Prs tippest & JustAFriend

"Ses i matsalen sen?", han blickade upp igen på Sebastian som för övrigt hade ögonen på vad Elliot misstänkte var sina egna vänner. Magen vred sig en aning. Seriöst, var han... Avundsjuk? Skärp dig Elliot, du kan inte vänta dig konstant kroppsvärme och ögonkontakt. Hade han dessutom varit för på? Sebastian kanske inte ens ville träffa Elliot, låtsas om att de kände varandra. De gjorde de ju knappt men ändå. Fan.
Elliot lämnade sig position mot skåpet, klev fram mot Sebastian och lutade sig fram mot hans ena öra. Han viskade, "Du är så jävla fin" och sen bara vände han sig om. Började gå. Vad fan var det? Elliot visste inte. Det hade bara hänt. Fan. Han hoppades innerligt att Sebastian inte skulle lämna honom, döma honom, ignorera honom. Det där var ju liksom något som lika gärna en seriemördare kunnat göra. Det var ju visserligen sant men ändå, lite creepy.

Seb nickade som svar. Skulle de äta lunch tillsammans? Bara de två eller skulle Elliots vänner också äta med dem? Seb hade ju inte några egna vänner att bidra med.
På sätt och vis önskade han att de inte skulle vara ensamma. Inte inför sportkillarna. Han ville inte att dem skulle bli äcklade. Fan, Seb brukade inte bry sig; men han kunde ju bara föreställa sig vad sportkillarna skulle säga om honom om de fick reda på att han var gay. Särskilt med tanke på att han målat av dem nakna utan att säga ett ord om sin sexuella läggning. Inte för att han var tvungen att göra det, men ändå. Han visste att det spelade roll för dem. Och han ville inte få stryk.

Men alla de tankarna försvann när Elliot lutade sig fram mot honom. Seb trodde nästan att han skulle kyssa honom, men icke. Han visste dock inte om Elliots ord skulle kunna räknas som en besvikelse. Seb blev alldeles varm av dem. Han rodnade förmodligen lite. Fan. Skulle han säga något tillbaka? Nej, för Elliot drog. Men fan, så fin han var också.

Fortfarande något förvånad och förvirrad över vad han just gjort, gick han mot sina "vänner". Lucas, den som Elliot faktiskt litade på i gänget mötte upp. Lucas var ungefär lika lång som Elliot och hade ljusbrunt yvigt och ganska kort hår. Han var en sån där tapetblomma som liksom smälte in. En rätt så fin tapetblomma, men ändå. Inte för att Elliot direkt stickte ut, det tyckte han verkligen inte men Lucas hade kunnat vara en bakgrundsstatist i en mellanbudgetfilm, killen på reklamaffishen eller typ huvudpersonens bästa vän i en serie på Disney channel. Ja ja, hur som helst var Elliot säker på att Lucas inte bara hängde med honom för status, utan på ett djupare plan. Inte djupt. Men djupare än det förstnämnda.
"Vem var det?", Lucas nickade bort mot Sebastian.
Elliot visste inte riktigt hur mycket han skulle säga. Han ville absolut att det skulle vara till Sebastians fördel men på samma gång inte säga för mycket.
"Sebastian, han är nice", okej det där var kanske också lite skumt. Eller? Aja, budskapet gick tydligen fram för Lucas bara nickade lätt och började gå mot skåpen. Just det, skola. Elliot huvud var ju redan fullt och upptaget av något annat. Sebastian.

Matte. Seb hade verkligen ingen lust för matte. Men han ville inte förstöra det han hade där hemma; nästan favoritbarnet. Efter Margot. Före Brandon. Före Brandon! Sjukt. En onödig skolkning skulle enkelt kunna förstöra detdär, och även fast Seb ’inte brydde sig’ så ville han inte riskera något. Så han drog ut matteboken och begav sig mot klassrummet.

Sportkillarna hade fan sparat en plats till honom. I mitten av deras jävla smet.
”Sebbie Seb, här!” utbrast Fred och pekade på platsen bredvid sig. Det fanns inga andra platser att välja så Seb gjorde som han blivit tillsagd. Satte sig ner och hälsade när han insåg att han glömt bort sina hörlurar. Fan!
Jävla Elliot som distraherat honom.

Samhällskunskap. Elliot plockade upp datorn. Fokuset var ca obefintligt. Han undrade om Sebastian förstod hur mycket han påverkade Elliot. Både personligt och prestationsmässigt.
Han tog sig samman och inom några minuter dansade fingrarna över tangentbordet. Uppsatsen han påbörjat igår behövde bli färdigställd.

Förmiddagen gick i snigelfart. Det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Ingen Sebastian syntes till i korridorerna. Efter ungefär en evigt ringde det i alla fall tillslut ut till lunch. Han skyndade sig med att packa ihop allt och bege sig mot skåpet.

Lektionerna gick förbi och Seb fick inte chansen att gå till sitt skåp för att hämta de värdefulla hörlurarna. Sportkillarna skulle nämligen prata om den jävla kalendern hela tiden. Så fort de fick ny luft till sina lungor så blev de tvungna att säga något om den. Vare sig att det var en fråga om han kunde göra någons biceps ännu lite större eller om vilka som skulle få vilken månad så hade Seb inget bra svar. Han kunde inte fokusera på det; hans tankar vandrade alltid vidare till Elliot.

Det blev lunch. Alldeles för snabbt. Seb var typ nervös. Han hade ju spenderat tid med Elliot förut, men inte på samma sätt. Inte så offentligt. Lät han som ett rövhål? Nej, nej nej nej. Han begav sig mot sitt skåp och lämnade skolböckerna. Hans lunchlåda var nerpackad i väskan så han behöll den på ryggen. Och precis innan han hann glömma det så roffade han åt sig sina hörlurar. Sedan begav han sig mot matsalen.

