och gällande hans föräldrar ... Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 51 - Uppbrott Stora salen gick helt i sorgens färg. Svarta skynken hängde på väggarna och fick elevernas bedrövade ansikten att verka ännu mer melankoliska. – Vid avskedsmiddagen brukar salen vara dekorerad med det vinnande elevhemmets färger, förklarade Hermione för mig, men inte i år, på grund av det som hände Cedric. Högtidligt tog jag plats vid lärarbordet bredvid professor Sprout, som var föreståndare för Hufflepuffs elevhem. Hon såg extra allvarlig ut och betraktade hela tiden sina elever med vaksam blick. Själv hade jag inte känt Cedric så väl, så jag kände inte sorgen på det sättet. För mig var det den rysliga upplevelsen av hans för tidiga död som satt spår. När vi satt där i det dämpade sorlet mindes jag kyrkogården och hur snabbt allt hade hänt, hur tveklöst Voldemort bara röjt Cedric ur vägen. Han hade också tänkt göra detsamma med mig. Vi hade inte betytt någonting. Han hade inte brytt sig om att Cedric betydde så oerhört mycket för andra personer. Jag mindes föräldrarnas sorg och nu såg jag hur Cho satt med tårarna rinnande nerför kinderna. Harry sneglade försiktigt mot henne och jag visste att han också sörjde. Det hade funnits en rivalitet mellan pojkarna, både kring tävlingen och Cho, men vänskapen hade i slutändan besegrat de känslorna. Så såg jag att Harry övergått från att se på Cho till att betrakta Snape mycket ingående. Han undrade säkert över vad det var för uppdrag Snape nu skulle utföra. Det jag visste kunde jag inte berätta för Harry, men däremot hade jag talat med Snape. – Jag vet att era känslor gentemot varandra är komplicerade, hade jag sagt. Det är frustrerande för dig när Harry bryter mot reglerna och det kan man förstå. Men jag har umgåtts ganska mycket med honom och hans vänner och då har jag lagt märke till att han aldrig glänser på någon annans bekostnad. Tvärtom är han vänlig mot dem som kan bli lite utsatta. Han skulle aldrig ha kunnat göra en sådan sak som de där pojkarna gjorde mot Elvira i höstas. Du vet att jag avskyr när människor beter sig elakt i grupp, och jag har aldrig sett Harry ens i närheten av att utsätta någon på det sättet. – Nåväl, hade Snape sagt. Du tenderar ju att se det bästa hos alla. Han hade gett mig ett av sina sällsynta leenden. – Tänk på det i alla fall, hade jag viskat och lagt armarna om hans hals. För min skull. Minnet av oss, av det ljuvliga vi nu hade tillsammans, fanns sida vid sida med den djupa sorgen. Dessa få dagar verkade samla livets alla starkaste känslor av ljus och mörker. Det gick bara att leva en timme i taget just nu. Ännu en betydelsefull stund var redan i antågande. Dumbledore reste sig på sin plats och det blev alldeles tyst. – Avslutningen på ännu ett skolår, sa han allvarligt. Dumbledore talade om Cedric, vilken fin person han varit och att hans död påverkat oss alla, vare sig vi kände honom väl eller inte. Alla fick resa sig och dricka hans skål. Det snyftades på många håll i salen och bland Hufflepuffeleverna grät många öppet nu. Så talade Dumbledore åter och alla vände sig mot honom. – Ni har rätt att få veta vad som förorsakade Cedrics för tidiga död, sa han stilla. Det blev dödstyst i salen. – Cedric Diggory, sa Dumbledore högt och tydligt, blev mördad av Lord Voldemort. Eleverna stirrade på honom och på varandra och ett sus av bestörta viskningar hördes. Jag kunde känna hur skräcken spred sig i rummet. De visste inte vad de skulle tro. En del trodde ju att det Harry och jag berättat var sant medan andra var lika övertygade om att det inte var det. Genom myllret av oroliga rörelser uppfattade jag Malfoys ansikte. Han satt fullkomligt lugn och tillbakalutad med sin bägare, med Crabbe och Goyle på varsin sida. Dumbledore väntade tills oron lagt sig och fortsatte sedan att tala om att trolldomsministeriet inte ville att detta skulle komma fram, och att en del föräldrar kunde bli upprörda. – Men jag anser att sanningen bör sägas, sa han. Det vore en skymf mot Cedrics minne att dölja orsaken till hans död, som om det skulle varit en olycka eller ett misstag han gjorde. Eleverna såg fortfarande chockade ut och de tittade hjälpsökande på Dumbledore, som återtog: - Det finns ännu två personer som måste nämnas i detta sammanhang. Den förste är naturligtvis Harry Potter, som lyckades undkomma Lord Voldemort och riskerade sitt liv då han förde Cedrics kropp tillbaka. Han visade ett mod som få vuxna trollkarlar visat gentemot Voldemort, och för detta vill jag hylla honom. Dumbledore skålade med Harry och de flesta eleverna gjorde detsamma, dock inte många vid Slytherinbordet runt Malfoy och hans närmaste kumpaner. – Den andra, sa Dumbledore, är Miriam Silver. Jag hajade till och var inte alls beredd när allas blickar vändes mot mig. – Miriam hade fått reda på planen och försökte hindra pojkarna från att via pokalen förflyttas till platsen där Lord Voldemort väntade. Istället fördes hon själv med och blev utsatt för stor fara. Hon hjälpte Harry att återvända med Cedrics kropp. Även Miriam visade mod och handlingskraft, så nu dricker vi hennes skål. De flesta eleverna skålade nu också, med undantag av desamma från Slytherin, men jag såg bara på en enda person i salen. Våra ögon möttes över allas blickar och han höjde sin bägare mot mig. Han, som lärt mig allt det som gjort det möjligt att ta sig in i labyrinten. Som fått mig att våga ta risker. Som fått mig att börja leva helt och fullt. Han borde också ha hyllats. Ungdomarna skulle åka med Hogwartsexpressen samma dag. De väntade i det strålande solskenet framför skolan på vagnarna som skulle köra dem dit. Mitt bagage skulle också med deras tåg till London, men själv skulle jag resa med ett mugglartåg tidigt följande morgon. Eleverna från Durmstrang och Beauxbatons gjorde sig också redo för avfärd. Krum skulle ta ledningen över Durmstrangskeppet nu när Karkaroff inte längre var med. Den artonårige pojken såg mycket vuxen och allvarlig ut, då han kom för att säga adjö och bad att få prata ensam med Hermione. De försvann iväg medan Ron kastade långa blickar efter dem. Hans känslor kunde inte varit mer uppenbara om han så hade ropat ut dem. Jag hade på tungan att säga något till honom om det, men vid närmare eftertanke - vad skulle man säga? Ungdomarna skulle nog reda ut sina innersta känslor så småningom. Harrys gröna ögon såg mycket sorgsna ut. Liksom jag ville han väl förmodligen inte tänka på ögonblicket då tåget kom fram till London. – Du kan väl skicka en uggla till mig, Harry, sa jag. Om hur allt blir i sommar. Så jag vet om och när du får komma till Rons familj. – Okej, sa han. Så kikade han på mig under sin rufsiga lugg. – Du vill inte heller härifrån, va? Jag skakade på huvudet och såg bort, kämpade mot tårarna. – Miriam, sa Harry lite försiktigt och såg trohjärtat på mig. Tack för … du vet. För allt. – Tack själv, Harry, du är helt … otrolig, men det vet du, va? Fast jag tvivlade på att han faktiskt insåg det. Vi gav varandra en blyg kram. – Hoppas posten funkar till mugglar … jag menar, ugglan, hoppas ugglan funkar. Att skicka, menar jag, stammade jag och kunde bitit av mig tungan, men Harry