Lucas och de andra stod redan vid skåpen. Elliot var lite nervös, han blev ju alltid så runt Sebastian. Han fokuserade på att ställa in böckerna i sin ämnes- och färgsorterade bokhylla i skåpen. I vissa fall brydde han sig inte längre men ibland var han verkligen pedantisk. När han vart liten, alltså väldigt liten, då allt hade vart... bra, då hade han varit betydligt mer all over the place. Dels för att han var just liten, men också för att då var allt okej. Det hade varit ordning hemma. När det ändrats och allt drama satt igång hade han behövt skingra tankarna. När han inte längre hade ordning på känslorna och tankarna inombords fick han ha det på utsidan. Liksom polera utsidan när det var kaos därinne. De första åren hade han varit otroligt strikt och ordningssam. Tillslut hade han inte orkat mer. Det var i samband med den första depressionen. När allt hade blivit någorlunda bättre hade han vågat släppa lite på det hela. Kaoset inombords var fortfarande där, men lite mer kontrolerat och den polerade utsidan var fortsatt där med han torkade inte bort alla fläckar.

”Alltså, är du säker? För om du drar, alltså... gör inte det”, Lucas tittade något oroligt på Elliot. Han uppskattade inte att Elliot inte skulle spendera lunchen med ”gänget”. Han var den ända, förutom Sebastian då, som råkat höra kräkningarna. Det hade inte varit på samma sätt dock. Den med Sebastian visste han inte riktigt orsaken till. När Lucas råkat höra hade Elliot varit orsaken...
De hade aldrig pratat om det. Man pratar ju inte om sånt. Hur som helst visste Elliot att Lucas visste och Lucas visste att Elliot visste att Lucas visste.
”Jadå, gå ni, jag har ju sagt att jag ska äta med han Sebastian”, de stod alla utanför ingången till matsalen. En sak som var bra med att vara elevrådsordförande var att han ofta åt med andra. Ensamma. Lärare. Yngre. Därmed var det ingen som ifrågasatte det. En utmärkt ursäkt. Eller egentligen var det ju ingen ursäkt men han kände inte riktigt för att förklara det hela. Det var ju ändå rätt så komplicerat.

Oasis. Wonderwall. Riktigt bra låt. Den enda låten som Seb klarade av att ha på repeat, faktiskt. Och han hade den på repeat ofta. Lite för ofta.
När han nådde fram till matsalen och fick syn på Elliot drog han ut ena hörluren. Sänkte ljudvolymen en gnutta. Hade inte haft i hörlurarna tillräckligt länge för att med gott samvete kunna lägga ner dem i väskan. Han var tvungen att få sin dos musik varje dag. Annars kunde han bli galen, typ. (Eller så blev han galen av att ha Wonderwall på repeat.)
”Hej”, hälsade han och la mjukt handen på Elliots axel. Vänner. Elliots vänner. Så de skulle äta med dem? I och för sig såg det ut som att de skulle gå, men ändå. Fan. Seb hade fortfarande inte bestämt sig vad som skulle varit bäst; lunch ensam med Elliot eller lunch delvis med Elliot och delvis med Elliots vänner. Han skulle ju få en dos av Elliot i vilket fall.

Elliot ryckte till lite av handen på axeln(rätt axel som tur var).
"Hej", han log smått. Vännerna hälsade också artigt. Även om de var olika på många sätt och kanske inte hade de djupaste vänskapsrelationerna så delade de alla det ickedömande sättet att se på andra. Det uppskattade Elliot. Deras ögon granskade snabbt Sebastian. Inte på ett dömande sätt. Mer som en skanner i en mataffär, checkade av att han existerade och att han verkade okej nog att sno deras vän ett tag.
"Okej, men du skulle väl på det där mötet sen eller?", Lucas såg ut att ha släppt det där med maten.
"Jupp, så vi ses på måndag?"
Lucas nickade, blickade snabbt över till Sebastian för att sedan snabbt möta Elliots blick igen.
"Äh, kom nu, jag är svinhungrig. Vi ses!", sa Sam, en lite kraftigare kille i "gänget". Han nickade lätt mot Sebastian, mötte Elliots blick och gick sedan. De andra hakade på.
Lucas puttade till Elliots andra axel(fel, aj som fan), och sa hejdå. Elliots ansikte bleknade, han bet sig i läppen hårt. Andades.
Efter några sekunder blickade han upp mot Sebastian, han log lite ansträngt och sammanbitet.
"Ska vi gå in?".

Seb kände sig granskad av Elliots vänner. Han kände sig däremot inte dömd, och blev därav inte osäker. Inte för att han brukade känna sig osäker så ofta. Bara om han var rädd att han skulle få stryk. Elliots vänner såg inte ut att vara typerna som slogs. (Dessutom hade Seb aldrig fått stryk. Varför var han så jävla rädd för det?)
Han lyssnade halvt på sin musik och halvt på Elliots vänner. Okej, Seb och Elliot skulle äta ensamma. Det gjorde Seb lite nervös. Ingen skulle misstolka det? Tro att de var tillsammans?
Seb, vad fan har hänt med dig? Sen när bryr du dig om vad andra tänker och tycker? Usch. Usch usch usch.
”Har du med egen mat eller ska du köpa här?” frågade han utan att svara på Elliots fråga. ”Jag tänkte att vi typ kunde äta på skolgården.” Han la märke till Elliots lätt bleknade ansikte och det anstränga leendet. Vad hade hänt? Hade Seb gjort något? Fan.