tycktes inte ha märkt något. – Jag ska skriva, sa han och log. Oroa dig inte för mig. Skymningen och fackelskenet lyste upp lärarnas allvarliga ansikten och förstärkte den oro som kunde anas i deras spända drag. Vi satt vid den avslutande supén i Dumbledores våning. – Nästa läsår kommer jag att behöva er alla som undervisar här, sa han. Vi måste veta var vi har varandra nu när de mörka tiderna är tillbaka. – Ministeriet kommer med all säkerhet att vilja lägga sig i både det ena och det andra, sa professor McGonagall bistert, och vi lär inte kunna hindra dem, men vi måste ändå vara tydliga med vilka värderingar vi står för. – Väl talat, Minerva, sa Dumbledore. Det du säger är viktigt för oss alla även om vissa av oss kommer att arbeta mer aktivt. Dessa av oss kommer att behöva ett högkvarter och jag har en idé om var. Jag återkommer med information, när jag pratat med den berörda personen. Snape satt mitt emot mig men det var något ovanligt med honom. Hans vanliga pokeransikte fanns inte där. Vanligtvis vid sådana här tillfällen var han alltid oerhört fokuserad, men nu gled hans blick ideligen mot mig, och det var inte bara elden från facklorna som återspeglades i hans ögon. – Vi kommer alla att ha olika roller och uppdrag, fortsatte Dumbledore och tittade menande på Snape, som motvilligt tog ögonen från mig. Dumbledore såg från honom till mig och sa sedan mjukt: - Tidigt imorgon lämnar miss Silver Hogwarts område. Vem åtar sig överföringen? – Det gör jag, sa Snape blixtsnabbt innan någon hann öppna munnen. Lämna det åt mig, Albus. Han såg på mig igen och jag såg tillbaka. Som från ett långt avstånd hörde jag att de andras samtal fortsatte, men allt hamnade i bakgrunden av de enorma strömmar av energi som drog mig in i hans ögons svarta djup. Ett djup från vilket jag inte ville återvända. Som om alla universums lagar och krafter drog oss mot varandra. Varför var livet så ironiskt? Min önskan var att göra honom lycklig, men nu kändes det som om det enda han verkligen bad mig om, var det enda som var omöjligt att göra. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 20 dec, 2018 19:39
Detta inlägg ändrades senast 2018-12-24 kl. 21:52
|
c8aina
Elev |
20 dec, 2018 19:51 |
Viloss
Elev |
Världens bästa fanfiction! ♥
20 dec, 2018 20:44 |
SweeneyTodd
Elev |
Som vanligt ett fantastiskt kapitel! Njöt av varje ord, och kunde inte slita ögonen från texten. Var så spänd på vad som skulle hända nu i slutet. Om något skulle uppdagas...
Ingen överraskning att jag valt att citera några av mina favorit formuleringar etc... ; Stora salen gick helt i sorgens färg. Svarta skynken hängde på väggarna och fick elevernas bedrövade ansikten att verka ännu blekare. Älskade denna formuleringen, målade upp en exakt bild över hur rummet och människorna förhöll sig till varandra i ögonblicket. – Tänk på det i alla fall, hade jag viskat och lagt armarna om hans hals. För min skull. Var tvungen att inkludera detta för "AWW " Shippar de så mycket! så nu dricker vi hennes skål. Av någon anledning rös jag när jag läste detta, kan inte förklara exakt varför men kände att jag ändå ville lyfta just det stället. Som från ett långt avstånd hörde jag att de andras samtal fortsatte, men allt hamnade i bakgrunden av de enorma strömmar av energi som drog mig in i hans ögons svarta djup. Ett djup från vilket jag inte ville återvända. Som om alla universums lagar och krafter drog oss mot varandra. Alltså...! ! ! Miriam och Snape, behöver jag ens säga mer? Hoppas och längtar efter mer! =)♥ 20 dec, 2018 22:35 |
Pride Potter
Elev |
Superbra kapitel!
Som från ett långt avstånd hörde jag att de andras samtal fortsatte, men allt hamnade i bakgrunden av de enorma strömmar av energi som drog mig in i hans ögons svarta djup. Ett djup från vilket jag inte ville återvända. Som om alla universums lagar och krafter drog oss mot varandra. Alltså!! Sniriam ♥♥ Kan inte beskriva med ord hur mycket jag shippar dem, och hur bra den här ff:en är. Ge mig mer just nu i detta ögonblick =) 21 dec, 2018 11:58 |
Mintygirl89
Elev |
Förlåt för att jag inte har svarat tidigare! Det kom lite annat i vägen! Men tänk så här: Bättre sent än aldrig!
Ett underbart kapitel som vanligt! Gillar hur Miriam tar adjö av trion, men att de lovar att hålla kontakten. (Om du tycker att jag har tjatat om Snapes föräldrar, ber jag om ursäkt för det. Visst, du är också nyfiken, men jag känner mig tjatig. Så om du vill ta emot min ursäkt, blir jag glad! ) Hur ska detta gå? Några saker: Hon såg extra allvarlig ut och betraktade hela tiden vaksamt sina elever. Kolla hur jag har skrivit. Hon såg extra allvarlig ut och betraktade hela tiden sina elever med vaksam blick. Det låter lite bättre! Trohjärtat är ett ord jag aldrig har hört talats om. – Miriam, sa Harry lite blygt och såg trohjärtat på mig. Tack för … du vet. För allt. – Tack själv, Harry, du är helt … otrolig, men det vet du, va? Fast jag tvivlade på att han faktiskt insåg det. Vi gav varandra en blyg kram. Om du ser orden med röd färg: Jag skulle vilja att du använde en synonym. – Miriam, sa Harry lite blygt och såg trohjärtat på mig. Tack för … du vet. För allt. – Tack själv, Harry, du är helt … otrolig, men det vet du, va? Fast jag tvivlade på att han faktiskt insåg det. Vi gav varandra en försiktig kram. I övrigt längtar jag till slutet. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 22 dec, 2018 21:03 |
Trezzan
Elev |
Du skriver helt fantastiskt. ♥
______ Fantastisk start på kapitel 51! Vemodet penslas verkligen i orden. Men det sista ordet ’blekare’ känns mer som något man blir då man är rädd. Kanske ändra det till ’sorgsnare’? Eller rentav melankoliska? ”vänskapen hade i slutändan besegrat de känslorna.” Det här är så fint för i slutändan finns det viktigare saker än flick/pojkvänner och dylika relationer när man kan ha vänner att dela livet med! Det finns en väldigt närvarande känsla när man läser meningen ”Han skulle aldrig ha kunnat göra en sådan sak som de där pojkarna gjorde mot Elvira i höstas. ” Det blir så realistiskt att koppla samman händelser sådär. Eftersom det är precis så man gör i verkligheten över en kopp kaffe! Något jag gör, och du gör, och många andra är att först beskriva något som händer och sen skriva saken som händer. I detta fall att Dumbledore talade om Cedric för att sen faktiskt göra det. Det magiska ordet är ’gestalta’. Sen - första gången du pratar om Malfoy och Crabbe och Goyle är det okej att skriva alla namn - men inte andra gången. Det blir bara jobbigt att läsa. Vi vet ju det! Dessutom vet vi ju redan från början att de inte bryr sig särskilt mycket. Och usch så ryyyysligt att Draco sitter fullkomligt lugn och tillbakalutad… Hemska unge. Som fått mig att våga ta risker. Som fått mig att börja leva helt och fullt. ÅHÅÅÅHÅHÅHH Snape, din lille lurige svartkonstnär. ♥ Precis så kärlek ska vara! Lyfta upp varandra! Undrar varför hon ska resa tidigare och med vanligt tåg! Underbart fint skrivet mellan Harry och Miriam. FINT! FINT! HÖR DU DET?! fint. ♥ ”– Väl talat, Minerva, sa Dumbledore. ” Bra fångat av Dumbledores röst och persona! Känns verkligen som han! ”Snape satt mitt emot mig” —— ”det var något ovanligt med honom denna kväll” Här byter du tempus - lite sneaky men jag tror jag fångade det. Kanske ”den kvällen” blir bättre? ”det var inte bara elden från facklorna som återspeglades i hans ögon.” OJOJOJ SNAPIE NU IGEN!? Mirre är ju hälften av din ålder din ligist! (Hihi) Spoiler: Tryck här för att visa! Också avslöjar han sig till de andra om att han är blixtförälskad i Miriam genom att blixtsnabbt erbjuda sig att överföra henne. HIHI ÅÅÅH DE FÖRLORAR SIG SJÄLV I VARANDRAS ÖGON!!!!! Åååh Miriam lämna inte magivärlden. ♥ LÄNGTAR EFTER SISTA KAPITLET OCH ((FORTSÄTTNINGEN)) jag vet kommer! Kram och God Jul från en ungmö i skogarna som i sista stund fått julkänsla och lycka i tankarna! Hej å hå! (Ho, ho, ho!) edit: Blev bra med ändringarna! Allt gott. ♥ 24 dec, 2018 00:55 |
Avis Fortunae
Elev |
Ni är ljuvliga, var och en på sitt sätt, och det bästa av allt - ni är olika. ♥
Tack c8aina för att du varit med och gett mig uppmuntran ända fram till sista kapitlet! ♥♥♥ Skrivet av Viloss: Världens bästa fanfiction! ♥ Viloss, förstår du hur otroligt glad jag blir över den här kommentaren - och att du troget varit med på resan ända sedan i somras? ♥♥♥ Eleven_, tack för ditt stöd! ♥♥♥ Blev så glad när du kom in som ny läsare och började följa! SweeneyTodd, precis som alltid njuter jag av varje ord i din kommentar och läser om den många gånger. Sedan i somras har jag haft möjlighet att ta del av den fina kärlekshistoria du skriver och som jag hoppas ska fortsätta länge än. Du får mig att vilja skriva vackert och med ett budskap. Är så glad att du ser fram emot fortsättning. Din sång och ditt skapande ger mig inspiration. Fantastiskt att veta att det finns fler där ute som uppskattar den magiska världen av ord och musik. Pride Potter, du ger mig också otroligt mycket inspiration med alla idéer och din aktivitet på forumet. Ville verkligen inget hellre än att lägga ut sista kapitlet direkt när du skrev din kommentar! Så härligt att du känner så starkt för dem och har skapat det ljuvliga shipnamnet! ♥♥♥ Mintygirl89 ♥♥♥ min allra första läsare på nätet någonsin! Dina kommentarer är alltid väl värda att vänta på; det tar ju tid att hjälpa till med språk. Snälla, be inte om ursäkt varken för tiden eller något annat. ♥♥♥ Du har alltid lyft fram speciella delar av berättelsen, som vänskapen med trion och huvudkaraktärernas bakgrund, vilket har betytt oerhört mycket för den grund storyn vilar på. Det var du som fick mig att komma på hur Miriams föräldrar var, till exempel. Du har också hjälpt mig att få upp ögonen för mitt eget språk på ett nytt sätt och kommit med egna idéer, som i vissa fall kommer att ha en avgörande betydelse. Du får se! Trezzan, du underbara ungmö i skogarna - du kom in ganska sent i handlingen men OJ, vilken entré - och vilken fortsättning! Du kan konsten att ge konstruktiv kritik på ett sätt som gör att jag bara vill skriva, utvecklas och kämpa mer och mer. Du vet verkligen vad det innebär att lyfta någon som skriver. Det är också roligt med alla olika saker du tar fasta på, allt från ordval till reaktioner på saker som händer. Jag läser dina kommentarer om och om igen; kan inte beskriva med ord hur mycket jag uppskattar dem! Älskar när du skriver saker som “Snape, din lille lurige svartkonstnär.” Det blir lite DM-feeling i det hela Du har just, med din kommentar, gett mig en av de finaste julklappar jag kunde få. Med tillhörande snapsvisa och allt! Är så glad att du ser fram emot fortsättningen. Kan knappt bärga mig att få veta vad du kommer att tycka om den … Här är nu det sista korta kapitlet. Hoppas ni tycker om det. Precis som Miriam tycker jag det är svårt att våga - men det kommer från mitt hjärta. Kapitel 52 - Gryning Första juli. Första dagen på ett liv som var ett oskrivet blad framför mig. En fortsättning jag inte kunnat - inte på något vis stått ut med - att tänka på. Denna tidiga timme var, liksom första november förra året, insvept i ett tätt silkesmjukt dis. Det var sommarens morgondimma som bredde sitt täcke över marken innan allt skulle skingras för solens värme. Egentligen var det bara den omgivande grönskan och den något varmare luften som skilde denna sista dag från den första. Cirkeln var sluten, även om allt skeende, ur många aspekter, bara börjat. Nu visste jag vem den mantelklädda mannen framför mig var. Jag visste om hans livs stora sorg och vilket uppdrag som till följd av den drev honom vidare, tätt sammanlänkat med själva han själ, vars like vad gällde mod aldrig skådats. Hur ljuvligt hade det inte varit att kunna få vara en styrka för honom, hjälpa honom att fortsätta sitt kall med vetskapen om att det fanns någon som ville honom väl. Vi stod så nära att vi såg varandra tydligt trots den kompakta dimman. Han betraktade mig uppmärksamt. – Är du redo att sluta ögonen? frågade han mjukt. Till svar slöt jag dem. – Kom närmare, viskade han och kort därefter stod vi tätt tillsammans på den övergivna landsvägen vid ruinen, som var dold bakom den tillbommade höga grinden. Det var tyst i det ensliga dimlandskapet runt omkring oss, med undantag av enstaka ljud från de uppvaknande fåglarna. Saknaden av Hogwarts trolska omgivning kom för stunden i bakgrunden, eftersom han fortfarande fanns med mig. Och nu gällde det. Jag tog mod till mig: - Det är en sak jag gärna vill säga dig innan vi skiljs åt, men det är svårt att våga. – Miriam, sa han bestämt, när det gäller mig behöver du aldrig vara rädd. Han slöt mina händer mellan sina varma, som så många gånger förr. Kraft strömmade från hans fasta grepp. Jag tog ett djupt andetag och såg upp honom: - Hon måste ha älskat dig. Hans händer om mina skälvde till och ögonen blev bråddjupa, men han fortsatte att oavvänt se på mig. – Kanske inte på exakt samma sätt som du älskade henne, vidhöll jag med darrande röst, men hon måste ha älskat dig. Så många känslor bröt fram i hans ögon, skiftningar som tycktes utkämpa en vild inre strid. Så frågade han entonigt: - Hur kan du vara så säker? – Därför att, sa jag och tryckte hans händer, när man får förmånen att lära känna dig väl och veta hur du verkligen är … så är det en omöjlighet … att inte älska dig. Vi var så nära nu, med våra händer tätt sammanflätade mot mitt bultande hjärta, precis under silvermånen i länken runt min hals. Vad ska man göra när man vet i sin själ att något är moraliskt rätt och riktigt, men alla naturliga och fysiska lagar ropar motsatsen? När allt man vill är att komma ännu närmare, att till slut ge efter och låta sig dras in i det djup som drar och kallar på hela ens innersta väsen? – Miriam, hördes hans röst mot min kind. – Ja? viskade jag andlöst. – Miriam, om våra läppar rör vid varandra, kommer jag inte att kunna låta dig gå. Och jag visste, säkrare än någonting annat i livet, att detsamma även gällde mig. Här slutar Länken och från början var det tänkt att bli ett definitivt slut. Men allteftersom tiden gick blev det svårare att hålla sig till den ursprungliga planen. Hela sommaren 2018 funderade jag på om en fortsättning var möjlig. I augusti började jag skriva igen … Håll utkik! Hoppas ni vill följa med på den resan också. Kram från er Avis Fortunae ♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 27 dec, 2018 09:53 |
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Du får inte svara på den här tråden.